I dag är det Saint Lucias nationaldag. Saint Lucia är en västindisk ö-nation med lite mer än 150 000 invånare. Jag känner bara till en författare från Saint Lucia: Derek Walcott.
Han har bott i andra länder. Men den långa dikten Omeros handlar om Saint Lucia. Den handlar också om några fiskare, en kärlekstriangel och om Walcott själv.
Jag har inte läst hela det 320 sidor långa verket. Men det jag läst av det är bra. Walcotts språk kan ibland vara svårigenomträngligt men är alltid vackert - och merparten av dikten är fullt förståelig även om man missar betydelsen av en del fraser och orden ibland har dubbla betydelsr (Homeros-kopplingen, användandet av talspråk och längden på poemet kan få en att tänka på Cantos av Ezra Pound, men Walcott påminner lika ofta om den med Pound samtida Hilda Doolittle, eller H. D.)
Längden och kopplingen till Illiaden och Odyssén har gjort att Omeros blivit en bok som litteraturvetare skriver uppsatser om. Men den förtjänar bättre än detta lite sorgliga öde.
"Art is immortal and weighs heavily on us" heter det i kapiel XXXVI där berättaren står på en museitrappa och röker. Naturen liknar tavlor och vykort.
Han går in igen: "I ground out my butt and re-entered the dead air,//down the echoing marble with its waxed air/of a pharaonic feast. Then round a corridor/I caught the light on green water as salt and clear//as the island's. Then I saw him. Achille! Bigger/than I remembered on the white sun-splintered deck/of the hot hull. Achille! My main man, my nigger!//circled by chain-sawing sharks; the ropes in his neck/turned towards Africa in The Gulf Stream,/which luffed him there, forever, between our island//and the coast of Guinea, fixed in the tribal dream,/in the light that entered another Homer's hand,/its breeze lifting the canvas from the museum."
En av dikterna finns översatt till svenska i Vinterlampor, ett urval med Walcotts dikter. "Sorgen gav henne resning. Varje gång hon log//var hon så långt borta att ingen med säkerhet visste/om hon hört: Beklagar sorgen. Det var barnet,/sa Ma Kilman till alla hon mötte, som gjorde henne vacker." (övers. Rolf Aggestam).
Inlägg
2 kommentarer:
Den är mycket svår att överföra till svenska. Jag har börjat, det är ett rent nöje, en annan sorts läsning, men det att den utspelar i Karibiska övärlden är bara en svårighet, språkblandningen är en annan, dock ska man ge sig verket i kast, gärna med god kunskap om Homeros verk. E
Så här är det, en soluppgång högg vi våra kanoter
Filip ler mot turisterna, som försöker ta hans själ med sina kameror. "När vinden bär nyheterna till asparna, börjar deras löv darra i det ögonblick då solljusets egg slog tallarna, för de kunde se eggen i våra ögon.
Vinden vänder ormbunkarna. De låter som ån som gav oss metare en liten firre, och ormbunkarna nickade " ja, träden måste dö"
Skicka en kommentar