När jag läste filmvetenskap (det bör ha varit 1993) så var en av de intressantaste kursböckerna Television Culture av John Fiske. Enda problemet med den är att han nästan enbart tar upp TV-serier som jag aldrig sett.
Televisionsstudierna har fortsatt att utveckla sej sen Fiskes bok. Och det går nu att hitta akademiska texter också om TV som man känner till.
Som de i nättidskriften Slayage - The Online Inmternational Journal of Buffy Studies. Vars första nummer kom ut i januari 2001. Det har blivit 32 nummer.
Slayage hittar man här, med ett arkiv med numren i HTML-text här (numera publiceras journalen i PDF-formatet).
Fiske var postgramscian. Vilket innebar att han gjorde upp med den ideologikritiska synen på populärkultur där denna sågs som ett vapen i borgerlighetens kamp för herraväldet över tänkandet. Istället menade han att publiken förmådde utnyttja det de såg och att de själva var med och skapade betydelsen i TV-serierna (ungefär).
Texterna i Slayage är postpostgramscianska, typ. Och ser inte så mycket på hur publiken ser på Buffy utan läser serien som vilken text som helst (det här skiftet har haft det negativa med sej att det numera i akademiska sammanhang skrivs mer om såna TV-serier som akademiker ser på).
De första årgångarna av Slayage så gick fortfarande Buffy the Vampire Slayer på TV. När serien slutat började tidskriften också att handla om andra TV-serier av Joss Whedon och bytte namn till Slayage: The Journal of The Whedon Studies Association. Nummer 25 var en Firefly-special 32 nummer hittills.
I den finns en postkolonial läsning av den rymdvildavästernserien. Att de lämnat det postgramscianska bakom sej innebär inte att olika postduttar fortfarande är populära i tidskriften. Senaste numret innehåller som exempel en poststrukturalistisk läsning av Buffy om Derrida och Buffyboten.
Ibland kan detta bli lite lätt löjligt (även om just den texten är rätt underhållande).
Och det är ofta de sämre delarna av serien som får de mest pretentiösa läsningarna. Flera texter om den fjärde säsongens militära handlingsspår åkallar Foucault och hans panopticon.
Men det har funnits flera bra artiklar i Slayage under åren - om varför de onda karaktärerna klär sej i läder och jämförelser med slasherfilmerna och en hel del postnånting läsningar.
Låt oss ta en titt på nummer 9 från Augusti 2003.
Det inleds med en lingvistisk läsning av stumfilmsavsnittet Hush. Sen följer en feministisk läsning av serien som flitigt citerar andra Buffyologer - redan nu kan man se denna vetenskapliga disciplin etablera sej. Och David Lavery - ett stort namn inom Buffyforskningen - går igenom olika sätt som Buffy-avsnitten slutar på i "Apocalyptic Apocalypses: The Narrative Eschatology of Buffy the Vampire Slayer".
En text handlar om Angel (det skrivs annars oftare om Spike - Vargen till Buffys Bamse - än Angel i Slayage). Med referenser till Jean Paul Sartres Äcklet.
Ibland gör buffyologerna sej skyldiga till att överskatta seriens kvalité. På en epostlista för Buffyologi så skrev en av medlemmarna ett en Buffy-episod använde sej av samma narrativa grepp som också finns i en Shakespeare-pjäs (vilket den gjorde). Det dröjde inte lång tid innan några på listan utnämnde Whedon till vår tids Shakespeare (vilket han inte är).
Men ofta visar skribenterna en viss distans och humor när de åkallar höglitterära texter. Som när C. W. Marshals artikel "Aeneas the Vampire Slayer: A Roman Model for Why Giles Kills Ben" börjar med noten: "the following contains spoilers both for the fifth season of Buffy the Vampire Slayer and for Virgil’s Aeneid."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar