måndag 28 februari 2011

Slutliqvid med Sveriges lag, i fyra böcker uppgjord af Nils Nilsson, Arbetskarl


DN meddelar att Gertrud Gidlund har dött. Tillsamman med sin man Krister Gidlund (som dog förra året) rev hon förlaget Gidlunds. Gidlunds bildades 1968 och gav ut en stor mängd intressanta böcker. En av deras storsäljare var Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal. De var ett vänsterförlag. Vilket bland annat märktes med deras serie Kinesiskt bibliotek med kinesiska romaner och noveller.

Tidigare i 365 böcker så har jag skrivit om Konst & Politik av William Morris som Gidlunds gav ut. De gav också ut Morris utopi Nytt från en ny värld.

En annan utopist var malmöiten Nils Herman Qviding. Som under pseudonymen Nils Nilsson, Arbetskarl under den senare delen av 1800-talet gav ut Slutliqvid med Sveriges lag. Där han beskriver hur samhället bör uppdelas i små självstyrande kommuner - alla likadana.

För den nutide läsaren finns det självklara invändningar mot Qvidings samhällsutopi. Jag kommer inte ihåg om det finns val och sånt i hans kommuner. Men även om det skulle finnas såna så är samhällsramarna så hårt fastslagna att vem man skulle rösta på knappast skulle göra någon skillnad (samma sak skulle i och för sej kunna hävdas även om det samhälle vi nu lever i). Men det finns en viss kraft i boken - framförallt i de avsnitt som fördömmer Qvidings egen tids uppdelning i under- och överklass. Bland hans fans fanns Axel Danielsson och August Strindberg. Strindberg tog framförallt till sej termen underklass.

Gidlunds nyutgåva av Sluliqvid är gjort som ett halvt faksimil. Med den gamla typografin bevarad. Men med ett nytt efterord.

De återutgav flera böcker. Av bland andra Strindberg. Hans Ockulta dagboken, en gargantuansk volym, ska ha varit en oväntad försäljningsframgång.
Men också en faksimilutgåva av Karl XII:es Bibel.

Vänsterprofilen mattades väl något med tiden. Men förlaget fortsatte ge ut många bra böcker, gamla som nya. Den svenska bokutgivningen hade varit fattigare utan makarna Gidlund och deras förlag.

Bokreafynd från förr


Lyran vill denna måndag höra om tre bokreafynd. Med tiden blir det lite svårt att komma ihåg vilka böcker man köpt på antikvariat, fått (eller "lånat") av vänner och vilka man köpt på just bokrean, men de följande tre bör ha varit bokreaböcker:

Rodrigo Fresán - Kensington Gardens
Panache-böcker brukar jag köpa om de är billiga. Det är en serie med samtida utländsk prosa som ges ut av Bonniers. Den här kände jag inte till innan jag köpte den. En argentinsk/spansk roman om en fiktiv barnboksförfattare vid namn Peter Hook. Mycklet underhållande.

Sarah Kirsch - Glashussplitter
För ett par år sen så köpte jag en hel hög diktsamlingar för fem till tio spänn på första dagen av rean. Bland annat flera i ellerströms enhörningsserie. Som då det här urvalet av den östtyska poeten.

Federico Garcia Lorca - Teater I
Köpt i Lund. På engelska rean - underligt nog. Teater II har de längre kända pjäserna (jag har den också - men den ärt inte bokreainförskaffad) som Blodsbröllop och Bernarda Albas hus. Men första volymen innehåller kortare pjäser och fragment. Det kom en liknande volym för något år sen med kortare texter av Lorca. Men den här är snyggare.

söndag 27 februari 2011

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du


I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idéen. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga i "Running Down".

Den finns liksom "Egnaro" med i Things That Never Happen, en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad.

Och novellen skulle kunna passera som riktig litteratur. Ställ den bredvid en av Paul Auster, Jorge Luis Borges eller Julio Cortazar och den skulle se ut att höra hemma där.
Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk.

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Umberto Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M. John Harrison till varje novell. Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison. Det är ju så det brukar vara.

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

(Inlägget vart först publicerat här den andra Februari 2009. Bland de tjugofyra novellerna i Things that never happen (jag är inte helt hundra på att jag läst allihop) finns flera bra. Även om endast ett par kommer upp i nivå med "Egniro".)

lördag 26 februari 2011

Labyrinter av Jorge Luis Borges


Labyrinter är en tunn, vacker (men lite svårbläddrad) volym med fyra noveller av Jorge Luis Borges. Novellerna är ur Ficciones - och närmare bestämt fyra av de fem noveller ur den som inte fanns med i det tidigare Borges-urvalet Biblioteket i Babel.
Den femte, Tre versioner av Judas, finns med i volymen Fiktioner. Som kom ut i Bonniers pocketklassikerserie 2007. Den har också alla fyra novellerna i Labyrinter. Och de nio Ficciones-novellerna från Biblioteket i Babel.
Vilket egentligen gör Labyrinter till en något överflödig volym. Men den är så tunn att man inte skulle tjäna särskilt mycket utrymme på att göra sej av med den.

Labyrinter innehåller den klassiska "Pierre Menard, författare till Don Quijote", om en man som försöker att skriva Don Quijote. Något som försvåras av att den redan är skriven. Denna ska ha varit den första av sdet som Borges kallade för sina ficciones (fiktioner förlorar blandningen mellan fakta och fiktion i originasltermen) - en slags fantastisk kortprosa påverkad av essäformen.
Sen har den min favorit-Borges: "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius", där några hittar på ett fiktivt land som sen bryter sej in i deras egen värld.
De andra två är påverkade av Borges intresse för pusseldeckare. Och tillhör de svagare ficciones, kanske för att pusseldeckare inte är särskilt intressanta. Men från en av dessa kommer titeln Labyrinter. Labyrinths var också titeln på ett inflytelserikt Borges-urval på engelska.

Åtta länkar en lördag


Matt Seneca om Ebony White
Om en serieruta med sidekicken i Will Eisners The Spirit. Som är en svart pojke. Tecknad som en mycket grov rasistisk karikatyr. När jag läste Spirit som liten i tidningen Fantomen (där den gick i svart-vitt) så förstod jag länge inte att Ebony var menad att vara svart. Men hans underliga utseende, som skiljde sej drastiskt från de övriga karaktärerna, förbryllade mej. Och jag funderade på om han var någon slags sagofigur eller djur (när Jack Cole, han som skapade Plastmannen, gjorde Spirit-kopian Midnight på 40-talet så var Midnights sidekick en talande apa - om det var menat som kritik av Eisner är kanske inte troligt, men i praktiken blir det ändå en rätt förödande kommentar till Ebony White).

Will Eisner is no Mark Twain
Seneca jämför Eisners rasistiska stereotyp med Mark Twains användande av ordet "nigger" i Huckleberry Finns äventyr. Den självklara invändningen mot detta görs i ett inlägg på The Hooded Utilitarian. Diskussionen fortsätter i den långa kommentartråden.

Egypt from 5,000 miles away
En webcomic av Domatille Collardey och Sarah Glidden (Glidden har tidigare gjort How to understand Israel in 60 days. Serien skildrar hur de följer händelserna i Egypten via TV och Twitter. Därmed kan man man säja att den handlar mer om dem än det egyptiska upproret. Men en av de mest kända svenska dikterna om Vietnamkriget handlar om att poeten tittar på TV. Tonen här är i och för sej annorlunda.

Kirb your enthusiasm
En serie inlägg på HiLobrow (ett lite väl fyndigt namn) där serieskapare skriver om serierutor av Jack Kirby.

Nicole Rudick intervjuar Lynda Barry
"I was on a panel with Chris [Ware], and Dan Clowes, Kaz, and Charles Burns. We all had had a couple drinks and I was feeling a little mischievous. So when we were talking about drawing, I said, “You know one thing I always wondered about you guys is why there’s always a page in your sketchbooks, where you draw yourself with a huge dick and then you’re jacking off and then you look depressed afterwards.” I said, “I was really confused by that, until last night, I drew myself with a huge dick, jacking off, and I was depressed afterwards, and then I understood.'"

Grant Morrison-intervju
Bland annat om The Return of Bruce Wayne. Som jag kommer att skriva något om här snart.

Snowflakes in rain om Yarden av Kristian Lundberg
Jag läste nyligen Yarden. Och kommer väl att skriva också om den. Kort omdöme: den var bättre än The Return of Bruce Wayne.

När historien ritas om - Magnus Haglund om Sven Wernström
"Att någon skriver ungdomsböcker som om de vore versioner av Guy Debords Skådespelssamhället och Godards värsta agitpropfilmer – det är upplyftande och drabbande, också 40 år senare. Något vill verkligen bli sagt."

fredag 25 februari 2011

Den egyptiska filmens historia


Jag har ungefär en halv hyllmeter böcker om film. I allmänhet har jag sett en stor del av filmerna som avhandlas i varje volym. Men endast ett par av de filmer som tas upp i Den egyptiska filmens historia 1895-1985 av Yves Thoraval har jag sett.
Att läsa om filmer man aldrig sett blir lite som att bara ha läst om Picassos verk. Aldrig sett bilder på dem.
Men det är ändå en intressant läsning.

Boken är bara lite mer än 100 sidor. Och den nyare egyptiska filmen får bara ett par sior. Men det tillkommer ett appendix om den (då) nya egyptiska filmen skrivet av Ibrahim al-Ariss.

