För en vecka sedan kom det sjunde och sista numret av serietidningen Final Crisis ut. Vilket i en viss del av bloggosfären var det enda det talades om.
Serien, skriven av Grant Morrison och, från början, tecknad av J.G.Jones är en serie av det slag där så många superhjältar som möjligt från samma kompani går samman och slåss mot ett gemensamt hot.
En snäll syn på den här sortens spektakel är att det är närmast unikt för genren. En mer rimlig syn är väl att det bara är dumt.
Men Grant Morrison är bland de intressantaste författarna inom sin genre. Och hans tidigare projekt Seven Soldiers där han tagit sju tidigare förekommande karaktärer inom olika genrer och gjort en miniserie om vardera som på slutet kommer samman gjorde något nytt av den här sortens cross-over berättelse.
En tråd från en av de miniserierna ska fortsätta i Final Crisis. Tyvärr den sämsta. En som utgick från gamla Jack Kirby serier. Jack Kirby var en serietecknare som bland annat gjorde Fantastiska Fyran. Hans stil var väldigt karakteristisk. Idag mer eller mindre oläsliga så är hans serier ända vackra att se på.
Att serien ska utgå från Jack Kirby-figurer, hasns New Gods är ett skäl till att jag hållit mej avvaktande till serien. Ett annat är att en biserie: Superman Beyond 3D som verkar intressantare, utvecklar teman från Grant Morrisons All Star Superman, verkar bli samlad med andra mindre bra serier. Och jag lär om jag kommer att läsa serien läsa den i samlad form.
En del av utdragen som gått att läsa på nätet verkar spännande och Morrison verkar åtminstone försöka göra något nyskapande inom genren. Han har också använt superhjälteformen tidigare till exempel i Flex Mentallo och Animal Man för metanarrativa övningar.
En recensent på All too flat jämförde serien med Jaime Hernandez "Flies on the ceiling". Samme recensent påpekade dock i ett senare inlägg angående en av Morrisons intervjuer där han frågade varför serier inte kan vara som musik att han verkade helt omedveten om de många alternativa serier som finns.
Och senaste förhandsutdraget hade en svart Stålmannen från alternativ dimension vars hemliga identitet var den amerikanske presidenten.
Men annat som en strid mellan Stålflickan och en besatt Mary Marvel låter som en svag cover på Alan Moores Marvelman.
En serie som ju också tydligt påverkat Morrisons Batman som han skrivit samtidigt. Liksom för MarvelMan gör Läderlappens fiktiva livs alla motsättningar honom galen.
Serien har fått mycket blandade recensioner. På det hela taget verkar den framförallt vara väldigt märklig. Vilket ju alltid är ett plus.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar