Lyran vill idag att vi ska berätta om tre historiska romaner
Ola Larsmo - Jag vill inte tjäna
Ola Larsmo har skrivit flera historiska romaner. De handskas med genren på lite olika sätt. Den här kom 2009. Hans Himmel och jord må brinna är också mycket bra.
Sara Lidman - Din tjänare hör
Egentligen har jag lite svårt för den mustiga norrlandsgenre vars främsta företrädare var Sara Lidman. När jag läser Torgny Lindgren eller Hjortronlandet av Lidman (den senare får väl säjas ha skapat genren, den är väldigt William Faulkner) så känner jag mej som Socker-Conny när han ska kontrollera om Hemsöborna är korrekt tryckt - "Det är fel på böckerna från början!". Det här är inte för att jag ogillar norrlänningar. Jag har svårt också för vår småländska motsvarighet till genren: böckerna om Åsa-Nisse.
Ändå tycker jag Lidmans Jernbaneböcker är väldigt bra. Trots en massa dialekt som jag är säker på att Lidman bara hittat på. Handlar om ett järnvägsbygge på 1800-talet.
Mika Waltari - Mikael Ludenfot
"Hans ungdoms öden och äventyr i många länder intill år 1527, sanningsenligt framställda av honom själv i tio böcker"
Finsk 40-talsroman. På sin tid en bestseller. Om en man utan börd som drar omkring i 1500-talets Europa. Romanen är indelad i någorlunda fristående böcker. Bäst är sjätte boken, "Bålet", som handlar om häxförföljelsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Också Sara Lidmans riktigt tidiga romaner, t ex Tjärdalen, Hjortronlandet, Regnspiran är mycket läsvärda. E
Jag har fortfarande inte läst Lidman, det måste jag råda bot på. Larsmos bok kom från Bokus förra veckan :-)
Heja Mika Waltari! Läste Ludenfot, Sinuhe, egyptiern, och en tredje jag inte minns namnet på i pocket som gavs ut för kan det vara 25,28 år sen. Finfin berättare! Minns en Barbara som greps för häxeri. (oförskyllt. Men hon hämnades fint.)
Snowflake: Barbara är i "Bålet". Hon hämnas rätt rejält. Vänder häxförföljelsens logik mot den som satt fast henne.
Jag tycker Waltari lyckas beskriva den logiken på ett sätt så att man nästan förstår hur folk kunde tro på det.
Lyran: Jag är egentligen inte så inläst på Sara Lidman. Så jag kan inte säja hur pass representativt "Jernbane"-eposet är i hennes författarskap. Men jag gillade det och jag tror nog du skulle uppskatta böckerna.
Sen kan man ha invändningar mot att det inte finns några samer med i böckerna.
Vad bra att du påminde mig om Ludenfot. Den har stått i hyllan och ropat på mig väldigt länge. Antar att det är dags att sätta tänderna i den nu.
"Mikael Ludenfot" är en fängslande berättelse. Fast tjock. Jag tog en paus i mitten.
Det finns visst en fortsättning också.
Skicka en kommentar