onsdag 5 maj 2010

Ray Bradbury-filmatiseringar


Ray Bradbury skrev manus till ett par filmer. Som It came from outer space och John Hustons filmatisering av Moby Dick. I Dagbok med Fahrenheit 451 skriver Francois Truffaut att Bradbury skickat ett manus han gjort av sin egen klassiska fix-it-roman Invasion på Mars. Den kom senare, med ett annat manus, att bli en TV-serie. Bradbury tyckte att den enbart var tråkig och de flesta kritiker höll med honom.

Det finns förutom filmer baserade på Bradburys verk ett stort antal TV-avsnitt i diverse antologiprogram. Vilket, då Bradbury främsta verk är i novellformatet, inte är så förvånande.
TV-serien The Ray Bradbury Theatre byggde uteslutande på Bradburys noveller. En säsong av denna gick påsvensk TV. Avsnitten var av varierande kvalité. Men jag minns det som byggde på novellen "Folksamlingen" (i Oktoberlandet) som väldigt bra.
Rangordnade från sämst till bäst av de Bradbury filmatiseringar som jag har sett:

5. Sounds of thunder
Denna styggelse till film bygger på Bradburys tidresenovell "Åskmuller" (i Solens gyllene äpplen). I den råkar huvudpersonen trampa på en fjäril under en tidreseexpedition med firman AB TIDSSAFARI. Safarin går ut på att jaga dinosaurier. Fjärilens död leder till små oroväckande förändringar i nutiden (historien har också stått modell för en Treehouse of Horror-episod av The Simpsons.
Bradburys novell har en egentligen absurd premiss (på sätt och vis förklaras det varför de skjutna dinosaurierna inte förändrar historiens förlopp, men det är för historien bäst att man inte funderar så mycket på det) men gjord så pass elegant att man är villig att svälja den.
Filmen är inte särskilt elegant.

4. Something wicked this way comes
Oktoberfolket heter romanen på svenska. Det är inte en särskilt bra bok. Senare författare påverkade av Bradbury, som till exempel Stephen King (Det är en megaloman felläsning av den här sidan av Bradbury), har gjort bättre varianter på temana i berättelsen. Filmversionen är en hyfsad skräckfilm för barn med en del suggestiva scener.

3. Savannen
Det svenska hoppet på listan. TV-pjäs från 1983 regisserad av Tord Pååg. Med bland andra Börje Ahlstedt. Barnen, som i originalnovellen enbart beskrivs utifrån, får en mer framskjuten roll. En scen där pojken föreställer sej sin egen begravning, som spelas upp på deras nya TV-vägg, har lagts till. Det är synd om barnen i den här versionen. Samtidigt som novellens slut bibehålls.
Den unge Bradbury hade ofta barnet i monstrets roll. Barn var främmande, grymma varelser. Som i novellen "Savannen". Medan den äldre hade en mer sentimental syn på barn och barndom - vilket Oktoberfolket är ett exempel på. Denna TV-film har något av en syntes mellan den tidige och den sene Bradburys barnskildringar. Nu såg jag filmen senast när den var ny och jag vart alltså nio. Så det är möjligt jag då skulle formulerast mej annorlunda. Jag minns jag tyckte lejonen var läskiga.

2. Den illustrerade mannen
"Savannen" är en av de tre novellerna som görs i filmversionen från 1969 av Den illustrerade mannen. Här har filmen tjänat en del på att åldras. Då just det tidstypiska i bildspråket och musiken ger den en viss charm. Tyvärr är sista segmentet "Världens sista kväll" det minst lyckade.

1. Fahrenheit 451
Truffauts film har sina brister. Mest i rytmen. Men flera enskilda scener är väldigt bra. Som de som har med bokgömmande och bokbrännande att göra.
Slutet är också bättre hos Truffaut än hos Bradbury.
Cyril Cusacks sympatiska brandkapten och det att Truffauts motvilja mot Oscar Werner (som spelar hjälten Montag) skiner igenom ger filmen en intressant biton. Som alla dystopier har Fahrenheit 451 i grunden en samhällsbevarande tendens. Men i Truffauts version finns en subversiv antydan om att det kanske är bokbrännarna som har rätt.

2 kommentarer:

snowflake sa...

Härlig läsning! Jag minns hur drabbad jag bev av just Savannen, jag tyckte den var enormt bra.

Petter sa...

"Savannen" är nog Bradburys mest adapterade.
Förutom den svenska versionen så finns en rysk långfilm. Ett av Ray Bradbury Theater-avsnitten bygger på novellen.
Ytterligare en SF-antologiserier ska ha gjort den.
Bradbury skrev själv en pjäsversion.

Novellen finns också med i en av de antologier som Joyce Carol Oates satt samman.