Kalle Lind om När barnen gick i strejk och När barnen tog makten
Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Som Lind skriver om i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).
Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en. När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker (som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern".
Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).
De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.
Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade de nog inte släppt in i byggnaden) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.
Book reports. Sean T. Collins om ett par fantasybokserier
Om bland annat Susan Coopers En ring av järn.
Confederate States of America
Mockumentären om Amerikas historia efter att Södern vann inbördeskriget finns att se på youtube (länken går till del ett av nio).
Black History Month och tecknade serier
"Don't even get me started on the Professor X/Martin Luther King and Magneto/Malcolm X comparison, because that is one of the laziest, dumbest things in comics."
Inlägg
7 kommentarer:
jag minns alla dom där böckerna.
Särskilt en som hag tror Lind tar upp Öasse, lasse som fick följa med sina föräldrar ut på natten o se på fattig ao det var kommunism så det stänkte om de
Han skriver om "Lasses farfar är död". Som väl ingick i samma serie.
De tillhör inte de jag har läst.
Då du är tre år äldre har du kanske stött på fler av de här böckerna.
Jag gillar Kalle Lind. Han gör det lite väl lätt för sig ibland när han ska vara rolig, men för det mesta är det han skriver både kul och insiktsfullt. Och hans senaste bok är en i mina ögon riktigt intressant sak om Cornelis Vreeswijks sångvärld.
Jag hade inte själv så många av böckerna i "Proggiga barnböcker" - det var "När barnen gick i strejk", "Sprätten satt på toaletten", "Trälarna" och nån Wernström till. Jag minns att "De hemligas ö" var nåt av det bästa jag någonsin läst. Men annars fick jag mest sånt som Muminböckerna, Lennart Hellsing och serier av mina föräldrar, fast de var "extremvänster". ("Sjörövarbok", "ABC-boken" och "Boken om Bagar Bengtsson" var väldigt fascinerande, både när det gällde språket och illustrationerna.) Många av de böcker Kalle Lind skriver om gavs också ut för sent för att jag skulle tillhöra målgruppen. Men jag minns att mina småsyskon hade en och annan hemma, antingen egna eller från biblioteken.
Den där "Spiring" verkar ha en hel del gemensamt med mig. Även om han skulle behöva lära sig bli lite mer laidback ibland, go with the flow liksom.
Spiring är säkert ett vanligt namn. Så det kan ju vara vem som helst.
Konungen ovan låg nog bättre i tiden för de här böckerna. Men som regel tror jag nog att de bara var en liten del också av vänsterbarnens läsning.
Jag kan störa mej lite på en del saker som skrivits om boken av folk som fnissigt förfärat gläds över att de aldrig läste sånt.
Men Karl Linds egna texter har jag inget större problem med. Den kåserande tonen kan ibland stå i vägen för vad som kanske vore intressanta fördjupningar och nyanser (som att Siv Widerberg kritiserades av många inom vänstern inte för hennes böckers tendens men för deras infantila tonfall) - men ger en också en del i ren läsbarhet.
"Sprätten satt på toaletten" tror jag vi hade på dagis. Och några till Wernström har jag läst, bland annat "Trälarna", men "De hemligas ö" har jag bara läst i den tecknade serie-version som gick i Kamratposten. Det fanns ett album med serier ur tidningen som jag läste sönder.
I såna här sammanhang finns det bara en Spiring. (Som för övrigt var soldatnamn i Sjulnäs utanför Piteå från sent 1600-tal till typ mitten av 1700-talet, så det finns säkert de som heter så på "riktigt" också.)
Jag har för mig att jag såg serien efter "De hemligas ö" i Kamratposten först, eller i alla fall de allra första avsnitten. Jag var inte så förtjust i Peter Csihas tecknarstil, men blev lite intresserad av själva berättelsen och hittade boken på biblioteket. Sen läste jag den två gånger på raken. Det är ju nån slags Flugornas Herre-variant där en socialistisk revolution slutligen ser till att allt blir till det bästa, och det fattade jag nog redan då utan att det för den skull gjorde boken mindre spännande och välskriven. Jag har den i bokhyllan, utgallrad från Stockholms stadsbibliotek, men har inte riktigt vågat läsa om den.
"Historieboken" hade jag förresten också, av de böcker Kalle Lind skriver om. I lösbladssystem, vilket jag fått för mig var rätt vanligt - det var nåt med limmet de använde på Ordfront.
Lite Flugornas herre via Jules Verne. Och socialism då.
Jag läste nån jämförelse mellan den och Tove Janssons Pappan och havet i Allt om böcker för ett tag sen.
Den verkar tillhöra de av Wernströms böcker som nått flest läsare.
Jag tror inte jag har läst "Historieboken". Eller Lind om "Historieboken. Antingen har jag missat inlägget eller så är texten bara i boken och inte på bloggen.
"Historieboken" nämns lite flyktigt i boken, men har ingen egen artikel.
Skicka en kommentar