I Nikolaj Tjernysjevskijs Vad bör göras? är övermannen Rachmetov en bifigur. Vilket till en del kan förklara att han trots sin fysiska och intellektuella överlägsenhet inte direkt gör särskilt mycket i boken. Tjernysjevskij planerade en fortsättning där Rachmetov skulle mött en överkvinna. Kanske skulle de tillsammans blivit lite mer aktiva.
Rachmeovs kroppsbyggande och asketism påminner lite om de gamla pulphjältarna. Och dess efterföljare som Läderlappen. Dessa brukade ha flera år när de lärde sej sina kunskaper innan de gick ut och gjorde någonting åt brottslighet och orättvisa.
En annan sak som gör att Rachmetov påminner om senare tiders hjältar är att han har en slags hemlig identitet. Hemliga identiteter är ett viktigt inslag i de av dagens tecknade serier som har sina rötter i pulplitteraturen.
Läderlappen är en rik playboy om dagen. Stålmannen bär som bekant ett par glasögon i sin identitet som Clark Kent.
Siegel och Shuster hade fått idén till glasögonen från Harold Lloyd som brukade berätta att han aldrig blev igenkänd utan de glasögon som hans karaktär alltid hade i filmerna.
Det är kanske ändå inte ett koncept som tål en närmare granskning. I senare Stålmannen-serier återberättades ofta en scen från när Clark Kent beslutade sej för att bli Stålpojken. Han berättar för sina adoptivföräldrar att han som Clark Kent, förutom att börja bära glasögon, kommer att tala med en ljusare röst och gå ihopsjunken. Så att skillnaden mellan honom och hans alter ego blir större.
Man tycker kanske hans klasskamrater skulle ha reagerat. Även om de nu är amerikaner.
De hemliga identiteterna är ofta starkt påverkade av sir Percy Blakeney i baronessan Orczys böcker om Röda Nejlikan. Och senare filmversioner. Blakeney är en till synes lätt imbecill och odräglig engelsk adelsman som dock i hemlighet räddar folk från giljotinen. Redan här ser vi hur det här med hemliga identiteter kanske inte tål att granskas så noga.
Leif Furhammar skriver om detta i "Fläckar och andra filmfigurer" i Fem essäer om film apropå Leslie Howards gestaltning av Blakeney "att sir Percy för att dupera sin närmaste omgivning redan tidigare måste ha spelat sin dubbelroll i åtskilliga år. Detta förefaller knappast psykologiskt trovärdigt, så mycket mindre som han vid det laget också måste ta med i beräkningen den i så fall rätt fatala risken, att franska revolutionen möjligen inte skulle bli av."
Furhammar menar att falsariet klarar sej från att bli avslöjat eftersom filmen inte ger för mycket kunskap om personens förhistoria. Den litar på publikens godtrogenhet. Men att inte alla filmer (och får man tillägga, serietidningar och böcker) har denna insikt om att en berättelses psykologiska illusioner bygger på vad som inte visas.
Inlägg
3 kommentarer:
Det är en väldigt intressant poäng, angående Sir Percy, som jag inte tänkt på tidigare. Men jag har alltid antagit att han i själva verket är ganska ung (säg 24-25 eller nåt?), och att han därmed debuterade i sällskapslivet med sin dryga uppsyn ungefär samtidigt som oroligheterna i Frankrike startade. Hans försvurna (Sir Andrew Ffoulkes, och Anthony Dewhurst heter de väl bland annat? Och Hastings förstås, vars förnamn undflyr mig) har förstås känt honom sedan skoltiden. Kanske kan man tänka sig att han redan då var medelpunkten i ett grabbgäng, där han var den givne ledaren och upptågsmakaren, men att han inför lärare och andra då antog den dryga, korkade, snobbiga inställningen? Det är väl inte otroligt?
Men jag måste kolla Leif Furhammars analys. Den verkar intressant.
Jag kan inte Röda Nejlikan så där jättebra. Jag tror jag läste nån på mellanstadiet men redan då stördes jag av att hjälten är på fel sida.
Furhammars poäng gäller uttryckligen filmversionen. Det är möjligt böckerna ger större utrymme åt Sir Blakeneys förflutna.
Mm, visst är Nejlikan på fel sida. Men i det här fallet får man faktiskt överse med en sådan sak. Jag tror inte heller att böckerna diskuterar hur Percy kom att få sin dubbelidentitet, det är nog bara mina fria fantasier (jag har ägnat en hel del sådana åt just RN).
För övrigt är jag inte så förtjust i Howards Nejlika. Hela filmen är ganska poserande, faktiskt.
Skicka en kommentar