Bokgeografi Walk like an Egyptian


Senaste landet i O:s bokgeografi är Egypten.

berätta om en egyptisk bok:
Naguib Mahfouz - Sorl över Nilen
En rolig sak när Mahfouz fick nobelpriset var att förlaget Bakhåll strax innan blivit nekad kulturstöd för en Mahfouz-roman. För att den inte var bra nog. Möjligen var det den här. Det är i vilket fall en fängslande och roande roman. Från det första kapitlet där en av romanfigurerna skrivit en lång rapport i sitt arbete utan att märka att bläcket i hans penna tar slut. Sida efter sida, tomma - med svaga spår av penndrag. Till de senare scenerna när de röker hasch på en flodbåt.

berätta om en egyptisk författare
Sonallah Ibrahim
Ibrahim (född 1937 - det är han på bilden) brukar räknas som en av de viktigaste samhällskritiska författarna i Egypten. Han har skrivit satiriska böcker som den kafkaeska (kafkamaista) Kommittén - om en man som i första kapitlet möter Kommittén och håller ett tal om coca-cola-flaskans förträfflighet. Sen inväntar han under resten av boken svaret från denna kommitté. Och böcker som Augustistjärnan, en skildring av ett dammbygge som blir en berättelse om Nassers Egypten.
Det finns en handfull av hans böcker på svenska.

berätta om en egyptisk bok som du är nyfiken på
Ahmeid Alaidy - Being Abbas el Abd
Jag har läst få yngre egyptiska författare. Alaidy är 36 år gammal (i och för sej en bra bit över den egyptiska snittåldern), född samma år som Augustistjärnan kom ut. Being Abbas el Abd säjs vara en egyptisk Fight Club. Men den kan ju vara bra ändå.

torsdag 24 februari 2011

but i'm not down



"I'm not down" med Thea Gilmore. Det är en Clash-cover. Gjord till en sån där cd man får med musiktidningar. I det här fallet Uncut. Inspelad 2003. Året efter kom ett coveralbum med Gilmore, loftmusic, som börjar med en version av Buzzcocks "ever fallen in love" och slutar med "when I'm gone" av Phil Ochs. Bägge gjorda i samma stuk.
Det här att så att säja byta genre på en sång kan ibland kännas lite väl lätt. Men tolkningarna på loftmusic och Clash-covern ovan tycker jag fungerar rätt bra - de bibehåller sin energi.
"I'm not down" finns utgiven på ett slags samlingsalbum med Gilmore kallat Songs from the gutter.

Historiens skönhet


I dag är det då Estlands nationaldag. Jag känner till fler författare från Estland än från Saint Lucia men jag skulle nog ha svårt att få ihoppa en estnisk 5 bra böcker-lista. Kanske om Jaan Kross inte vore så tråkig.

Den bästa baltiska bok jag läst är Historiens förfärande skönhet av Viivi Luik. Den kom ut 1991 och handlar om året 1968.

Den estniska titeln betyder egentligen bara Historiens skönhet men förläggaren eller förlaget ville väl få en att tänka på Milan Kundera. Som var poppis på den tiden.
Men även om romanen utspelar sej under samma tid som Varats olidliga lätthet så är den inte särskilt lik den.

onsdag 23 februari 2011

KÖPENHAMN I SVÅR BAKFYLLA Ung kontorist ensam nykter


Den danska romanen Mars 1970 kom ut 1971. Den vart skriven av Klaus Rifbjerg. I början av boken vaknar alla i hela Danmark upp bakfulla.
På den nivån håller sej boken. Alla som är med är kända personer. Det vill säja det är personer som är kända för en dans bokläsare anno 1971. Så lite av poängen försvinner för de av oss som inte kan identifiera den dåtida danska kultureliten och de danska politikerna.
Men den är änmdå ofta rätt rolig. Paul Borum är med och får alla sina vokaler utbytta mot ö:n. Ingen förstår vad han säjer. Borum blir ledare för ett studentuppror i Århus. CIA är inblandade på nåt sätt.
En kvinna väntar på en ny roman av Peter Seeberg med andakt. "Peter Seeberg skriver en ny bok! De små hårstråna reser sig i nacken på fru Egebak. Kanske hon ändå skulle gå in och väcka Niels. Så kunde de sitta på sängkanten och hålla varandra i hand och tänka på Peters nya bok."
Om man inte känner till Borum och hans speciella släpiga sätt att prata så blir den delen knappast särskilt rolig. Men Peter Seeberg kan läsaren i sitt huvud säkert byta ut mot valfri uppburen författare eller författarinna.
En svensk har en viktig roll i boken. Olof Palme. Som inlett ett förhållande med prinsessan Margrethe - "om Danmarks tronpretendent, den älskade och beundrade, förnuftiga, leende och kloka prinsessan plötsligt överger man och barn för att leva i otukt med Sveriges statsminister Olof Palme, så är socialdemokraternas dagar räknade".

Rifbjerg lär vara en produktiv författare. I ett danskt kulturprogram gick de på jakt med Rifbjerg och den ena av programledarna vådasköt författaren i tron att han var en älg. Den andre programledaren invände när den förste ville täcka ledamoten i den Danska Akademin med löv och låtsas som ingenting att de snart kommer att märka att han inte gett ut några nya böcker.
Men jag har själv inte läst särskilt många.

tisdag 22 februari 2011

Om utdrag

Vinterlampor har då ett (mycket kort) utdrag ur Omeros av Derek Walcott. Och The Best American Comics 2007 som jag skrev om häromdagen innehåller flera utdrag (excerpts). Att läsa utdrag ur längre verk kan ha sina fördelar. Man kan få en uppfattning om boken och huruvida den är värd att läsa. Och man kan inte läsa allt. Så utdrag ur exempelvis äldre romaner kan hjälpa en att få en bättre kunskap om perioden. Men där börjar det bli problematiskt. I stället för att själv läsa författare så läser man kompendier.

Låt oss se på två av serieutdragen i The Best American Comics 2007. Det tjocka seriealbumet Black Hole av Charles Burns får tio sidor. Serien handlar om en sexuellt överförbar sjukdom som orsakar mutationer. Chris Ware (bokens redaktör) har valt ett avsnitt som inte direkt fokuserar på denna fantastiska aspekt av handlingen. Utan som i stort sett skulle kunna vara från en realistisk serie. Detta lyfter fram att Black Hole har andra sidor än besvansade halvnakna flickor och skräckliknande bildspråk.

Medan den självbiografiska Fun Home (Husfrid på svenska) av Alison Bechdel får hela 28 sidor. Vilket för min del gör att jag trots att jag läst i recensioner att utdraget inte gör serien rättvisa gör att jag känner att jag nästan läst serien.

I ett fall blir utdraget ett smakprov på serien som både kan göra den som inte läst albumet nyfiken på att läsa mer och samtidigt för den som läst det påminner om att det är mer än sitt högkoncept. Medan i det andra fallet blir en ersättning för det fullständiga verket.

Tyvärr är nog det senare vanligare än det första.

Omeros - en bra saintluciansk bok


I dag är det Saint Lucias nationaldag. Saint Lucia är en västindisk ö-nation med lite mer än 150 000 invånare. Jag känner bara till en författare från Saint Lucia: Derek Walcott.

Han har bott i andra länder. Men den långa dikten Omeros handlar om Saint Lucia. Den handlar också om några fiskare, en kärlekstriangel och om Walcott själv.

Jag har inte läst hela det 320 sidor långa verket. Men det jag läst av det är bra. Walcotts språk kan ibland vara svårigenomträngligt men är alltid vackert - och merparten av dikten är fullt förståelig även om man missar betydelsen av en del fraser och orden ibland har dubbla betydelsr (Homeros-kopplingen, användandet av talspråk och längden på poemet kan få en att tänka på Cantos av Ezra Pound, men Walcott påminner lika ofta om den med Pound samtida Hilda Doolittle, eller H. D.)

Längden och kopplingen till Illiaden och Odyssén har gjort att Omeros blivit en bok som litteraturvetare skriver uppsatser om. Men den förtjänar bättre än detta lite sorgliga öde.

"Art is immortal and weighs heavily on us" heter det i kapiel XXXVI där berättaren står på en museitrappa och röker. Naturen liknar tavlor och vykort.
Han går in igen: "I ground out my butt and re-entered the dead air,//down the echoing marble with its waxed air/of a pharaonic feast. Then round a corridor/I caught the light on green water as salt and clear//as the island's. Then I saw him. Achille! Bigger/than I remembered on the white sun-splintered deck/of the hot hull. Achille! My main man, my nigger!//circled by chain-sawing sharks; the ropes in his neck/turned towards Africa in The Gulf Stream,/which luffed him there, forever, between our island//and the coast of Guinea, fixed in the tribal dream,/in the light that entered another Homer's hand,/its breeze lifting the canvas from the museum."

En av dikterna finns översatt till svenska i Vinterlampor, ett urval med Walcotts dikter. "Sorgen gav henne resning. Varje gång hon log//var hon så långt borta att ingen med säkerhet visste/om hon hört: Beklagar sorgen. Det var barnet,/sa Ma Kilman till alla hon mötte, som gjorde henne vacker." (övers. Rolf Aggestam).

måndag 21 februari 2011

Gullivers resor


Ännu en filmatisering av Gullivers resor har haft premiär. Den verkar inte vara särskilt bra. Jack Black vore ett underligt val som Lemuel Gulliver även om inte alla vore trötta på Black. Då Gulliver är den satiriska berättelsens straight man.

