När jag lästa Eva Adolfssons Till Moskva tog jag fram Arbetarkulturs samling med noveller av Gunnar Adolfsson: Evigt gröna träd.
Nu är det ju rätt ofta böcker får en att tänka på andra verk som på ett eller annat sätt påminner en om det man läser. Men Gunnar Adolfssons noveller är knappast en föräldratext till Eva Adolfssons bok. Genrerna är olika. Det som i boken får mej att tänka på Gunnar Adolfsson är att han är Eva Adolfssons far.
Och att huvudpersonen i boken, som är byggd på Eva Adolfssons egna upplevelser i Moskva på 60-talet, ständigt tänker på sin far.
Gunnar Adolfsson var en kommunistisk redaktör, riksdagsledamot och arbetarförfattare. Han är inte särskilt läst idag och tillhör inte de proletärförfattare som brukar återupptäckas av kritiker. Det är svårt att hävda att han egentligen var modernist. Som är vanligt i såna sammanhang. Och en del av hans noveller har ett rätt gammalmodigt sätt.
Den senare delen av hans författarskap är mycket folklivsskildring. Men romaner som Trappan och Väntande land är riktigt bra.
Eva Adolfssons Till Moskva är den första skönlitterära boken av hennes jag läser. Det är en bra bok. Livet som svensk student i 60-talets sovjet och alla myllrande intryck kommer fram väl.
Fadern är på sätt och vis en bifigur i boken. Rent faktiskr förekommer han inte på många sidor. Men hans närvaro märks. Det är han som är orsaken till att hon är i Moskva.
Hon funderar på hur hon ska beskriva till exempel första maj tåget för fadern. Vilket bara är ett sätt som boken handlar om hur hennes upplevelser blir berättelse nästan innan hon haft dem.
Men jag funderar på om de få ställen där fadern nämns blir tydligare fetersom jag läst författarens far? Det blir en ovanlig sorts möte mellan texter.
Oba Electroplating Factory
6 timmar sedan
4 kommentarer:
Det blir till att läsa G. Adolfsson, märker jag. Tack för tipset! /J
Åtminsone Väntande land (som jag råkade kalla något helt annat) minns jag som riktigt riktigt bra.
Läste förra sommaren 'Född i våra dalar'
- det var en mycket bra bok.
Lite märkligt att han inte uppmärksammats av Ivar Lo-Johansson som en arbetarförfattare. Ivar Lo nämner bara Folke Fridell och Maja
Ekelöf när han försvarar utdelandet av Ivar Lo-Johanssonpriset 1987.
För mig är Gunnar Adolfsson en stor och angelägen författare.
Född i våra delar är bra.
Fast jag föredrar hans tidiga.
Gunnar Adolfsson uppmärksammas för lite.
Men om Ivar Lo-Johansson bara nämnde två författare så är det svårt att kräva att alla betydande arbetarförfattare skulle ha varit med.
Skicka en kommentar