Idag är Mexikos nationaldag. Min mexikanska litteraturfu är egentligen rätt svag och jag har bara läst en handfull mexikanska författare. Så på denna lista fuskar jag på två sätt: en författare får två böcker, visserligen av olika slag. Och en annan är om man ska vara noga inte alls mexikan:
Carlos Fuentes - Terra Nostra
Fuentes har skrivit flera såna här tjocka romaner med flera handlingar och de flyter ärligt talat lite ihop i mitt minne. Men som jag minns det är Terra Nostra den mest underhållande. En bok som när du läst den gör det möjligt för dej att se lite lätt nedlåtande på valfri magisktrealistisk/modärnistisk tegelsten och sucka och säja att någon Terra Nostra är den ändå inte.
Gilbert Hernandez - Den skrattande solen
Gilbert Hernandez' far var mexikan, hans mor spansktalande (US)amerikan. Detta är första seriealbumet om den mexikanska byn Palomar. Palomar-serierna tillhör det bästa inom de tecknade serierna. Den skrattande solen är en fascinerande berättelse om en stor mängd intressanta karaktärer mästerligt utförd. Albumet efter det är ytterligare lite bättre.
Octavio Paz - Rappaccinis dotter
Pjäsen bygger på en novell av Nathaniel Hawthorne om en kvinna som blivit uppväxt bland giftblommor. Hawthornes novell är egentligen en rätt trist historia. Paz följer novellen men förser berättelsen med kraft och konstiga monologer.
Octavio Paz - Vid världens strand
"Dina tånaglar är gjorda av sommarens kristall." (rad ur "Betraktad kropp", övers. A. Lundkvist & M. Torres). Utgiven i Röster en lyrikserie redigerad av Lars Gustafsson. Det finns ett par urval av Paz' poesi på svenska (dikten "Betraktad kropp" finns till exempel, i en annan översättning med en annan titel, också i Varje dags eld). Detta är ett bra sådant. Paz är en bra poet (hade han annars fått två böcker på listan?).
Juan Rulfo - Pedro Páramo
Äldst av böckerna här men den som senast blev översatt till svenska.
En man kommer till byn Comalo och letar efter sin far som han aldrig träffat. Det är något underligt m,ed den lilla byn.
"Jag är något sådant som inte stör friden för någon. Och du ser att inte ens nere i jorden har jag tagit någon plats. De lade mig i din grav, och jag fick mycket väl rum i din armhåla. Här i hörnet där du finner mig. Jag kommer just nu att tänka på att egentligen borde det vara jag som höll dig i mina armar. Hör du? Där ute regnar det. Hör du inte hur regnet piskar?" (övers. Karin Alin). Rulfo skrev bara en roman. Eftersom det var tillräckligt
Inlägg
12 kommentarer:
David Toscanas Den sista läsaren är den enda mexicanska roman jag kan komma på att jag läst. den är bra!
"Den siste läsaren" har jag hört talas om. Men jag visste faktiskt inte han var mexikanare.
Jag tycker ofta det kan vara svårt att hålla reda på vilket land latinamerikanarna kommer ifrån då de ofta buntas ihop.
Åh vad skönt att du inte missat Mexiko. Du har säkert laddat för Chile på lördag också. Jag har varit så orolig ända sedan du glömde uppmärksamma Libyen och San Marino.
Juan Rulfos bok låter ju annars som en bok som jag skulle kunna tänka mig att läsa fast jag inte vill. Kan det vara en sån, tror du?
Nej men, Octavio Paz älskar jag! Äntligen en gemensam nämnare! ;-)
Skulle gärna läsa listor över författare från Libyen och San Marino!
Jag arkanner, jag sneglade en massa pa mexikanska forfattare i varas, men det blev liksom inte av... Och just nu kan jag inte ens komma pa en enda jag har last, men jag vet ju att det ar minst en. Men du gav mig nagra bra tips, sa kanske jag komemr igang med det!
Vixxtoria och Enligt O: Ibland sätter min dåliga beläsenhet gränser för hur många länder jag kan ta upp. Men jag känner alltid ett styng av dåligt samvete när jag hoppar över ett land. Den sanmarinoska litteraturen är säkert bred och spännande.
Vixxt: Pedro Parámo skulle du nog tycka om. Man ser ofta att folk blir väldigt entausiastiska över den.
Enl. O: Paz är en fängslande poet och essäist. Och dramatiker, då - även om "Rappaccinis dotter" är den enda av hans pjäser som jag känner till.
Emma: Det har hänt mej också ibland att jag tänkt läsa författare från ett visst land och att det inte blivit av. Ett par sommar hade jag indisk litteratur som projekt. Det blev inte många indier lästa.
Jag har själv som sagt inte läst så många mexikaner. Men de i inlägget är alla bra.
Hmm. "Man ser ofta". Det var ett intressant påstående. Några belägg på det?
"Belägg" och andra ogudaktiga vetenskaps-liknande saker försöker jag hålla mej ifrån.
Jag har sett ett par bloggar som skrev väldigt entusiastiskt om den. Jag kommer inte ihåg vilka (jag trodde bland annat labibliofille men jag hittar den inte där). "Man ser ofta"... var nog slarvigt uttryckt av mej.
Författaren har fått ett pris uppkallat efter sej. Så han måste vara bra.
Ah, Rappacinis dotter har jag faktiskt jobbat med. Det är en fin text, men den är svår att få att funka rent praktiskt på scenen, i alla fall med amatörer!
Jag har tyvärr aldrig sett den uppsatt. Jag kan tänka mej att den är knepig med monologerna och de lyriskt lite lätt teatrala dialogerna.
Men den borde samtidigt vara en spännande utmaning.
Ja, absolut en utmaning! Som jag minns det var det just bristen på egentliga dialoger (och därmed konkret interaktion mellan skådespelarna) som gjorde det tungrott. Men kul var det ändå!
Pjäsen har en märklig blandning mellan dialog och monolog. Som nog är krävande även för erfarna skådespelare.
Skicka en kommentar