Liksom de flesta adaptioner så är det bara de två första resorna som är med i filmen. Möjligen med lite repliker lånade från den fjärde resan - då Gulliver i filmen visst ska lära sej nyttan av att tala sanning.

En sak som finns med i den nya filmen som ofta är utesluten i adaptioner och barnversioner av boken är när Gulliver urinerar på en brand för att släcka den (scenen nämns i Expressens recension av filmen). Detta har här och där upprört folk, varav flera verkar omedvetna om att Gulliver kastar vatten också i Jonathan Swifts roman.

Hos Swift är scenen betydligt mer somber än när jättar pissar i Rabelais romaner. Och på det hela är Swift mindre munter än sin föregångare.

Romanen är ändå rolig. Också i många av barnversionerna. Även om det är lite synd att dessa så sällan har med scenen där han släcker elden. Som borde uppskattas av den publiken. Jag har emellertid för mej att åtminstone en av de tecknade filmerna med Gulliver lät honom släcka branden på det ursprungliga sättet. Filmen var med största sannolikhet från öst.

Jag har romanen med de fyra böckerna i Forumbibliotekets utgåva från 1970. Som är bra. Men ser lite trist ut, helt utan illustrationer. Romanen har hållit ovanligt bra för en satir.

söndag 20 februari 2011

The Best American Comics - en antologiserie


The Best American Comics är en årlig antologi med tecknade serier som har kommit ut sen 2006. Förlaget som ger ut den ger ut flera sorters Best American-antologier. Noveller och essäer och sånt.

Antologierna har, förutom två stående redaktörer, varje år en gästredaktör - som brukar vara en känd serieskapare. Den av volymerna jag har, The Best American Comics 2007, har som gästredaktör Chris Ware. De andra gästredaktörerna har varit Lynda Barry, Harvey Pekar och Charles Burns. Den senaste volymen är redigerad av Neil Gaiman.

Det finns väl ett visst inslag av deras smak i respektive volym. Men det är ofta samma serieskapare som återkommer. Och som är de mer populära indieserieskaparna. Om man för alla böckerna tillsammans kanske skulla kunna önska sej en bättre spridning så drabbar den kritiken inte så mycket en enskild volym. 2007 års utgåva har i sina 340 sidor samlat många mycket bra serier. Mestadels kortare sådana, men också en del utdrag ur längre verk. Jag hittade bland andra Barry, som redigerade volymen efter denna, först här.

Liksom Dan Zettwoch och C.F. (den sistnämnde är ungefär så pass experimentellt som urvalet tillåter). Medan den har bra serier av en del som jag redan kände till - som Art Spiegelman, Kevin Huizenga och Gabrielle Bell. Och många fler.

För den som är intresserad av att se hur de samtida amerikanska tecknade serierna av idag är så är The Best American Comics en bra start. Och åtminstone 2007 års utgåva är väldigt snyggt formgiven.

lördag 19 februari 2011

På spaning efter den tid som flytt 8: Son of På spaning efter den tid som flytt returns


I ett radioprogram, där de talade ogillande om folk som skröt om hur mycket de hade läst och det här med att göra sitt läsande till en slags tävling, så sa de ungefär: och om man har läst Prousts På spaning efter den tid som flytt så har man typ vunnit.

Jag har då läst romansviten i fråga. Men inte vann jag nåt.

Och jag har full förståelse för de som inte iddats läsa ut den. Jag läste den i trean på gymnasiet då jag hade mer än en timmes bussresa in till skolan och många håltimmar (på onsdagar hade jag fyra timmar mellan grekiskan och nästa lektion).

Då läste jag boken i den gamla snygga gröna utgåvan. När jag några år senare köpte böckerna så var det den bearbetade översättningen. I pocket. Jag köpte en del i taget. Men struntade i det åttonde bandet. Med resuméer och sånt.

Jag har aldrig läst om hela sviten. Men har läst i böckerna ibland. Då det efter hand blev allt längre sen jag sist läste den började det emellertid att bli allt svårare att hitta de stycken som jag ville läsa om (att det var andra böcker spelade också sin roll. Så när jag hittade det sista bandet för en tia inhandlade jag det till sist. Då jag tänkte det kanske skulle kunna vara en hjälp.
Jag har inte läst särskilt mycket i böckerna sen dess.

fredag 18 februari 2011

Dikter av Günter Grass


Nobelpriset i litteratur har inneburit två, och endast två, bra saker. Att Mahfouz blev skuldfri och att en samling med Günter Grass dikter kom på svenska.
Mässingsmusik innehåller dikter från fem av Grass diktsamlingar, utgivna 1956-1993. I urval och tolkade av Lasse Söderberg, som också skrivit ett förord. Volymen ingår i Lindelöws bokförlags serie med moderna klassiker (jag vet inte vilka andra som ingår i serien).
Det är bra dikter. Som denna från den tidigaste diktsamlingen:

PROFETERS FÖDA

När gräshoppor ockuperade vår stad
fick vi inte hem mjölk längre, dagstidningen kvävdes,
fängelserna öppnades och profeterna släpptes fria.
Nu tågade de längs gatorna, 3.800 profeter.
De kunde tala ostraffat och äta kopiöst
av det skuttande, gråa pålägg som vi kallade plågan.

Vem hade kunnat vänta sig något annat -

Snart kom mjölken igen, dagstidningen hämtade andan,
profeter fyllde fängelserna.

torsdag 17 februari 2011

Not so Bright Eyes


Bright Eyes ha kommit med en ny skiva. The People's Key. Som inte är så bra. Det är inte direkt dåligt heller men på en gång jämntjockt och lite splittrat.

Här och där kan man höra hur bättre mer brighteyeiga låtar försöka bryta sej ut ur spåren. Som ett stycke ur "Shell Games" och slutet av "Beginner's mind".

Att gruppen Bright Eyes har gjort så pass starka, sinsemellan olika album som Fevers and mirrors, Lifted... och I'm wide awake it's morning gör lätt att man glömmer att det finns ett par svaga album i Bright Eyes-discografin. Dessa är ofta fullt lyssningsbara. Så också denna senaste. Men saknar intensiteten i till exempel Fever and mirrors orimmade rader.

Den av sångerna på skivan som jag tycker bäst om är "Ladder Song". Den är också rätt otypisk för skivan. "Feel a strange day every now and then/Fall asleep reading science fiction":

onsdag 16 februari 2011

Sherlock Holmes: nu också som bok


Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"


Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar på alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta av Doyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade.
Genreberättelsen måste alltid försöka döda alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

(Först publicerad den 21a januari 2010. Om filmen fick mej att läsa om boken, så fick nu tv-serien mej att tänka på och reprisera detta inlägg. Aetheric mechanics är fortfarande den bästa av de nyare sherlockarna.)

Sherlock


En fördel med att BBCs Sherlock tar Arthur Conan Doyles historier om mästerdetektiven och placerar de i nutiden med en sms-ande Sherlock Holmes och en Watson som bloggar om deras äventyr är att det inte alls är så dåligt som det låter.

Serien har gjorts av bland andra TV-författaren Steven Moffat, som slog igenom med den charmiga ungdomsserien Reportergänget (vars avsnitt ofta innehöll detektivgåtor). Tidigare har han varit inblandad i en modern version av Doktor Jekyll och Hyde (kallad enbartJekyll, som snarare var underlig än bra. Men den var en slags fortsättning på Robert Louis Stevensons roman. Ett grepp vi slipper med Sherlock.

Moffat har skrivit det första och bästa av de tre asvsnitten i den första säsongen (en andra säsong är på gång). Den episoden har fördelen att den introducerar karaktärerna. Och utnyttjar bäst att vi redan känner till dessa - som i introduktionen av storebror Holmes. Själva kriminalgåtan i denna och de övriga episoderna påminner en tyvärr om att man kallar folk för Sherlock när de sagt eller gjort något riktigt korkat.

Vilket kanske inte gör så mycket - som deckarberättelser betraktade så var Doyles romaner och noveller också rätt så svaga. Viktigare var atmosfären och Holmes själv. Den arrogante detektiven är rätt väl spelad medan man har sett betydligt bättre Watsonar.

Sämre är det med skurkarna. Det andra avsnittets fattigmans version av Fu Manchus dotter visar på problemet med att låna från 1800-talspopulärlitteraturen. De elaka kineserna i avsnittet är rasistiska på ett så gammeldags sätt att det snarare blir underligt än stötande - men bra är det inte (de onda orientalerna här förekommer så vitt jag förstår inte i Doyles berättelser - men i Sax Rohmers romaner så var Fu Manchus motståndare inspirerad av Sherlock Holmes).

Också Moriarty är något av en besvikelse. Han dyker upp i det avslutande avsnittet. Där de flesta av Doyles berättelser om Holmes är noveller så är BBCs version i långtimmeslånga avsnitt. Här låter man flera historier följa på varandra. Vilket fungerar hyfsat. Det är knappt man hinner märka hur ooriginella dessa mini-mysterier är.
Men det är ibland lättare att svälja när Sherlock lånar från andra TV-serier då dessa så ofta lånat från seriens förlaga. Och trots en klumpig cliffhanger och en överspelande Moriarty så är det en rätt underhållande säsongsavslutning.

