I got this ache, and I thought it was for sex, but it's to tear everything to fucking pieces.
(De 10 bästa varulvsfilmerna. Plats 3.)
Ginger Snaps (2000) är lite som om David Cronenberg hade gjort en remake på Teen Wolf. Fast med några kryddmått Heavenly Creatures. Den kanadensiska skräckfilmen var regisserad av John Fawcett och skriven av Karen Walton. Flera recensenter har menat att Walton står för styrkan i filmen och Fawcett för dess svagheter. Hur man ska kunna veta det är svårt att säja.
I vilket fall handlar denna varulvsfilm om den kvinnliga puberteten. (Liksom Company of Wolves och den tjeckiska vampyrfilmen Valerie and her week of wonders.) Ibland lite väl övertydligt; på filmens affischer stod "There's a reason they call it a curse". Curse då både som i menstruation och varulvsödet.
Filmen handlar om två systrar, spelade av Emily Perkins och Katharine Isabelle. I början av filmen tar de foton på varandra i fejkade självmordssituationer. Bilderna är till ett skolprojekt och visas fram under förtexterna. Dessa bilder återkommer mot slutet. De två systrarna är outsiders på sin skola och umgås mest med varandra. Deras relation har dock något av en ojämn maktbalans.
Sen händer som så ofta sker att den äldre systern blir biten av en varulv. Varulvsfilmer är ofta som bäst den första akten när huvudpersonen så sakta inser förändringen. I Ginger Snaps är den förvandlingen utdragen till att utgöra huvuddelen av filmen.
Som många skräckfilmer har filmen ibland fått reaktionen att den skulle varit bättre utan det övernaturliga momentet. Men liksom systrarnas samspel ger en tyngd åt varulvshistorien så grundar varulvsmetaforen deras historia.
Filmen har dock en stor svaghet. Den sista akten fungerar inte riktigt.
Inlägg
6 kommentarer:
Jag gillar också Ginger Snaps, och håller med om slutet. Har du sett uppföljarna?
Jag har sett uppföljarna.Ginger Snaps 2 tog sjätte platsen på listan.
Tvåan är inte så dålig, vilket dock trean (ibland nollan) ,som utspelar sej på 1800-talet och knyter an till wendigomyten, är. Fast den har en liten varulvspojke något som saknas i de andra filmerna.
Låter onekligen intressant, får ta och kolla upp.
Valerie and her week of wonders är ju annars en fantastisk skräckfilm, en av de där pärlorna som balanserar alldeles perfekt mellan att vara småsliskig skräck och ambitiös konst.
Mer om Valerie här.
Valerie and her week of wonders är kanske ibland märkligare än bra. Men den fångar sin drömlika känsla väl.
Tja, märklig och bra sammanfaller ofta i mitt universum, i alla fall när det gäller just lite udda skräck/konstfilmer. Påminner mig lite om Daughters of Darkness och Don't Look Now, som jag också håller varmt om hjärtat.
Märklig är nog en positiv term även i min bok. Men ibland kan det märkliga få en att ha lite för mycket överseende med det rent hantverksmässiga.
Daughters of Darkness tillhör de där filmerna man skulle vilja se. Den bygger väl på Carmilla?
Skicka en kommentar