När jag ser DN-rubriken Plura får fängelsestraff undrar jag för ett ögonblick om det är för alla de tråkiga Eldkvarn-skivor som han sänt ut över världen.
Det är det inte. Och tur är väl det.
För om man fick fängelse för tråkig, medelmåttig musik så skulle alla världens fängelser för längesedan varit överfulla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
ralje´ra verb ~de ~t
ORDLED: ralj-er-ar
SUBST.: raljerande; raljans, raljeri
• skämta på ett ironiskt och respektlöst sätt: han ~de gärna med heliga ting;talaren ~de över världens problem
KONSTR.: ~ (med ngn el. ngt), ~ (över ngt)
HIST.: sedan 1678; av fra. railler med samma bet.; urspr. av folkligt lat. ragulare ‘prata’
Källa: http://www.ne.se
Du är, normalt sett, föredömlig som kulturbloggare eftersom du är duktig på att skriva om saker du tycker om, och som behöver lyftas fram, snarare än att fokusera på sånt du inte är så förtjust i. Tycker du ska fortsätta med det.
Det kanske inte var så där väldigt mycket substans i inlägget.
Men att raljera i sej nödvändigtvis skulle vara något negativt håller jag inte med om.
Äsch, det var ju skitkul att skriva så - det kan Plura tåla, för han har gjort så mycket dåligt, men också några pärlor. Men det är alltid vanskligt att kritisera - alltid någon som känner sig träffad i hjärteroten ... Att det ska vara så känsligt - liksom du dyrkar jag Nick Cave, men det skulle aldrig falla mig in att KRÄVA en unison dyrkan av honom, så om andra säger / skriver något negativt om honom - FINE! Vad rör det mig, liksom?
Sen håller jag med: det är roligt att läsa texter som lyfter fram saker och skriver om dem positivt, men det är också uppfriskande med sågningar, och vi kan inte alltid vara mjäkigt inställsamma och tycka att allt är lika bra, eller ens tycka likadant - - -
Björn: Nu överreagerar du väl? Antingen läste du in en väldig massa i min ödmjuka post, eller också spann du snabbt vidare och kom att tänka på andra tillfällen när folk bllvit "träffad[e] i hjärteroten", gått vidare till att "KRÄVA en unison dyrkan" och avrundat med att begära att alla ska "vara mjäkigt inställsamma" och "tycka likadant". För nåt sånt kan jag inte finna ett spår av i min förra kommentar. Bara att jag tycker Butter är bra mycket bättre när han inte är butter.
Jag läser för övrigt gärna sågningar, om de är väl genomtänkta - ibland också raljerande, rentav elaka sådana, även om de gärna får ha nån gnutta substans. Visst kan det till exempel kännas fyndigt, en gång, när nån recenserar en Yes-platta med det enda ordet "No". Men nån vidare recension är det ju inte.
Spiring: "Nja." skulle väl vara en roligare enordsrecension av en Yes-skiva. En sådan skulle kanske inte ge så mycket. Men å andra sidan inte heller ta så mycket av ens tid. Om det vore en recension i en tidning så skulle den förvisso slå ut den längre initierade Yes-analysen som läsaren har rätt att kräva.
Men ett blogginlägg är lite en annan sak.
Björn: Det har säkert hänt att jag blivit irriterad när folk inte haft samma åsikt som jag.
När det gäller Yes-recensionen är den autentisk. Ur en tidning. Som gjorde anspråk på att vara bättre än det mesta i musikjournalistik i Sverige. Ibland överträffar verkligheten dikten.
(Tidningen var Sound Affects, minns inte vilket nummer men alla två av de tongivande på tidningen hade signerat "recensionen". På den tiden kan jag inte minnas att det störde mig, tyckte väl rentav att det var rätt fyndigt. Det tycker jag inte nu, det var ju bara att showa off inför polarna på ett garanterat ofarligt sätt. Den genomsnittlige SA-läsaren krävde knappast några Yes-analyser av det seriösare slaget; tyvärr, på sätt och vis.)
Som sagt: på en tidningsrecension har man rätt att ställa lite högre krav. Kanske inte på en bloggpost. Det var nog din i vanliga fall höga och ambitiösa nivå på den här bloggen som gjorde att jag hajade till lite - ett musikerliv avfärdat på sex rader, liksom, på ett sätt som inte direkt inbjuder till diskussion. Men min kommentar var väl inte heller av det allvarligare slaget.
Det var kanske inte en rättvis beskrivning av herr Jonssons verk. Björns bedömning i hans kommentar är nog närmare vad jag tycker egentligen.
Jag har Eldkvarns jubileumskonsertskiva Cirkus Broadway. Den där Thåström gästar. Det händer att jag spelar den. Också sångerna med Eldkvarn själva.
Själv skulle jag nog vända på det; han har gjort många pärlor men också en del rätt dåligt. Cirkus Broadway var det första jag skaffade med Eldkvarn, föll inte direkt pladask men nåt intresse väcktes i alla fall. Fast den är från Eldkvarns i mitt tycke segaste period, de hade just fått ett andra genombrott och kunde rida på den vågen ett tag utan att Plura behövde anstränga sig så värst. Har man bara hört exempelvis Karusellkvällar är man förlåten om man tycker Eldkvarn hör till de mer mediokra svenska banden. Det är kompetent men inte särskilt spännande.
Klart är att deras skivor är rätt ojämna, det är få som håller rätt igenom men också få som inte har ett par tre höjdare. "Sånger från Nedergården" och "Atlantis" är album jag lyssnar på ibland, kanske "Utanför lagen" om jag är på laidbackhumör. Annars föredrar jag enstaka låtar. Typisk blandbandsgrupp, förlåt CDR-grupp, med andra ord. Fast det räcker inte med en CDR. (Det tycker jag förresten om Nick Cave också, trots att jag var ett STORT fan under 80-tal och tidigt 90-tal.)
De tidiga 70-talarna, som inte finns på CD, är jag också rätt svag för - i alla fall mer än vad deras fans brukar vara. Kanske för att många av fansen anslöt under just den där sega perioden. En blandning av proggigt och... märkligt.
Något otippat visade sig förresten Plura vara en vass Skriv-som-du-talar-författare, om än lite självupptagen. Men det ska väl memoarer vara.
Skicka en kommentar