I en av Sven Delblancs mindre bra romaner finns det en monarkivänlig Mon Onkel-liknande figur. Hans vördnad för monarkin gäller dock bara den riktiga: Vasaätten.
Efter ett långt sökAnde finner han den rättmätige konungen av Sverige. Och knäfaller för den siste Vasan. Tyvärr är denna Vasaättling en kommunistisk norrländsk gruvarbetare som bara skrattar åt den knäböjde och bjuder in honom på en kopp kaffe. Säkert beskt.
Även om man inte har fullt lika strikt syn på de konungliga så finns det skäl för en monarkist att ifrågasätta dagens styre.
I "Om furstar av Ponte-Corvo" i den första Skriftställning skriver Jan Myurdal (här starkt förkortat)
"Idag är det sommar. Svensk sommer med gröna björkar, blått vatten"..."Alltså blir jag patriotisk och grips av djup oro för tronföljarens framtid."
..."Parlamentarismen har inte undergrävt monarkin."..."Jag tror heller inte tronföljaren förbereder en kunglig statskupp"..."Nej, min oro ligger djupare"..."För en monarkist och legitimist står klart att Carl Gustaf Bernadotte icke har successionsrätt till Sveriges krona"(här citerar Myrdal ur successionsordningen om att denblivande konungen måste krönas)"Av praktiska taktiska skäl inställdes kröningen avGustav V."..."Enligt successionsordningens ord och tanke har Sverige icke haft en konung sedan Oscar II avled. Nu finns blott en veckopress-monarki. En PR-monarki."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar