Första gången jag såg Michelangelo Antonionis film Blow up så var jag nitton år och läste DramaTeaterFilm i Lund. Huset där jag gick visade ibland filmer på kvällar och helger. Blow up visades på en lördageftermiddag och jag satt bredvid en av mina kursare, en några år äldre och mycket vacker kvinna som jag inte kände särskilt väl. Hon var blond, hade lite av ett filmstjärneutseende och jag tyckte hon verkade väldigt världsvan(hon kan väl ha varit 23).
Vilket gjorde att de många nakenscenerna kändes lite obekväma. Efter filmen kom vi oundviklingen att prata om just de många avklädda modellerna. - De kanske var billigare på den tiden, föreslog min kurskamrat. Och sen funderade vi på hur filmen slutade.
För filmprojektorn la av en tio minuter innan slutet. Vilket var lite frustrerande.
Veckan efter hittade jag på ett antikvariat i Malmö PANs utgåva av filmmanuset, utgivet i originalpocket 1968. Och läste sen, ivrig att få reda på hur allt hängde samman. Men jag vart mest förbryllad.
Jag har sett filmen senare och slutscenen är makalös. Men i manusform gick detta inte riktigt fram.
PAN-original gav ut flera såna här filmböcker. Tunna och trevliga häften.
Plötsligt reser han sig, tar ett förstoringsglas från det låga bordet och går fram till fotot igen. Flickans blick är riktad mot en punkt i snårskogen, och här fortsätter fotografen att söka med förstoringsglas. Som om han upptäckt eller misstänkt något, tar han en vit penna och ritar upp en fyrkant kring en detalj bland träden.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar