"Döden som fadder" är en av de berättelser som bröderna Grimm nedtecknade. Den är kanske inte så känd då folk faktiskt verkar ha tänkt efter och kommit fram till att det kanske inte är den allra lämpligaste av barnsagor. Som liten såg jag ändå en tv-version riktad till ungdom som ändrade lite på slutet (fast det kan ha varit en filmatisering av en besläktad historia).
Också herrarna Grimm ändrade på sagan. I Jan Myrdals Garderingar berättar Pettersson att hans farmor brukade berätta sagan för honom. När hans far inte hörde. Han kallar farmodern för statarkärring säjer att han inte vill att hans son ska bli statarunge. "Jag läste den också i bröderna Grimm senare när jag gick i skolan och lånade på bibliotek. Men han hade ändrat i den. Lagt till religion och sådant."
Garderingar berättar bara början av folksagan. Hur en man inte kan hitta en gudfar åt sin son och går ut och söker en. Först möter han den gode guden. Men mannen nekar. Gud är inte rättvis (här ändrar Grimm något). Han nekar också djävulen ("Denne hade ögon som lyste som eldklot. Blommorna vissnade där han gick fram och ormar ringlade sig i gräset runt om honom och det stod svavelånga ur munnen hans." ur Garderingar). Men döden godtar han. Då döden är rättvis.
August Blanche (sin tids Carl-Johan Vallgren) skrev ett lustspel efter sagan och inkorporerade den också i en av sina romaner. Som så många historier så slår pojken ett avtal med döden. Vilket aldrig lönar sej.
Fast det har lite ändrat sej på senare tid.
I Neil Gaimans Sandman nummer 13 "Men of good fortune" ger huvudpersonen Dream och hans suster Death evigt liv till en man vid namn Hob Gadling. För skojs skull. Sen får vi följa Dreams möte med Hob en gång varje århundrade. Vid ett av mötena är Hob fattig, nere på botten. Dream frågar om han vill ge upp sin odödlighet. Hob nekar med orden "Death is a mug's game". Nästa gång de två möts har Hobs lycka vänt.
Det är en av de bättre av de tidiga Sandman-historierna. Gaiman bryter med det klassiska temat att odödlighet straffar sej själv. Det är han inte först att göra.
Cleve Cartmill skrev för fantasytidskriften Unknown i början av 40-talet novellen "The Bargain". I den sluter en kvinna avtal med Döden om att hon ska få leva för evigt. Men efter att träffat andra som gjort samma avtal, och som spelar den vanliga rollen som sedelärande exempel, så lyckas hon få Döden att lova att om hon inte längre uppskattar livet så ska han avsluta det. Vi får veta att detta avtal slöts för tretusen år sedan och att hon fortfarande njuter av livet. Men detta är en twist-ending.
Och om Gaiman lite vrider på hur såna här berättelser brukar gå så känns Hobs beslut inte helt oväntat. Idén om evigt liv framställs inte lika självklart som något negativt nuförtiden. Också Döden har bytt ansikte. Till ett vänligare. Neil Gaimans Death är utan större konkurrens den mest populära versionen av Döden på senare år. Hon ser ut som en glad ung depprockare. Och ser den dystrare Dream som sin storebror.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar