Utopier > Dystopier

Jag såg om George Lucas 1138 förra veckan. Förra gången jag såg den vart jag nog i yngre tonåren. Då minns jag det som att jag gillade filmen. Och den senare halvan har vissa poänger. Men den första hälften med alla dessa rakade neddrogade övervakade vitklädda människor fick mej att inse att om jag aldrig ser eller läser en enda bok eller film om ett framtida dystopiskt samhälle till så är det ändå en två, tre för mycket.

I dystopier går hjältarna omkring och klagar på att allting var bättre förr. Man skulle lika gärna kunna läsa en svensk deckare.

Där framtidsberättelser skulle kunna vara hur fantastiska och märkliga som helst så nöjer sej dystopiförfattaren oftast med att göra sämre sf-versioner av Natt kl 12 på dagen eller Processen (på samma sätt som de flesta novellerna i de första sf-magasinen var lätt förklädda versioner av vilda västern-historier eller Greven från Monte Christo).

Förhoppningsvis tar dystopitrenden snart slut. Och när den gör detså hoppas jag att en utopitrend tar vid.

Utopin må sen Edward Bellamys dagar ha fått ett dåligt rykte. Men oftast är det med böcker som med människor att de med dåligt rykte är mer spännande.

En roman där huvudpersonerna bara gick omkring och prisade sin omgivning vore kanske lika outhärdlig som böcker där motståndsrörelser nostalgiskt återupptar handskakningen som hemligt tecken. Men såna skrivs heller inte. Fördelen med utopin är att de som skriver utopiska berättelser, till skillnad från sina 1984-läsande kollegor är medvetna om dess begränsningar, dess utmaningar.

Det brukar säjas att vad som är en utopi eller dystopi beror på perspektivet. Man brukar mena detta anti-utopiskt. Slavarna i Utopia av Thomas Moore tas ofta som exempel. Men det finns också en annan sida av det myntet som utnyttjas som grepp i flera mer positiva framtidsskildringar.

I James Tiptree jrs "Houston, Houston, var är du?" kommer tre manliga astronauter till en framtid där världen enbart är befolkad av kvinnor. Perspektivet i berättelsen gör den nästan till en skräcknovell.

Joanna Russ, som också skrivit den delvis dystopiska delvis utopiska klassikern Honmänniskan ,skildrar ( som jag skrev i ett tidigare inlägg) i novellen "Nobody's home" "ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa."

Varken dystopier eller utopier är i och för sej särskilt trovärdiga som framtidsskildringar sett. Framtiden lär både bli bättre och sämre. Men framförallt lär den bli annorlunda. Och det är det annorlunda som jag vill läsa. Och helst berättelser som firar detta annorlunda, detta främmande - det fantastiska.