Jag bekänner att jag levat av Pablo Neruda

Vad mina egna snäckor beträffar, så började de när de blivit mer än femton tusen översvämma hyllorna och ramla ner från alla bord och stolar. Böckerna om snäckologi, eller malakologi, som det heter, fyllde hela mitt bibliotek. En dag tog jag och rafsade ihop alltsammans och förde det i jättestora lårar till Chiles universitet, och gjorde sålunda min första donation till Alma Mater. Nu skulle det bli en berömd samling. Som en sann sydamerikansk institution tog mitt universitet med många tal och lovprisningar emot lårarna och satte ned dem i källaren. Sen dess har ingen sett till dem.

Jag vet att det finns de av er som inte läser dikter. Trots detta handikapp kan även ni få en smula Pablo Neruda i era liv. Då den chilenske poeten skrivit sina minnen - på prosa. Minnen. Jag bekänner att jag levat håller sej till memoarernas regler. Kronologiskt berättas om den första dikten, när den första boken ges ut, det första mötet Lorca, varför han ställde upp som Kommunistpartiets kandidat i presidentvalet, snäcksamlande och sexuella utlevelser och så vidare. Men inom den formen så lyckas Nerudas bok vara en underhållande läsning och hans språk lever även i prosaform.

Mestadels är det en roande och rätt munter läsning. Sista kapitlet är inte så muntert. Boken slutar med militärkuppen i Chile och mordet på president Salvador Allende - "Jag skriver dessa rader för mina minnen endast tre dagar efter de skändliga gärningar som ledde till min store kamrat president Allendes död. Mordet hemlighölls; han blev begravd i tysthet" (övers. (övers. Annika Ernstson)

Idag är det Chiles nationaldag. För 38 år och en vecka sedan så dog Allende. Då den valda regeringen störtades och Pinochet tog över. Mer eller mindre stödd av USA och CIA.
Pinochet är död och juntan borta men CIA finns fortfarande kvar.