Lyrans tematrio handlade igår om författare som förbisetts nobelpriswise.
Lu Hsün
(Ibland Hsun, stundom Xun men alltid Lu).
Att Lu inte fick nobelpriset får väl säjas vara historiskt förklarligt. Men Lus inflytande är nog större än de man brukar räkna upp som de som inte fick priset.
Som novellist och essäist är han fortfarande läsvärd. Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser är en bra volym att börja med (även om översättningen är lite träig).
Ivar-Lo Johansson
På ena fliken till Furstarna står citerat ur en recension för Nunnan i Vadstena att det "spekulerats om ett svenskt nobelpris snart igen. Det är naturligtvis Ivar Lo som ska ha det." På andra fliken i utdragen ur hyllningarna för Passionseposet står att det "idag" (början av 70-talet) skulle vara "en riktig gest att med ett Nobelpris fastslå Ivar Lo-Johanssons egenart som författare."
Och här har ju Furstarnas skyddsomslag rätt.
Inger Christensen
När Christensen dog skrev jag i inlägget Nobel Schnobel:
"I de flesta texter kring Inger Christensens död nämns om inte på första så andra raden att hon ofta var i tal om nobelpris.
Personligen gör det mej inget att vi sluppit höra en massa korkade människor intervjuas om att de aldrig hört talas om Inger Christensen." Och det irriterar mej fortfarande att hennes författarskap på detta sätt reduceras. Att Christensen inte fick nobelpriset är den minst intressanta saken med henne. Om Christensen hade hunnit få nobelpriset så hade det varit den minst intressanta saken med henne.
Men visst hade hon vart värd det.
Inlägg
8 kommentarer:
Lu Hsün känner jag inte till, men visst håller jag med om de andra två pristagarna. Problemet - om man nu ska se det som ett sådant - är nog att det finns fler bra pristagare än det finns möjlighet att ge priset. För det är inte särskilt många av dem som fått priset där man kan påstå att de _inte_ är tillräckligt bra. (Sen kan man alltid hävda att någon annan är bättre på grund av x eller y eller z, men det är en annan fråga, och handlar mer om tycke och smak eller beläsenhet eller politisk rättvisa eller något annat).
Men Christensen hade varit rolig, det tycker jag.
Jag är inte egentligen särskilt upprörd över att de här tre inte fått priset.
I Christensens fall lät det i artiklar om henne som om det enda hon hade uträttat var att nästan få nobelpriset.
Jag kan inte se hur hennes dikter skulle bli ett enda uns bättre om hon hade fått det.
Tyvärr är det väl få personer som blivit _bättre_ av att få Nobelpris?!
(Snarare tvärtom i många fall.)
Men i somras kom jag att tänka på att Lagerlöf faktiskt skrev de flesta av sina bästa böcker _efter_ att hon fått priset. Det är inte så dåligt, faktiskt!
En svensk författare har någon gång sagt att han borde hoppas att priset går till en dålig författare som man tycker illa om. Apropå hur att få priset brukar påverka pristagarens böcker.
Hm. Så man kan på sätt och vis säga att Nobelpriset är ett öde värre än döden?
Eller kanske det sista ödet innan döden?
(Vilken svensk författare var det som sa det där förresten? Jag känner också igen det, men minns inte varifrån.)
Jag tror det var Jan Myrdal men jag är inte säker.
Hmm, hög tid att ta itu med denne Lu Hsün tror jag.
Hittade för övrigt en svensk utgåva av Ruzante i boklådorna för någon vecka sedan - hade tyvärr inga kontanter på mig just då, men tänkte försöka snappa upp den nästa gång. Verkade onekligen spännannde.
Om det var Dialoghi/Dialoger så rekommenderas den (även om jag inte riktigt vet vad man har för nytta av den italienska texten).
De två artikelsamlingar som finns med Lu på svenska har en något tidstypiskt politiserat urval.
Men Historien om Ah Q, Vildgräs och Old Stories Retold är bra samlingar med hans berättelser och dikter.
Skicka en kommentar