Sherlock är bättre än den förtjänar att vara. Vilket tyvärr inte är detsamma som att den är bra.

tisdag 15 februari 2011

Pornografi


Pornografi. Erotisk realisme og vaskeægte pornografi psykologisk set av Eberhard och Phyllis Kronhausen är en av de fulare böckerna i min boksamling. Jag köpte den för att den tar upp två då svåråtkomliga texter av Mark Twain (numera finns de på det där internettet).
De tas upp i bokens första del som handlar om äldre skrifter som skildrar sexualitet. Samuel Pepy, Casanova och Frank Harris. Dessa är då, tillsammans med en del nyare (Henry Miller, D. H. Lawrence) enligt författarna erotisk realism och de skiljer denna från den tvättäkta pornografin (Fanny Hill hamnar någonstans emellan).

En avdelning av boken ägnas åt pornografi och vad som inte får fattas i tvättäkta sådan. Flera pornografiska skrifter tas upp.
När de går igenom de olika ämnen (incest, flagellation, förförelse, superpotenta män och nymfomana kvinnor med mera) som de anser utmärker ett pornografiskt verk så citerar de flitigt ur dessa häften. En berättelse från 1790, som är riktigt obscent obscen, redogörs det för i sin helhet.
Eftersom boken är på danska, översatt från engelskan ("fra amerikansk") så försvinner lite den pornografiska effekten.
Men utdragen ur böckerna, både de erotiskt realistiska och de pornografiska, är ändå det som räddar boken från att enbart bli en artefakt av sin tid.
Den tiden är då 1965, vilket märks främst i att avsnitten om en del av de nyare böckerna blir en argumentation emot att förbjuda dem.

Paret Kronhausen var psykologer. De var från U.S.A. men hade någon slags koppling till Danmark och lär några år efter den här boken kom ut ha varit involverade i att göra ett par danska porrfilmer (i boken framstår de som lite kluvna till pornografin - men man kan ju ändra sej). De var också med i en tysk sexualupplysningsfilm liknande den svenska Kärlekens språk.

Den danska utgåvan av Pornografi skiljer sej något från den amerikanska. Författarna har kraftigt utökat det sista kapitlet om framtidens erotika. Här tar de upp böcker av Louis Aragon och George Bataille och Historien om O och andra mer litterära försök som de hoppas ska bli tongivande för morgondagens skildrare av erotik.

Triss i kärlek


Valentine's day is over men Lyran firade gårdagen med att ha texter om kärlek som tema.
Kärlek är ett vanligt tema inom litteraturen. Men det är inte så ofta det blir bra. Också stora författare kan ha problem med kärleksskildringar (Honore de Balzacs kärleksroman Liljan i dalen är, för att ta ett exempel, snudd på oläslig). Men en hel del bra har också skrivits om ämnet.

Elia Barceló - Guldsmedens hemlighet
En man som i sin ungdom haft ett förhållande med en fyrtioårig kvinna förs som fyrtiosjuåring tillbaka i tiden och träffar samma kvinna när hon var sjutton. Ett inte helt okomplicerat återseende. Mer en kärleksroman än en sf-historia (det ges ingen vetenskaplig förklaring till händelserna). Och även om tidsresekomplikationerna här knappast hör till något läsaren själv kommer att möta så står de för något betydligt vanligare - att det antingen är för tidigt eller för sent. Spansk roman från 2003.

Kiki Dimoula - Flyttande goddag
"Föränderlighetens hand stänger innerfönstren,/några säger: tills våren,/några fruktar: för evigt.//Och där sitter du?/Dags att du ingår i förändringen./Att du blir vad jag undrade ifjol:/'Hur blir min nästa höst?'/Dags att du blir 'min nästa höst'./Kylan är här./Dra på dig flyttkläder." (övers. H. Edgren) ur dikten "Flyttande goddag" av Kiki Dimoula i Från mina rum.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
"Flickan hade ett så lugnt och mjukt leende. Hon hade nötbrunt hår och stora stora blå ögon, ibland använde hon glasögon. Han hade aldrig vågat se på henne ordentligt." Så beskrivs Embla första gången vi träffar henne. Två gånger tidigare har Embla och hennes nötbruna hår och blåa ögon nämnts liksom i förbigående. Romanens huvudperson minns hennes ansikte när han sitter och läser. Efter hand blir beskrivningarna av Embla mer utförliga och lyriska. Sången om den röda rubinen må mest vara känt för annat men det är dessa partier som är romanens starkaste sida.

måndag 14 februari 2011

Tages lilla ljusblå


Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer var inte allmänt älskade när de kom. Inte heller på den radikala kanten. Gunnar Ohrlander avslutar en intervju med Olof Palme med att fråga honom varför han var med i Jag är nyfiken - gul. "Det var ju en usel film. Du måste ha blivit lurad."

Intervjun finns i boken Tages lilla ljusblå eller Dr. Gormander i maktspelet (1968). Dr. Gormander var en pseudonym Ohrlander använde sej av (bland annat Aftonbladet).

Som Dr. Gormander skrev han satirisk kåseriliknande kortprosa av ett särpräglat slag. En del av boken består av såna här, som Ohrlander kallar dem på baksidan, roliga grejer ("När ni läser dom ska ni skratta" upplyser samma baksida läsaren). När Ohrlander dog förra året citerade jag här ur ett av dessa stycken: Politiska samtal: Språk. Även om Ohrlander här har en mycket egen ton så ingår dessa i en tradition. "Egentligen är regeringen olaglig" har till exempel vissa likheter med en av Mark Twains texter.

Förutom kåserierna så innehåller boken beskrivningar av det politiska livet i Sverige. Och porträtt av politiker. Till dessa hör väl intervjun Palme. Även om den skiljer sej lite från de övriga porträtten i det att det är ett rätt välvilligt porträtt av Palme.

Anledningen till att Ohrlander, som stod en bra bit vänster om socialdemokraterna (han vart senare redaktör för den maoistiska tidningen Gnistan döpt efter bolsjevikbladet Iskra), tecknar ett så pass positivt porträtt av Palme kan man finna i bokens "Utrikespolitiskt lexikon" under termen "UTRIKESPOLITISK SENSATION": "Dessa är mycket sällsynta i vårt land. Ett exempel på en utrikespolitisk sensation är dock när statsrådet Olof Palme hävdar att man inte bör skjuta och bränna ihjäl fattiga människor som vill ha mer mat. Detta uttalande väckte enormt uppseende och herr Palme anklagades av oppositionen för bristande neutralitet, det farligaste som finns. Talet kom att kallas för Gävletalet, då det hölls i staden Gävle."

De roliga grejerna är de mest väsentliga i volymen. Men blandningen av olika sorters texter gör att boken är en rätt bra ingångsport till Ohrlanders författarskap, som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än det får. Det finns ett par till samlingar av liknande slag.

Roses are red and violets are blue and sugar is sweet and I'm leaving you



"Valentine's day" med Hello Saferide.
B-sida till singeln "My best friend. Från 2005.

söndag 13 februari 2011

Sju länkar en söndag


Simon säger om ᙛᎮᏑᏱᏱᏲ ᏍᎽ av Charles Burns
Eller Johnny 23 som den också kallas. Burns remix av sin egen X'ed out. Där texten är skriven med ett påhittat alfabet.
Burns är mest känd för seriealbumet Black Hole. X'ed Out som kom förra året var första delen av tre. Serien börjar med en längre drömsekvens och därefter följer berättelsen om han som drömmer drömmen och vi får se en del av det som påverkat drömbilderna. Jag tyckte drömskildringen var den starkaste delen av serien - men kanske lider den senare delen bara mer av att det bara är en inledande del av serien.
Det finns ögonblick som mellan dröm och vaket tillstånd i albumet och i remixen (som jag inte läst) verkar Burns blanda bilder från albumets två avdelningar.

Intervju med C.F. av Matt Seneca
Hooded Utilitarians. Jag har bara läst den första Powr Mastrs och en del kortare verk. Men C.F. verkar vara en intressant serieskapare.

Rikard på Shazam om Orc Stain
Powr Mastrs utspelar sej i en slags fantasyvärld. Flera amerikanska serier på senare år har använt sej av fantasytroper på nya sätt. Som Orc Stain av James Stokoe. Som är en kritikerfavorit.

Fantasin som får oss att förstå. Jan Myrdal läser John-Henri Holmbergs Inre landskap och yttre rymd
"Tjugo år dessförinnan när jag var helt stängd i den officiella pressen efter konflikterna på Aftonbladet hade han [Holmberg] gett mig plats att skriva helt fritt i Gaudeamus. Han gjorde det som libertarian. Vi stod på yttersta kanterna av vänster och höger men möttes just därför i omsorgen om den yttrandefrihet (också - i synnerhet - de and-ras) som de rättänkande och politiskt korrekta, höger som mitten och vänster då som nu och alltid, inte vill värna. För det handlandet 1972 kommer jag alltid att vara honom tack skyldig. Men vi möttes också i intresset för sf. Dock med den olikheten att han var kunnigare och betydligt mer beläst. Han kom därför ut till Fagervik med kassar av böcker vilka han ansåg att jag borde läsa."
Recension från 2003 av Holmbergs översiktsverk om science fiction.

The Wicker Tree trailer
"Burning soon". Trailer till den fristående fortsättningen på Wicker Man. Den bygger på en roman av Robin Hardy (som har gjort både Wicker Man och den nya filmen) vid namn Cowboys for Christ. Trailern ser väl inte så dålig ut - men jag tvivlar på att den lyckas fånga samma underliga energi som föregångaren. Om Wicker Man (och Michail Bachtin) har jag skrivit HÄR.

