En fördel med att BBCs Sherlock tar Arthur Conan Doyles historier om mästerdetektiven och placerar de i nutiden med en sms-ande Sherlock Holmes och en Watson som bloggar om deras äventyr är att det inte alls är så dåligt som det låter.
Serien har gjorts av bland andra TV-författaren Steven Moffat, som slog igenom med den charmiga ungdomsserien Reportergänget (vars avsnitt ofta innehöll detektivgåtor). Tidigare har han varit inblandad i en modern version av Doktor Jekyll och Hyde (kallad enbartJekyll, som snarare var underlig än bra. Men den var en slags fortsättning på Robert Louis Stevensons roman. Ett grepp vi slipper med Sherlock.
Moffat har skrivit det första och bästa av de tre asvsnitten i den första säsongen (en andra säsong är på gång). Den episoden har fördelen att den introducerar karaktärerna. Och utnyttjar bäst att vi redan känner till dessa - som i introduktionen av storebror Holmes. Själva kriminalgåtan i denna och de övriga episoderna påminner en tyvärr om att man kallar folk för Sherlock när de sagt eller gjort något riktigt korkat.
Vilket kanske inte gör så mycket - som deckarberättelser betraktade så var Doyles romaner och noveller också rätt så svaga. Viktigare var atmosfären och Holmes själv. Den arrogante detektiven är rätt väl spelad medan man har sett betydligt bättre Watsonar.
Sämre är det med skurkarna. Det andra avsnittets fattigmans version av Fu Manchus dotter visar på problemet med att låna från 1800-talspopulärlitteraturen. De elaka kineserna i avsnittet är rasistiska på ett så gammeldags sätt att det snarare blir underligt än stötande - men bra är det inte (de onda orientalerna här förekommer så vitt jag förstår inte i Doyles berättelser - men i Sax Rohmers romaner så var Fu Manchus motståndare inspirerad av Sherlock Holmes).
Också Moriarty är något av en besvikelse. Han dyker upp i det avslutande avsnittet. Där de flesta av Doyles berättelser om Holmes är noveller så är BBCs version i långtimmeslånga avsnitt. Här låter man flera historier följa på varandra. Vilket fungerar hyfsat. Det är knappt man hinner märka hur ooriginella dessa mini-mysterier är.
Men det är ibland lättare att svälja när Sherlock lånar från andra TV-serier då dessa så ofta lånat från seriens förlaga. Och trots en klumpig cliffhanger och en överspelande Moriarty så är det en rätt underhållande säsongsavslutning.
Sherlock är bättre än den förtjänar att vara. Vilket tyvärr inte är detsamma som att den är bra.
Inlägg
7 kommentarer:
Jag tycker det är underbart hur Sherlock lånar från House som lånat från Sherlock. Svartsjukan!
Nah, jag har alltid tyckt att Sherlock själv är en rätt självgod och jobbig typ, och det draget förstärks sannerligen i den här serien. Det som jag gillar med originalberättelserna är ju gaslyktorna och det regniga London. Och det har inte kommit med i den här versionen.
(Jag har faktiskt i stället läst om ett par Sherlock-noveller.)
Victoria: Själv är hag rätt svag för den engelska the bastard as hero-traditionen, från Hamlet till Holmes, och tyckte seriens Holmes fungerade bra som sådan. Även om det var lite mycket med att alla de andra karaktärerna tjatade om hur asocial han var.
Nya filmatiseringar av gamla böcker kan om inget annat inspirera till omläsningar. Jag läste om en volym Holmes-noveller för något år sen. Och det var nog filmen med Iron Man som Holmes som fick mej till detta.
Snowflake: "Sherlock" verkar ha lånat en del från House, också i just detta att Holmes beskrivs som sociopat. Så där finns en rundgång (fast Watson/Holmes-förhållandet var innehöll mer svartsjuka i den nyaste filmversionen).
Petter: Jag är svag för de där typerna som är smarta, vet mycket och ändå har lite hjärta. Såna som inte bara vill briljera, för briljerandets egen skull. Hamlet är det ju mest synd om, och även om han är en idiot (vilket Ophelia säkert skriver under på), så är han liksom inte briljant. Män i den här kategorin som jag gillar på ett annat sätt – och inte bara beundrar, vilket man onekligen måste göra när det gäller Sherlock – är ju t ex Peter Wimsey och Percy Blakeney (Röda nejlikan). Båda exempel på de där excentriska rika männen som liksom hjälper folk och löser brott för att de inte har nåt annat för sig. Jag är också mer förtjust i Poirot än Sherlock på sätt och vis, för han är trots allt rätt sentimental.
(Du har förresten glömt inte mindre än två X i mitt namn. Eller så inbillar du dig att du skriver till Kronprinsessan.)
Vixxtoria (if that is your real name): Hamlet passar kanske inte helt in i bastard/hero-rollen. Men, beroende lite på hur man läser pjäsen så framstår han väl som rätt kapabel - när det gäller att lura vänner i döden och sånt.
Bastardhjälten har ett hjärta som bara gör sej gällande ibland - en del Sherlock Holmes-varianter spelar med det här. "Aetheric Mechanics" av Warren Ellis till exempel.
Petter (jag gillar mitt nom de guerre och känner mig inte riktigt bekväm med att vara på real name-basis, men om du nu inte gillar Vixxtoria – vilket mycket riktigt inte är mitt dopnamn – så kan du testa med Anna, vilket är ett namn mina föräldrar valde): Angående Hamlet, så är han väl inte särskilt sympatisk nej. Men snygg är han!
Tänker man på Sherlock som nån med bokstavsdiagnos så blir det lättare att fördra hans överlägsenhet och hans oförmåga att förstå varför alla inte alltid tänker som han själv. Jag är som sagt imponerad av honom, men tycker inte att han är så sympatisk.
Jag har enbart sett fula skådespelare spela Hamlet.
Att diagnosticera litterära karaktärer - dessutom med diagnoser som inte fanns när de skrevs - är något jag starkt ogillar (vilket nog är överdrivet av mej).
Skicka en kommentar