Sänkt sedebetyg av Vilhelm Moberg

När jag kom över en vacker om än något sliten förstautgåva av Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg (5 väl spenderade kronor) så trodde jag att jag redan hade läst boken. Det hade jag inte märkte jag när jag bläddrade i den.

Ett kapitel ur denna första del i sviten om Knut Toring är ofta med i skolantologier. Det där han läser bakom tapeten. Att denna vår hjältes läshunger egentligen inte leder till något gott är kanske inte lika ofta som man tar upp i skolorna (åtminstone inte i den här boken - det kanske blir bättre sen, i sista delen kanske hjälten har slagit igenom och sista kapitlet utspelas i framtiden där gör dåliga musikaler av hans verk). I början av boken är det nutid (30-tal) och huvudpersonen har gått och blivit redaktör och läser igenom insända berättelser, den ena enfaldigare än den andra. Han längtar tillbaka till landet. Och hans minnen är resten av romanen.

Då det är en bok från 1935 är romanbygget inte så avancerat. Händelserna sker i kronologisk ordning, där man i nyare böcker är van vid att det blandas lite. Detta gör det tydligare att alla styckena inte är riktigt lika bra. Men det gör inte så mycket. Det är en hög lägstanivå. Och Moberg varierar tonläget, mellan dråplig humor till sentimentalitet, så att det inte blir enformigt.

Det är inte alltid en särskilt munter tillvaro på landet heller. Det kollektiv han saknar visar sej ofta vara rätt så grymt. Inte minst i skolscenerna som, liksom titeln antyder, tar en viktig plats i boken. Bäst är emellertid avsnitten från innan skolstarten. Där Mobergs skildring av ett barn och dess värld ännu är stark och ny trots att man läst liknande passager i så många senare skrivna svenska böcker.