Buffy, Säsong 3

Nyligen såg jag om tredje säsongen av Buffy the Vampire Slayer. Det är den av seriens säsonger som har störst andel bra avsnitt. Som helhet sett har den emellertid vissa svagheter. Främst att seriens övergripande handling inte integreras lika bra som i den andra säsongen.

En annan, men mestadels positiv, skillnad är att serien som tidigare mest förhållit sej till B-skräckfilmgenren och highschool-tvserien (och just de de klassiska
skolserietroperna är denna säsong rätt fantasilösa - en bal, högskoleprov och ytterligare en bal) nu också börjar bli självrefererande.
Dels på rätt gängse vis med gamla karaktärer som lämnat serien som gästspelar (som i det avsnitt i vilket det framgår att förra säsongens breakoutstar Spike är lika misslyckad som punkare som vampyr då han på färd iväg från stan lyssnar på ”My way" inte i Sid Vicious version utan i Gary Oldmans version av Sid-versionen.) Men också på sätt som vänder och vrider på seriens egna premisser på samma sätt som den annars brukar göra på andra genrekonventioner.
Första avsnittet förhåller sej till de två tidigare förstaavsnitten av serien. Och ett av de bästa avsnitten, "Zeppo", är något av en självparodi.

Avsnittet, "The Wish", där Cordelia (seriens på sätt och vis bad guy i form av den populära-flickan-klichéen) önskar att Buffy aldrig kommit till staden och hamnar i en värld styrd av vampyrer (en episod som är mörk och dyster och rätt så trivsam) visar på hur serien kan ta relativt vanliga koncept och bara aningens vrida till de så de blir intressanta på nytt.

I TV-serier i allmänhet och fantasy-serier i synnerhet så är avsnitt som visar hur det hade kunnat gå om saker och ting varit annorlunda legio. Ofta får som här en biperson komma till den andra verkligheten och det blir hennes uppgift att ställa saker och ting till rätta igen, peggysuegotmarried-style. Av detta lär personen sej en läxa, även om detta inte brukar märkas senare - den här sortens avsnitt brukar inte få konsekvenser för serierna i stort.
Här ångrar sej i och för sej Cordelia rätt fort. Men hon tas snabbt bort från handlingen och kommer heller inte att komma ihåg händelsen och är därmed oförändrad vid episodens slut. Samtidigt återbesöks episoden senare i säsongen, nu som komedi, och en återkommande karaktär introduceras genom den - en karaktär som kommer att ta över Cordelias roll i serien.

Seriens felläsningar av genrer är till en del inspirerade av att dess skapare och huvudförfattare, Joss Whedon, läst feministisk filmteori. Mycket feministisk filmteori handlar just om att läsa mellan genreraderna. Buffy brukar också ibland ses som en feministisk serie. Det kan dock diskuteras. Men i just denna säsong finns ändå en viss uppgörelse med den patriarkala ordergång som tidigare genom väktarrådet rått i serien.

Men andra avsnitt (samt det faktum att de flesta kvinnor över 20 i serien oftast är onda) som till exempel "Gingerbread", i vilket Buffy och hennes vänner kämpar mot både Hans och Greta och Sunnydales organiserade mödrar, går lite emot detta och tecknar snarare konflikten under säsongen som en mellan vuxenvärlden och våra hjältar.

Föräldra/barn-teman återkommer under seriens gång. Så är till exempel fader/dotter-förhållandet mellan den onde borgmästarn och Faith en förvrängd spegling av Giles och Buffys relation. Borgmästaren är en bra skurk. Men hans plan är lite oklar. Det är som om seriens manusförfattare först tilldelat honom en större roll när de såg hur bra karaktären fungerade. Utan att riktigt ha tid att utveckla hans motivationer. Vilket är en anledning till att säsongen har en svagare upplösning än de två föregående.

Om de två första säsongerna skulle kunna beskrivas som komedi respektive tragedi, med deras karaktär liksom gamla tiders skådespel avgjorda av hur de slutar (liksom King Lear och Romeo och Julia är tragedier i kraft av sina olyckliga slut medan Som du behagar, Hamlet, och En midsommarnattsdröm är komedier då de slutar lyckligt) så är den tredje säsongen lite mer svårbestämd.

Men kanske är den snarare att betrakta som ett krönikespel. Då den både börjar och slutar i varianter på fantasytroper som är avlägsna släktingar till de historiska dramerna. Så lånar serien en rätt vanlig variant på upplösning från den kvasi-medeltida fantasyn, med hjälten som övertygar byborna att göra motstånd, men hoppar över den obligatoriska Sheriffenaktiga diskussion innan slaget.

När man ser om serien så här många år efteråt (denna säsong sändes 98/99) så märker man att den på många sätt åldrats. Nuförtiden finns det många TV-serier som har en självmedveten aura.
Den står inte riktigt ut lika mycket som den gjorde när den var ny. Och känns, kanske oundvikligt, just inte lika ny. Och det var känslan av att det var något nytt som gav serien dess energi. Men flera av de genrevridande avsnitten är fortfarande underhållande och dialogen är över lag välskriven. "If I was at full Slayer power, I'd be punning right about now".