Eva Ström recenserar Antenner i regn av Adam Zagajewski
Ett urval översatt och sammanställt av Anders Bodegård (som stod för det urval av Ewa Lipska som jag skrev om i veckan).

Jag var nyfiken


Jag var nyfiken. Dagbok med mig själv är en arbetsdagbok som Vilgot Sjöman förde under inspelningen av Jag var nyfiken gul. Liksom filmen handlar det om lite allt möjligt. Politik och religion. Och så film. Sjömans egna tidigare, Fellini ("inte var det nån slump som gjorde att jag sökte mig ner till Fellini just som jag fått idén till den här filmen?"), Bo Widerberg, Ingmar Bergman (Sjöman är avundsjuk på Widerberg som började göra film innan han visste vad han gjorde, medan han själv duktigt gick i skola hos Bergman).

Men mest om själva inspelningen och asrbetet med Jag är nyfiken gul. Lena Nyman, som har huvudrollen i filmen, tar stor plats även i boken. Redan innan Sjöman vet vad det är för film han vill göra så vet han att han vill göra någonting med Nyman (som tidigare varit med i hans 491). Bland de bästa partierna i boken är de om Nymans intervjuar folk. Hon blir förbannad när semesteresande till Spanien inte vill tala om Franco.

Boken gavs ut som originalpocket av Pan/Norstedt i samarbete med Svenska Filminstitutet. Den ingick i en serie såna här böcker (jag har tidigare skrivit om Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451). En del i samarbete med Svenska Filminstitutet andra inte. I serien ingick arbetsdagböcker, filmmanuskript och filmhistoriska översikter.

lördag 12 februari 2011

Sovjethumor - en bok i serien De stora humoristerna


Sovjethumor gavs ut i Raben & Sjögrens serie "De Stora Humoristerna" 1946 efter en dansk förlaga.

Att ett större förlag gav ut en volym med ett sådant namn kan tyckas underligt men Sovjet var för en kort tid populärt.

Boken innehåller 19 noveller fördelade på sex författare (eller sju om man räknar Ilf & Petrov som två). Ett par författare med bara en novell medan endast en har mer än tre.

Mikhail Sostjenko (i bland stavad Zostjenko) står för hela nio noveller i samlingen. Sostjenko var en populär författare även utanför Sovjet och fanns redan tidigare representerad på svenska. (På ett kort skriver den som gav mej boken att Zostjenko ännu står sej.) Så att han får ett stort utrymme är inte underligt.

Av de andra författarna är det bara Ilf och Petrov (här stavat/transkriberat Petrof) som jag hört talas om på annat håll. Ilf & Petrovs tre noveller, de skrev tillsammans, är inte förvånande bokens starkaste. På svenska finns också den mångfaldigt filmatiserade Tolv stolar och samlingen Kyssen överför infektion med flera. I den senare kan man ur Ilfs anteckningsböcker få det nyttiga rådet att "Frukta danskarna, även när de kommer med ägg."

I Valentin Katajefs "Exemplaret" får vi följa en småborgare från tiden kring 1905 års revolution när han vaknar upp i Sovjet (lite som i det där South Park-avsnittet där de parodierar filmen Ice Man och töar upp en person från 90-talet istället för från istiden).
Han blir först upprörd när en tidningspojke vill sälja till honom en röd förbjuden tidning. Men han anpassar sej och efter ett par veckor påstår han sej själv har deltagit i den revolutionära kampen.

Intressantast i samlingen om inte direkt en av de bättre är Pantelejmon Romanoffs "Registrering", vars illustration också pryder omslaget.
Den skildrar en by som efter att fått delar av sin boskap konfiskerad till att bli kött när det kommer folk från staten för att räkna alla barn i skolåldern gömmer dessa på ett fält.

Förvirringen och stojet när barnen ska återhämtas från hampfältet berättas målande. En kvinna hinner inte att gömma sina barn. En hop folk står kring henne (skade)nöjda och glada med att de själva hunnit gömma barnen.
Slutpoängen, så att säja, är att kvinnan till sina grannars förtretelse tilldelas kläder och skor.

Berättelser om bönder som dras vid näsan är äldre än Eulenspiegel men man undkommer vid läsningen inte den bismak som kommer till med att veta att bybor i Sovjetunionen på denna tid (även om det är oklart när exakt den är från) hade en viss anledning att vara nervösa om folkräknare kom.

(Inlägget först publicerat den 27:e januari 2009. Fast då utan bild på omslaget.)

fredag 11 februari 2011

Zon


"Vi väljer friheten./Vi lägger ut från stranden./Årorna är tunga och på främmande språk" ur "Vi väljer friheten" av Ewa Lipska.(övers. A. Bodegård)

Lipska-urvalet Zon ser ut som alla andra böcker i ellerströms enhörningsserie. Möjligen lite tråkigare. Men innehållet är desto bättre.

Volymen är på 50 sidor och innehåller dikter av Lipska från 1970-1994.
Lipska brukar räknas till den Nya vågen i den polska poesin (Bodegård ifrågasätter om hon hör dit i sitt efterord). Där det mest kända namnet är Adam Zagajewski. Lipska är lite roligare och fyndigare än de flesta av sina Nya Vågen-kollegor.
Som i dikten "Vårens första dag": "När jag klockan fyra på morgonen/ser min mormor/flyga över staden/med sin torgkasse/i trasiga skor nu igen/och en slängkappa/hon kastat över sömnen/försöker jag hejda henne/med min stumma telefon."

Andra dikter är allvarligare (även om andra läsare nog skulle göra andra bedömningar när det gäller vilka av dikterna som är skämtsamma och vilka som inte är det):
"Jag räddades inte av katastroferna/fast jag körts över av tåg och bilar.//Jag räddades inte av flygplanen/som sprang i luften med mig." (ur "Jag drabbades inte av översvämningen".

10 bra japanska böcker

Vi firar Japans nationaldag (som säjs vara idag, många tror att det är den 23:e december - men då är det istället kejsarens födelsedag, och nej jag tycker inte heller det är särskilt intressant att veta) med en lista:
Den förstörda kartan av Kobo Abe

Friends av Kobo Abe
Pjäs där en familj oombedda flyttar in i en ung mans lägenhet.

Kvinnan i sanden av Kobo Abe
En man blir bortförd till ett samhälle där man bor i gropar i sanden. Han hålls fånge hos en kvinna. Hennes man har just dött och han ska ersätta henne. Dagarna går åt till att skyffla bort sand. Sanden riskerar hela tiden att ta över. Allt är täckt av sandkorn. En av de stora 1900-talsromanerna.

Gåvan av Shinichi Hoshi
En samling sf-noveller. Lyriska eller skämtsamma, alltid korta. Sf-haiku har en del kallat hans novellistik pågrund av dess längd, men också dess ton.

Citronen av Motojiro Kajii
Det här är då inte egentligen en bok. Men borde vara det. Eller snarare så borde den novellsamling från 20-talet som den finns i naturligtvis finnas på svenska. Nu får vi nöja oss med att denna klassiker finns översatt i det litterära magasinet Halifax 10/96 (novellen finns, på utrikiska, utgiven i egen volym - så man kan säja att det är en bok, någon annanstans, långt härifrån).
Huvudpersonen driver mållöst omkring i en stad. Han låtsas att han är någon annanstans, långt därifrån. Oftast pank strövar han längs bakgatorna. En dag har en av butikerna fått in citroner.
"Citroner... det är något jag verkligen tycker om. Både den anspråkslösa färgen, lik en klick man pressar ur en färgtub citrongult, och den hopträngda spolformen. Hur som helst beslöt jag mig för att köpa en citron. Därefter strövade jag länge genom stan. Vart jag gick eller hur jag kom dit, kan jag inte säga. I samma ögonblick som jag höll citronen i min hand, började den illavarslande klumpen som ständigt tryckte mot mitt hjärta långsamt lösas upp. Jag skred fram genom stan i ett lyckorus."

Japan sjunker av Sakyo Komatsu
Hela Japan börjar att sjunka. Ska man lämna landet eller gå ner med skutan? En vemodig katastrofroman.

Kafka på stranden av Haruki Murakami

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe
Varvar en realistiska kapitel med sägner från den by där huvudpersonen växte upp.

Mardrömmen av Kenzaburo Oe
"Kunde hon ha rätt? undrade Fågel sömnigt. Hade en annan Fågel stannat kvar som lik någonstans varje sådant kritiskt ögonblick? Låg det på så vis en hel serie döda Fåglar i ett otal andra universa, en klen och skygg skolpojke, en student med en enkel själ men mycket starkare kropp än hans nuvarande? Vilken av alla dessa var den mest önskvärde Fågel? En sak var säker: inte var det han, inte den Fågel som fanns i detta universum." (översatt, från engelskan barbariskt nog, av Thomas Warburton)

Death Note 3 av Tsugumi Ohba och Takeshi Obata
Det finns nog betydligt intressantare japanska tecknade serier än den här. Men jag är inte så inläst i genren. Och den här har en stor charm. En pojkmanga (som, säjs det, också har drag av flickmanga) om en ung man som kommer över en anteckningsbok där alla vars namn man skriver i boken dör. Han beslutar sej genast för att döda alla brottslingar och därmed skapa en bättre värld. Men serien handlar mer om hur polisen försöker komma på vem som står bakom morden och om hur vår hjälte massmördaren hela tiden ligger steget för dem. I denna den tredje volymen så möter huvudpersonen han som leder sökandet efter honom - i en tennismatch.

torsdag 10 februari 2011

SKEPTISK ANTOLOGI


"Denna volym är, rent formellt, utgiven som häfte nr 23 (eller nr 1/83) av kulturtidskriften Janus" står det inne ivolymen Skeptisk antologi, red Görgen Antonsson & Eric Fylkesson. Janus förlag gav ut också sina böcker som nummer av Janus tidskriften. För att undkomma något regelverk på något sätt. Om det var postens eller någon kulturnämnds eller skatteverkets minns jag inte riktigt.

