Rune Janssons Mögel - kannibalism och konserverad konst

om det börjar växa mögel på ögat ser det hemskt ut men är inte så obehagligt som man tror det är bara att torka bort det och då får man det på handen det ser då på handen ut som litet grön färg endast det kan också växa mögel inuti munnen men det är endast på döda människor.

Rune Jansson är en svensk konstnär född 1918. Hans korta roman Mögel kom ut 1968 på Bonniers. Boken börjar i rätt gängse absurd stil. Datamaskiner styr allt. Kyrkor och konst blir bägge konserverade. Som man konserverar mat. Multikonst kallas konsten i burk som man kan öppna för att få ett svagt estetiskt välmående. "Hur fungerade multikonst? Måste allt fungera."

När i andra kapitlet möglet ägnas ingen större tid åt förklaring. Asiaterna har ätit mögel och blivit mörkerseende och invaderar. Men sen får alla mögel. Ett år kommer mögel istället för snö. Ett barn har mögel istället för hår. Överallt mögel.

Det enda som finns att äta är andra människor och den vanligaste sysselsättningen är krig. Som är något av ett familjeföretag. De betalas med köttet från de de har dödat. Och får ge ifrån sej ett skålpund kött om de inte krigat bra nog.

Boken har inte direkt protagonister utan är mer som ett par prosadikter. Med mögeltema.

Den påminner lite om J.G. Ballard vid denna tid. Och är mer lik den nya våg inom sf som fanns i england då än någon annan svensk roman.

Om Rune Jansson var bekant med denna new wave är svårt att säja. Troligen är det snarare Willian S. Burroughs än Ballard som påverkat honom. Prosan har också visa likheter med Gertrude Stein.

om Mögel bara vore ett aningens snäpp bättre hade man gärna utnämnt den till en bortglömd klassiker. Men den har svårt att välja mellan det absurda och satiren. Och då vissa stycken lyckas i kraft av rent äckel glimta till så går andra bara på.

Den slutar åtminstone lyckligt. Alla är nöjda med sin mögliga lott.