"Figure on the ice" med Marie & The Wildwood Flowers:
Göteborgsbandet Marie & The Wildwood Flowers gav ut ett självbetitlat album och en singel. Denna är från albumet som kom 1987.
Det är en helgjuten skiva. Väldigt 80-tal. Texterna var gjorda av sångerskan Marie Ell (som jag har för mej senare kallade sej för något annat) Musiken av henne och Henryk Lipp som också vart med i Blue For Two, ett band som aldrig blev riktigt lika bra som Marie & The...
Den här sången passar bra nu när vintern är så gott som här.
"Light white clouds/not bringing snow/but an aura of stillness/You rest for a while/with a smile/You've got all you need/you are satisfied"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
LPn är faktiskt inte alls dum. Mycket 80-tal, som sagt, kanske framför allt den senare hälften av 80-talet, med den där blandningen av stela syntetiska ljud och mer organiska instrument (som Bernt Anderssons munspel). Det fanns mer sånt på Radium på den tiden, som Blue For Two (där Henryk Lipp ju också var inblandad).
Nåt jag kan ha emot det där soundet är att det ofta låter stelt och osvängigt. Förmodligen var det ofta trummaskin, eller triggade trummor. Men jag gillar fortfarande Marie & the Wildwood Flowers.
En grym platta, synd den är bortglömd
Munspel möter synth-soundet är mest utnyttjat i "Single Girl" som också finns på youtuben.
Kombinationen synth eller percussions med andra instrument tycker jag fungerar bra på hela albumet - ger den en radiant blue klang.
Soundet fungerade väl lite olika bra på olika projekt. En del Blue For Two-låtar har åldrats rätt illa just där de ska låta rockiga.
En del låtar på Blue For Twos första LP har nåt Tom Waitskt över sig, som "Five days in a row", men det stelt programmerade gör det till nåt annat. Säkerligen medvetet. Men just nu känns det där soundet väldigt utdaterat och störande för mig; det är inte fult när det svänger på riktigt, det är häftigt och sexigt för att snacka med Mona. Fast det är mycket möjligt att jag har ändrat uppfattning om det syntetiska antisvänget om några år eller så, jag är rätt förtjust i rent industridunk också.
"Five days in a row" är en bra låt.
Ibland låter skivor daterade och ibland tidstypiska. Det 1987-iga i Marie & The Wildwood Flowers är en kvalité snarare än en brist.
blue for twos första platta är mkt riktigt väldigt platt
lyssnade på låtar från den live på jotuben o det håller som fan
Kul diskussion en fredag detta
Jag tycker också "Five days in a row" är en bra låt, det tyckte jag redan då den kom; och nuförtiden tycker jag dessutom att den skulle ha låtit betydligt bättre med levande trummor och kontrabas i kompet, typ Esbjörn Svenssons trio. Fast de fanns väl inte på den tiden.
Vill minnas att Radium-soundet kändes väldigt fräckt och iöronfallande då det begav sig. Och, som sagt, det tycker jag kanske om några år igen. Men ingen skugga över Marie, jag tycker hennes skiva håller bra i sig, jag har det svårare med Blue For Two. Kanske för att jag älskade deras två första på den tiden. (Andra skivan var den andra CDn någonsin jag köpte, den första var Cornelis "Felicias svenska suite".)
Jag har för mej att Blue For Two lät bättre live. På radio då. Jag har aldrig sett dem.
Men det är ett tag sen jag lyssnade på min Blue For Two-skiva.
jo dom va makalösa live, men lite segare på skiva
o radium var ju bolaget man köpte allt från. allt, tom exellent accident
Johannes
Jag måste gå upp på vinden och hämta ner den här LP:n. Jag minns att jag tyckte att det var en av årets bästa skivor det året.
Tycker den håller ganska bra än. Den känns inte lika daterad som mycken annan gammal favoritmusik.
1987 var annars ett bra skivår.
Men det är ett bra album. Med ett sound som visserligen är tidstypiskt men som ändå stod ut när det kom.
Och som håller bra än.
Skicka en kommentar