Det är en tunn volym, det kanariegula häftet med Franciszka Themersons flinande gubbe/gumma på omslaget är mindre än 50 sidor långt.
I antologin, som i ett annat utförande väl lika gärna hade kunnat vara ett tidskriftsnummer, finns tio texter. Numret inleds med en dikt av William Carlos William, översatt av Antonsson.

Bland de bättre texterna finns en Pär Rådström om varför han skriver ("Har jag då ingenting jag vill med mitt författeri? Är det bara det gamla kring-jag-centrandet? Finns där ingenting utöver mig själv i det jag gör?
Givetvis: Nej och givetvis: Ja."
En historiett av Hjalmar Söderberg och ett utdrag ur romanen Bayamus av Stefan Themerson, "Tredje ben", så väl valt att jag först blev lite besviken när jag väl läste boken. Som inte alltid håller sej på samma höjder.
Och en kort text av Peter Bichsel - "Engagemang". Ur Geschichten zur falschen Zeit som, i författarpresentationerna i slutet av boken, säjs vara den enda av Bichsels böcker från 60-talet som inte gavs ut på svenska (Bichsel var under en kort, mycket kort, tid rätt så populär här). Anledningen till att den inte gavs ut i Sverige säjs vara att den alltför mycket handlade om schweiziska förhållanden. Bichsel nämner också i den separatisterna i Jura. Och nej, jag vet inte vad det är för några. Men annars är det en läsvärd sak om engagemang och kanariefågeluppfödning ("jag [läste] nyligen i kanariefågeluppfödarföreningens tidning[...]en nekrolog över en människa som hade ställt sitt liv i kanariefåglarnas tjänst, som varit poängdomare i fyrtio år och så att säga var de nya tävlingsreglernas fader.
Det är svårt att berätta om detta utan att vara hånfull . Jag medger att jag inte lyckas, men jag försöker i alla fall." Övers. Ann-Maria Green)

Jack of Diamonds, Jack of Diamonds, I know you of old



"The Cuckoo" med Holy Modal Rounders.
Finns på duons första självbetitlade album från 1964 (utgiven på CD med deras andra som Holy Modal Rounders 1 & 2
"The Cuckoo" är en gammal engelsk folkvisa. Holy Modal Rounders gör emellertid den amerikanska varianten som skiljer sej lite från den engelska.
Den är en av de sångar som låg på Harry Smiths Anthology of amerikan folk musik, där kallad "The Coo Coo Bird" (sången har lite olika namn) och inspelad av Clarence Ashley - tidiga Holy Modal Rounders hämtade mycket av sitt material från den klassiska massiva antologin sammansatt av Harry Smith.

"The Cuckoo" har spelats in av många artister. Den fanns med i den unge Bob Dylans repertoar. Liksom Holy Modal Rounders så var Dylan starkt påverkad av Anthology of amerikan folk musik. Jack of Diamonds återkommer i flera av Dylans egna texter.
Bra versioner är annars Tom Paley & Peggy Seegers, Kristin Hersh (som verkar utgå från Holy Modal Rounders tolkning) och Pentangles (även om Pentangle-sången är en av dem där jag tycker deras sångerskas röst blir lite påfrestande). Och många fler.

"And I'll bet you ten dollars that I'll beat you next game"

onsdag 9 februari 2011

En bok om att läsa och berätta


Nåja, ett par intressanta föreläsningar har säkerts hållits. I bland ges de ut i bokform. Så man slipper sitta på obekväma stolar och lyssna på dem.
En av mina favoriter bland föreläsningssamlingarna är En bok om att läsa och berätta av Peter Bichsel, en tyskspråkig schweizisk författare (mest känd för novellsamlingen Barnsliga historier)
Boken handlar då om att läsa och om att berätta. Och vad det innebär.

På ett saktmodigt humoristiskt sätt skriver (eller talar) Bichsel om hur fruktansvärt långtråkig han tyckte den första boken han läste var, han funderar kring varför det finns så få läsare och han beskriver hur han besöker James Joyces grav (("I dag, den 2 februari 1982, skulle James Joyce ha fyllt hundra år. Jag har svårt att tro att han skulle ha velat bli så gammal[...]Som oförstådd författare, som någon man aldrig blir färdig med, är han alltjämt bland oss är. Skamsna konstaterar vi, också jag, att vi, jag, inte har läst hela Odysseus, något mindre skamsna att vi inte förstår Finnegans Wake", övers.Susanne Widén-Swartz).
Och han berättar om en ökenstam där man aldrig talar med varandra utan bara berättar historier.

Han slutar volymen, den sista föreläsningen, med att tacka sin publik för att de låtit honom berätta sina historier: "Världen skulle se bättre ut om vi lät vår pojkvän och vår flickvän, vår hustru och vår man och våra barn, och också vår sjuke granne, berätta sina historier."

Tema-tematrio

I veckans tematrio vill Lyran att vi ska ge förslag till teman för framtida Bok och biblioteksmässor. Årets bokmånglartempel har som tema haft tyskspråkig litteratur i tre länder: Tyskland, Österrike och Schweiz. Vilket skapat en viss tyskvänlighet i vissa delar av bloggosfären (där man emellertid helt ignorerat Schweiz).

Tecknade serier
I takt med att allt färre läser tecknade serier så har de fått en ökad acceptans i den finkulturella sfären. Det finns nu mässor för tecknade serier. Men de tas inte sällan upp av nyheter om Kapten Amerika-filmer och liknande styggelser. Då de tecknade serierna i flera länder befinner sej i ett intressant skede så borde det kunna bli ett bra tema.

Skandinavisk litteratur
Bok & biblioteksmässan har haft Norden och nordisk litteratur som tema fem gånger. Medan Norge, Danmark och Island alla fått ett år var. Finland har varit tema två gånger (alla afrikanska länder fick samsas under ett år - men så saknar också deras litteratur det där blonda elementet). Uppenbarligen har de på mässan ett favvoområde. Men av någon anledning har de missat att använda sej av varianten skandinavisk litteratur.

Mässor och konferenser
Metatema! Då dagens författare ägnar så mycket av sin tid åt att åka på olika mässor och tala på konferenser så skulle man kunna anordna författarföreläsningar om författarföreläsningar och samtal om samtal där man kan diskutera detta att diskutera och på så sätt få ägna sin tid åt viktigare saker än att skriva böcker (en tidsödande del av författaryrket som i framtiden förhoppningsvis helt kan avskaffas).

tisdag 8 februari 2011

Jules Verne-Magasinet: en antologi av Jan Myrdal


I dag är det Jules Vernes födelsedag. Vilket jag hade tänkt uppmärksamma med att skriva om en antologi med noveller ur det novellmagasin från 40-talet som bar hans namn. Jules Verne-Magasinet var en rätt spridd tidning. Den hade inte egentligen så mycket med Verne att göra, mer än att under magasinets första år så gick ett par av hans romaner där som följetong. I stället hämtade tidskriften sina noveller från två amerikanska sf-magasin.

Urvalet i volymen Jules Verne-Magasinet En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal (1993), som är väldigt snygg och ett nöje att bläddra i, har enligt Jan Myrdal valts dels efter läsbarhet men också tidstypiskhet.
De längre följetongsberättelserna saknas. Dels av utrymmesbrist, dels för att Myrdal anser att dessa var den svagaste delen av tidningen - med rymdäventyr som ofta var dåliga kopior av äldre äventyrslitteratur.

Novellerna i är ofta rätt klumpigt skrivna men trots detta underhållande. Och när de är direkt dåliga så är de ofta det på ett rätt festligt sätt. Som när hjälten Hank i "Knipslugne Hank's skenande tidsmaskin" löser alla problem med sitt sunda förnuft i en historia där man reser genom olika alternativa U.S.A.n (eller vad nu den nationen heter i plural.

Förutom tidsresor och ukronier så förekommer de flesta av genrens favvoämnen som robotar, den fjärran framtiden och verkligheten som illusion. För den Harry Martinson-intresserade kan det vara av intresse att en av novellerna handlar om en civilisation i ett rymdskepp. Då tidningen sålde i många exemplar så skulle Martinson mycket väl ha kunnat läst denna ett decennium innan Aniara.

En del mer kända författare finns med i samlingen. Även om antologin har behållit de pseudonymer de haft i tidningen. Alfred Bester, Robert Bloch och Ray Bradbury. Bradburys novell är tyvärr rätt dålig. Men det var den första Bradbury publicerad på svenska. Vilket väl gör att den kan vara intressant.

Trots den ibland lite klumpiga prosan finns här också ett par riktigt bra noveller. Som de skrivna av Bester och Bloch. Och en novell av den helt okände signaturen Erik S. Ambrose, vars "På andra sidan muren" är en av de noveller som får lite mer utrymme i förordet. Där science fiction beskrivs som "skrivandet med om och men".

