Ur Ur Ode till Federico García Lorca

Ur Ode till Federico García Lorca

Kunde jag gråta av fruktan i ett ensligt hus,
kunde jag slita ut mina ögon och förtära dem
skulle jag göra det för din röst av sörjande apelsinträd
och för dina dikter som kommer ropande.

Ty för din skull målar de sjukhusen blå
och skolorna och förstäderna växer vid kusten
och de sårade änglarna skrudar sig i plymer
och de bröllopsfirande fiskarna klär sig i fjäll
och sjöborrarna flyger mot himlen:
för din skull är det som skrädderierna
med sina svarta hinnor uppfylls av skedar och blod
och sväljer brustna band och kysser sig till döds
och skrudar sig i vitt.

När du flyger klädd i persika,
när du skrattar som en orkan av risgryn,
[...]

Låt mig bekransa dig, hälsans
och fjärilens yngling, ren
som en svart blixt, oändligt fri,
och låtoss samtala med varann
nu när ingen finns kvar mellan klipporna,
låt oss samtala så enkelt som du är och jag är:
vad duger dikter till om de ej är till för daggen,
vad duger dikter till om de ej är till för natten
när en bitter dolk uppsöker oss
eller för den dag, den skymning, det brustna hörn
där mannens bultande hjärta bereder sig på döden?

Pablo Neruda
övers. Artur Lundkvist,
från Vistelse på Jorden, en dubbelvolym - halva boken har Lorca-dikter, halva Neruda-dikter