Själv är jag lite som Dante. Så där lagom.

Dikten "Dante och jag" är från diktsamlingen Almanak av Hugo Claus. Den har undertiteln "366 knittelverser". Den kom ut 1982.
På svenska finns dikten i urvalet Spåren, översatt av Lasse Söderberg.
Som titeln på diktsamlingen antyder så handlar verserna i Almanak om årets dagar. I "Dante och jag" den 14:e september:

DANTE OCH JAG

Torsdagen den 14 september, Dantes födelsedag,
gick jag omkring i min trädgård, skymningen var mild
och jag tänkte på Dante.
Jag är sådan, tänker ständigt på Dante.
Själv är jag lite som han tror jag. Så där lagom.

Då landade bevingade doggar i en lukt av svavel
med fjädrar och gläfsanden rakt för mina fötter.
Fördömt, som i ett fragment av en canto
damp denna avföda ner på min gräsmatta

Så börjar dikten (vill du läsa hela får du låna eller köpa Spåren). Den avslutas med orden "Jag hatar avkomma och fru/Min enda tröst är Dante nu."

Claus ska ha sagt att han framförallt såg sej själv som poet. Och även om hans prosaverk är bättre representerade på svenska så är hans poesiproduktion omfattande. Poeten Claus är roligare än romanförfattaren Claus. Bägge blandar högt och lågt och sånt. Själv föredrar jag det jag läst av poeten Claus framför hans romaner (jag är sådan). Sen har jag egentligen inte läst tillräckligt mycket av honom för att avgöra vilken del av hans författarskap som är bäst.

Claus fick dödshjälp 2008. Innan dess hade han hunnit med att skriva en stor mängd böcker och att vara ihop med Sylvia Kristel - känd från Emmanuelle-filmerna.
(Idag är förresten inte alls Dantes födelsedag, men, kanske, hans dödsdag)