För urvalet står då Myrdal, som också skrivit det läsvärda förordet om tidskriften och hans minnen av den. Myrdal har inte själv skrivit sf (det finns kortprosa i de första Skriftställning-volymerna som i skulle kunna kallas för fantastik i ordets breda betydelse) men det finns kopplingar mellan antologin och ett par av hans övriga böcker.

Sammanställandet av den nämns i Inför nedräkningen, som kom ut samma år, och i debutromanen Hemkomst (1953) sitter i första kapitlet en polis och läser tidningen. Men framförallt hör den samman med böckerna i Barndom-serien. Där romanens Jan läser och funderar över både sf och Jules Verne.

Antologin har också författarpresentationer och ett index över alla berättelser i Jules Vernes-Magasinets samt ett efterord av Maths Claesson om dess historia där i slutet den tidskrift med samma namn som började komma ut i början av 70-talet nämns.
Den gavs till nyligen ut av Sam J. Lundwall och hade väl egentligen en rätt svag koppling till ursprungstidningen. Men 1990 gavs det ut ett jubileumsnummer, nr 443, som också återtryckte gamla noveller ur ur-Jules Verne-Magasinet, liksom Myrdals antologi med originalillustrationerna (men med nyöversatta noveller). Det är bara fyra noveller - men med en större tyngdpunkt på äventyrsberättelser kan den läsas som ett komplement till den senare antologin.

måndag 7 februari 2011

Jakob Fatalisten och hans husbonde - landsvägsliv, kärlekshandel och kroganekdoter från mitten och senare hälften av 1700-talet i Frankrike


Denis Diderot var han med Encyklopedin. Han skrev också pjäser och konstkritik. Liksom lägre genrer som pornografi och romaner. Hans roman Jakob Fatalisten är ett av de stora verken i världslitteraturen.
Det är en bok som kan låta helt annorlunda beroende på vem som beskriver den. När man läser Carlos Fuentes, Horace Engdahl och Jan Myrdal om verket så skulle man kunna tro att det rörde sej om tre helt olika romaner. Detta utan att någon av dessa författares texter om boken känns felaktiga.

Jag har för mej David Sprengel gör en liknande, betydligt bättre formulerad, iakttagelse i förordet till sin översättning av Jakob Fatalisten. Fast då med andra äldre exempel. Goethe bland andra.
Det är den översättningen, med verbformerna moderniserade, som finns att köpa på Bokus rea. En återutgivning av 1925 års utgåva i serien Ryktbara sedesskildringar. En samling äldre klassiker, översatta av Sprengel, med lätt ekivoka illustrationer. Jag har ett par av de andra i serien. Bland annat Nunnan - en annan av Diderots romaner.

Romanen består framförallt av historier som Jakob berättar för sin husbonde. Fast han blir hela tiden avbruten och kommer på sidospår. Det är, trots att det har mer än 200 år på nacken, ett verk som känns friskt och nytt och redo att läsas.

Den kostar 52 kronor på bokusrean. Det är en snygg, inbunden volym.

Tips på böcker i bokusrean


Bokus har börjat med förhandsbeställning på sin bokrea. Själv har jag inga pengar men bläddrade ändå lite bland deras böcker. De verkar ända varken ha vare sej amerikanska seriealbum eller Panache-böcker - de två saker jag främst letar efter i rean.
Men en del intressant finns där:

Samma Skriftställning 16-19 av Jan Myrdal som reades förra året reas även i år. Om man nu vill börja med dem i fel ända (den nittonde heter inte Skriftställning utan Det odelbara ordet : texter om yttrande- och tryckfrihet och rasism.
Jakob Fatalisten med förord av samme Myrdal finns, liksom förra året, att köpa billigt.

I det heligas rysslands tjänst av Vladimir Sorokin är en bra grotesk roman.

Bakom maskerna: en vägledning till den moderna afrikanska litteraturen söder om Sahara av Karin Ruuth-Bäcker verkar intressant.

Från ellerströms (ett sätt att hitta böcker i rearöran är att klicka på förlagslänken) finns ett nummer av Lyrikvännen, en biografi om Michael Strunge och Anteckningsbok av H. P. Lovecraft - den sistnämnda är kul men tunn och väl inte så mycket billigare än förut.

Jag minns av George Perec.

Flera häften av den roliga japanska tecknade serien Death Note.

Mässingsmusik. Dikter av Günther Grass i urval. 25 spänn. Årets fynd.

Mammoth book of the best of best new science fiction. Gardner Dozois jubileumsvolym av hans tjocka antologiserie. Lite dyrare än Grass men mycket tjockare.

5 bra nyazeeländska filmer

I går så var det Nya Zeelands nationaldag. Jag ber eventuella nyazeeländska läsare om förlåtelse över att jag uppmärksammar detta först nu.

Eagle vs Shark
En romantisk komedi med underliga karaktärer, indiemusik och han från Flight of the Concords i den manliga huvudrollen. Den är väl egentligen rätt lik många andra komedier från senare år. Jag tyckte i vilket fall att den var rätt underhållande. Att kärleksparet här tillåts vara lätt förståndshandikappade, snarare än bara nördiga, gör att filmens allvarliga del fungerar bättre än i de gängse napoleondynamiterna.

En ängel vid mitt bord
Att jag inte har en lista på nyazeeländska böcker istället beror på att jag egenrligen bara, vad jag kan påminna mej, har läst en nyazeeländsk författare: Janet Frame (om man inte räknar Katherine Mansfield, som vart född där men levde och skrev i England). Som många stötte jag först på henne med denna film av Jane Campion som bygger på en självbiografisk trilogi av Frame. Det är fortfarande Campions bästa film.

Forgotten Silver
Peter Jacksons mockumentär om en nyzeeländska filmregissör som är först med det mesta i filmhistorien. Många lär ha trott att filmen var på riktigt när den först visades i nyazeeländsk tv.


Heavenly creatures
Jacksons film om två unga kvinnor som tillsammans bygger upp en sällsam fantasivärld och blir lite småirriterade när omvärlden försöker hålla dem ifrån varandra är en vacker fängslande film som visar att Jackson en gång, innan han slösade sin talang på remakes och filmatiseringar av andra klassens fantasy, kunde göra riktigt bra film.

Xena 3.2 - Been there, done that
Förra veckan inträffade inte enbart Nya Zeelands nationaldag utan också Ground Hog Day. Kom,edin om den dagen med Bill Murray har plankats av många. Den bästa kopiasn är detta andra avsnitt av den tredje säsongen av Xena Krigarprinsessan där Xena och hennes vänner kommer till en by och får återuppleva samma dag om och om igen. TV-avsnittet ger en Tusen och en natt-inspirerad förklaring till händelserna och tillhör en av, de förvisso rätt få, höjdpunkterna i den här campiga Sam Raimi-producerade serien.

söndag 6 februari 2011

Berättelser från gatan


Lee Stringers väg till att bli författare gick genom att han som uteliggare började sälja Street News (förebilden för Aluma) och sen skriva i den.

Vinter vid Grand Central Berättelser från gatan (1998) berättar i korta texter om hans liv som crackberoende men också om att vara med på pratshower som representant för tidningen. Ett avsnitt är utdrag ur en brevkolumn Stringer hade under pseudonymen Homey.

Boken blev en stor framgång och är också mycket läsvärd. Som många författare som slår igenom med självbiografiska böcker om levnadsöden som inte är så ofta beskrivna så har Stringer haft lite svårt att upprepa framgången. Det har komit en brevväxlinsliknande volym med Kurt Vonnegut (som skrev förordet till Vinter vid Grand Central), ytterligare en självbiografisk bok - den här gången om författarens barndom - och en utökad utgåva av Vinter vid Grand Central).

Men då det inte är sant att alla människor har en bra bok i sej (de flesta av oss bär nog på rätt mediokra kortromaner) så kan ibland en bra bok vara gott nog.

Citerat från veckans läsning

"Hon [Lena Nyman] satte sig framför sitt icke-våls-altare (brutet gevär, foto av Martin Luther King Jr) och skrev på maskin, med ett enda finger.
- Syns det i kameran vad jag skriver?
- Nej.
Efteråt hittade jag det hon knackat ner under tagningen:

I c k e v å l d

Martin Luther King är bra. Tra la la. Tjoha. En gris är ett djur utan bur. Men en tiger utan bur är inte rolig. Och jag känner mig som en påse nötter. Och det är inte roligt. Börje och jag är träskfanatiker och ekidioter och skrotbilsfantaster. Ha ha. I träsket är könsumgänge uhygtfvbju ghunmjvj hbg Dvd hgbhgf hjuh hgfrd gfvgf yhgtfghvj Hbgvj gnijkujnm gtyhtchgbvfr etc. etc."
ur Jag var nyfiken Dagbok med mig själv av Vilgot Sjöman

"Hats!
Colours glowed; elegant shapes hypnotized his senses in the beam of the lamp. Hats of myriad descriptions: hats, caps, berets and bonnets; toques, trilbies and titfers; chaperons, chaplets, cornets and coifs.
Soft-crowned hats, stiff-crowned hats, low-crowned and high-crowned; feathered, plumed, winged and gauzed; bicorne and tricorne; boaters and bowlers, homburgs and turbans; gorgets, cowls and hoods; helmets, galeas and aegeas.
And these were just the hats!"
ur The Garments of Caean av Barrington J. Bayley

Sju länkar en söndag


Kalle Lind om När barnen gick i strejk och När barnen tog makten
Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Som Lind skriver om i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en. När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker (som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern".

