Merlyn tog av sig den sjömansmössa som just hade dykt upp och höll ut den i luften till allmän inspektion.T. H. Whites roman Svärdet i stenen handlar om den unge Kung Arthur. Innan han blir kung. Han kallas Kart i boken. Den kom ut första gången 1938 och är första delen i en romansvit på fyra (eller fem om man räknar den ofullbordade postumt utgivna Book of Merlyn) böcker på engelska med samlingstiteln Once and future king (den finns utgiven också på en svenska i en volym, men har här fått samma namn efter den första romanen - som också.
"Det här är en anakronism" sa han strängt, "Det är vad det är en gräslig anakronism".
Whites roman utspelar sej på 1400-talet. Men på ett annorlunda 1400-tal än historieböckerna berättar om. Boken är fylld av fullt medvetna och ofta utpekade anakronismer. Därför är det inte så förvånande när i ett av kapitlena Robin Hood, hans fru och hans muntra män dyker upp i ett kapitel.
Merlyn har börjat utbilda den unge Kart. Bland annat genom att låta honom förvandlas till olika djur (flera av dessa finns med i Disneys filmatisering av boken, där lär dock inte djuren citera Shakespeare i lika hög grad). Kart vill att också hans fosterbror Kay ska få vara med på de magiska utflykterna. Och Merlyn skickar ut de i en närliggande skog där Kay ska hitta sitt äventyr. I skogen stöter de på Lille John.
Robin Hood är här en saxisk rebell som rest sej mot den normandiske Uther Pendragons erövring av riket. Motsättningen mellan saxer och normander är en viktig del av Robin Hood-berättelserna. Och då denna också spelar en roll senare i Whites romansvit så är den här en brygga mellan de två sägnerna.
Här introduceras också i romanen Morgan le Fay som har tagit några av Robin Hoods män till fånga. De diskuterar vem eller vad hon egentligen är och räknar upp flera teorier. Kung Arthur-historierna kommer från flera olika ställen. Och Morgan le Fay är en karaktär som skiljer sej lite i olika historier. Detta är för att hon egentligen kommer från andra berättelser. Så när White understryker hennes skiftande väsen så visar han på att inkorporerandet av Robin Hood i Kung Arthur-myten har föregångare. Och ger därmed denna felläsning legitimitet.
Det finns olika lager av berättelser som bildar grunden för Arthurlegenden. Liksom flera andra av våra sagor och berättelser har äldre annorlunda versioner. Dessa kan ibland vara oss rätt främmande.
Överflöd av mat är ett vanligt motiv i gamla sagor. Ett drag som ofta nedtonats i nedskrivningar och omtolkningar. Den äldsta varianten av Askungesagan slutar inte med att hon får sin prins utan att hon får sej ett rejält skrovmål.
Det slott där Morgan le Fays fångar hålls är ett matpalats av smör och ost omgivet av en sjö av mjölk. Väggarna hålls upp av pelare av "härligt" fläsk. Magin som har gjort denna byggnad säjs vara av "De allra äldsta" och är menad att locka inkräktare. Kart och Kay blir förståeligt nog snarare äcklade. "De tog sig över den kladdiga vindbryggan - bredd i smör som det satt kohår i - och sjönk till fotknölarna i sörjan" (övers. Jadwiga P. Westrup).
Kapitlet med Robin Hood i Svärdet i stenen är ett bra exempel på hur White friskt och roande blandar olika varianter av Arthurlegenden och liknande berättelser. Då det är Kays äventyr skiljer det sej lite från de övriga kapitlen då Kay skiljer sej från Kart. Det är mer av en pojkberättelse. Vilket inte hindrar att Marian egentligen spelar en större roll i det än Robin Hood.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag har läst Whites bok (eller böcker då, jag har alla fyra böckerna i en jättetjock pocketvolym), men av nån anledning har jag aldrig tagit just den här versionen av Arthursagan till mitt hjärta.
Men nu när du skriver om det här, så är det ganska tydligt att Avalonds dimmor har inspirerats ganska ordentligt av Whites tolkning.
Det är ganska lustigt vilken ställning Robin Hood har i den engelska medeltiden, förresten. Det verkar vara helt omöjligt att skriva om den här tiden utan att Robin ska finnas med på ett hörn. Jämför Ivanhoe, till exempel
Hej igen Vixxtoria; det är en självklarhet, tror jag åtminstone, att han fått den rollen, en underdog, men ändå någon man kan bygga igenkännande stolthet kring. Jag gjorde ett skämtsamt inlägg om Janne Vängman härförleden, men tror att det är samma känslor som ligger till grund, en ganska osnuten en drar överheten vid näsan, men är själv generös. Smålänning som jag var tvingades jag att se tråkiga Åsa-Nissefilmer, men jag minns hur det jublades när han sköt en älg, utan licens, eller drog gammelgäddan, utan fiskekort.
Vixxtoria: Avalons dimmor har jag inte läst men den knyter väl Morgan le Fay närmare de keltiska rötterna.
White låter flera olika skikt av legenden samsas bredvid varandra. Vilket gör att jag tycker att den är intressantare än många andra senare arturiader.
Att Robin Hood är bifigur hos Scott har säkert påverkat White.
Eskil: Det finns väl många underdogs som inte dyker upp på detta sätt. Få använder Åsa-Nisse när de skriver om den tidens Småland.
Naturligtvis måste man ta analogierna med en hel näve salt. Jag ville bara peka på just de här figurernas poularitet, "ta från de rika,ge till de fattiga". Vare sig Janne Vängman eller Nisse på Åsen har placerats i stora historiska skeenden, varför analogin haltar rejält.
Skicka en kommentar