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade de nog inte släppt in i byggnaden) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

Book reports. Sean T. Collins om ett par fantasybokserier
Om bland annat Susan Coopers En ring av järn.

Confederate States of America
Mockumentären om Amerikas historia efter att Södern vann inbördeskriget finns att se på youtube (länken går till del ett av nio).

Black History Month och tecknade serier
"Don't even get me started on the Professor X/Martin Luther King and Magneto/Malcolm X comparison, because that is one of the laziest, dumbest things in comics."

lördag 5 februari 2011

Wild Seed av Octavia E. Butler


I sin essä "Racism and science fiction" (i Dark Matter - A century of speculative fiction from the african diaspora) så skriver Samuel R. Delany om att han alltid blir inbjuden till samma paneler som Octavia Butler. Detta trots att de två är rätt olika författare (även om Delany har haft henne som elev i Clarions sf-skrivarkurs). Medan han nästan aldrig blir inbjuden till paneler med cyberpunkförfattare, även fast att han är en erkänd förebild för många i den undergenren.

Delany ser detta som ett exempel på hur (en i detta fall välvillig) rasism genomsyrar sf-världen.

Att jag tar upp en bok av Butler, den (fram till sin död) ledande kvinnliga svarta sf-författaren i U.S.A., direkt efter Delanys bok i vår black literature history week är alltså ett förfaringssätt som man kan diskutera.

Men, i alla fall:

Wild Seed skrevs 1980. Det är en så kallad prequel till en av Butlers bokserier. Hade jag vetat att det var en prequel hade jag nog inte läst den. Ett problem som Butler delar med flera andra genreförfattare är denna ovana att skriva trilogier och kvartetter och sånt. Och det är en anledning till att detta är den enda av Butlers romaner som jag har läst (jag har läst flera noveller).

Det är i det här fallet lätt att ignorera prequel-stigmat. I romanen kommer en ny slags människa, en man vid namn Doro som har förmågan att besätta människor, till en afrikansk by på 1600-talet. Han hittar där Anyanwu som kan byta skepnad och bota folk med sin beröring och som verkar vara odödlig.

Doro försöker att avla fram en ras av nya människor. Han övertalar Anyanwu att lämna byn och följa med honom.

Romanen blir närmast en allegori över makt och slaveri. Handlingen kan när man försöker att referera den lätt låta lite B-filmsaktig eller seriealbumsliknande. Och omslaget (se bild) hjälper inte heller.
Men det är en roman med en tyngd i undertexten, levande personskildringar och ett vackert språk med flera starka passager. Bland annat en där Anyanwu förvandlar sej till en delfin.

Butler tillhör de genreförfattare som nått läsare utanför genregrindarna. Omslaget må få romanen att se ut som en billig sf-roman men det pryds också av recensionscitat från dagstidningar och mainstreamlitterära magasin snarare än genrepublikationer.

fredag 4 februari 2011

Lena Nyman 1944-2011



"Stadslollan" ur Glaset i örat av Hasse å Tage.

Krazy Kat - A Kat a'Lilt with Song


Jag hade läst två-tre av Samuel R. Delanys böcker innan jag, genom ett utdrag ur ett brev till Delany i början av ett kapitel, insåg att han var svart. Det framgick inte av de svenska utgåvorna från 70-talet av hans böcker.
Man kan fråga sej huruvuda detta att känna till vilken hudfärg en författare har påverkar vår läsning. De flesta som läste serien Krazy Kat av George Herriman när den en gång i tiden publicerades i amerikanska dagstidningar trodde nog att han var vit. Herriman var kreol, son till två mulatter, och utgav sej oftast för att vara vit - av grekiskt ursprung.

Krazy Kat handlar om musen Ignatz som vill kasta en tegelsten i huvet på Krazy Kat. Krazy Kat är förälskad i Ignatz och ser tegelstenskastandet som ett uttryck för musens kärlek. Polisen och hunden Puppa älskar i sin tur Krazy Kat och försöker hindra Ignatz att kasta sin tegelsten. När det misslyckas sätter han honom i fängelse. Detta varieras på olika sätt.

Kreoldialekten har säkert påverkat den märkliga dialogen i serien. Om Herrimans "passing" har haft inflytande på karaktärernas flytande identitet - Krazy Kat verkar tillhöra olika kön beroende på situationen, medan Ignatzs motivation för sitt tegelstenskastande varierar - är svårare att avgöra.

Serien gick som söndags- och dagsserie under ett par decennier. Jag har en volym i Fantagraphics återutgivning av söndagsserien: Krazy & Ignatz. "A Kat a'Lilt wit Song". Det är fjärde volymen i den här serien (det finns lite olika återutgivningar av den). Och samlar söndagssidor från 1931-1932. Det är en lite slumpmässigt införskaffad volym. Jag köpte den inte för att just den här perioden skulle vara bättre än någon annan. Utan för att jag hittade den billigt. Den är emellertid bra.

Herrimans teckningar är magnifika och hans användande av bakgrund har influerat många senare serieskapare. Bland de där man kan märka ett inflytande från Herriman märks till exempel Joakim Pirinen.

Det finns en stor mängs Krazy Kat-album. Och det är väl tyvärr lite svårt att veta var man ska börja. Men en slumpvist utvald volym brukar fungera bra.

torsdag 3 februari 2011

1984 av Samuel R. Delany


1984. Selected Letters av Samuel R. Delany är en samling med femtiosju brev skrivna, trots titeln, mellan åren 1983 och 1985. Att redaktören Kenneth R. James ändå valt året 1984, som merparten av breven i boken kommer från, som titel är en allusion till George Orwells klassiker. Orwells roman heter egentligen Nineteen Eighty-four, något som James tar upp i förordet när han diskuterar brevsamlingens titel (ett av de mer lyckade inslagen i Orwells ojämna roman är att berättaren i början av boken säjer sej inte ens vara säker på huruvida året faktiskt är 1984).

Breven är till förläggare, vänner, kritiker och andra författare. Som till exempel Joanna Russ. Breven skildrar livet i New York i början av AIDS-epidemin. Då man ännu var osäker på hur sjukdomen spreds. Delany ändrar sina sexuella vanor till att bara ha sex med ett par främmande män i veckan och att noga borsta tänderna efteråt. När man läser hans beskrivningar av sina sexuella möten kan man bli lite förvånad att han fortfarande är vid liv (tandborstningen är en ledtråd till varför Delany inte drabbas av AIDS).

Breven är intressanmta som tidsskildring även om man inte skulle ha läst annat av Delany. Men man får ut mer av dem om man har läst honom.

Titeln och detta att Delany är den ledande svarte sf-författaren i U.S.A. skulle kunna få en att tro att breven mest skulle handla om science fiction. Men under denna period skrev Delany på sin sword & sorcery-serie Neverÿona - många av breven handlar om hans problem med korrekturen till dessa berättelser. Som hanms sf-förläggare ser ner på som lägre litteratur. Men skildringar av Delanys möten med människor är ändå av intresse för den som uppskattar Delanys sf. Då mycket av hans genre-litteratur handlar om, för att citera en svensk boktitel, det sociala livets elementära former.

Annars förebådar breven också hans senare självbiografiska verk. Men också hans pornografiska. Men mer hans Mad Man än den nyligen på svenska utkomna Hogg (som gavs ut strax innan 1984, men skrevs tidigare).

Delany skriver också om litteratur. Här stötte jag första gången på Guy Davenport, vars "On some lines of Virgil" diskuteras.

1984 är en bok minst lika spännande som någon av Delanys romaner, vare sej dessa är sf, sword & sorcery eller pornografi.

Nej Olsson var inte rädd, honom kunde de inte knäcka

NJA-Gruppen - Balladen om Olsson:


"Balladen om Olsson" (text Gunnar Ohrlander) var en av de sånger som ingick i NJA-pjäsen.
Olsson ska själv, fast han egentligen hette något annat, ha berättat historien för Ohrlander i de intervjuer med järnverksarbetare som de gjorde inför NJA-pjäsen.
Perspektivet är annorlunda i låttxten där det är andra som sjunger historien om Olsson.
Vilket förändrar den från en skrävlarhistoria till en slags legend.
I verkligheten, eller enligt Olssons egen berättelse, så ska han ha lämnats i fred efter utbrottet. I sången får man inte reda på detta. Utan lyssnaren får själv föreställa sej vad som händer efter raderna "Men Olsson var inte rädd/Han gick inte att knäcka/Ingen kunde ta ‘från han hans värdighet/Så han drog upp sin kniv och sa till ingenjör’n//Jag ska skära strupen av dig din jävel/Jag ska släppa luften ur dig din fan" (dessa sista två poetiska raderna ska komma ordagrannt från "Olssons" berättelse).
Åtminstone jag har alltid tänkt att det nog inte gick så bra för Olsson efter det där.

"Balladen om Olsson" fick ett andra liv som mindre punkhit på 90-talet när 23 Till spelade in den. Då texten ansågs uppmana till våld blev deras version svartlistad på de privata radiostationerna. Det hände att man då i stället spelade originalet, som fortfarande var tillåtet, och sa åt publiken att de visste vilken version som man egentligen hade velst spela.