Trollkarlens lärling av Arne Sand

Med Trollkarlens lärling (1959) lämnar Arne Sand Öändan. Ändå är den på flera plan närmare Ljugarstriden än Drömboken var.

Berättelsen om en guldmakares lärling som kommer över sin mästares trollstav, en trollstav som uppfylla en önskning för en dag av ens liv, har drag av Balzacs Åsneskinnet. Men framförallt är det Faust som står som förebild. Mer Marlowes än Goethes men också den folksagans Faust som har en del gemensamt med Til Eulenspiegel.

Hans Lick, lärlingen, beskrivs som något av ett fuskverk. En typisk Sandhjälte. Efter att ha sett mikro- och makrokosmos blir han hungrig och beställer borgmästarens måltid. Först det estetiska sen maten. Kärleken är nästa sak han provar på och misslyckas med.

I andra delen bestämmer sej vår hjälte för att förbättra världen. I sin jakt efter utopin söker han upp teologer och vetenskapsmän. Botar blinda och funderar på om man bör mörda mördare. Och om man i så fall måste mörda de mördare som mördat mördarna.

Arne Sands språk känns igen och står jämbördes med det i Öändanböckerna. Det lyriska och det burleska, det högstämda och det komiska blandas med lätt hand.

Liksom Ljugarstriden har Trollkarlens lärling gott om allusioner. Jag ser fler av dessa idag än första gången jag läste boken. Men som Arne Sand skriver i "Ljugarstridens baksida": "Det finns visserligen gott om allusioner i 'Ljugarstriden', men de är inte där för att förklara bokens scener utan för att förstärka dem. Därför är det över huvud taget inte nödvändigt att hitta en enda allusion". Boken går att läsa utan att se föregångarna. Men det kan vara värt att nämna att källorna är i en mindre grad förvrängda än i de tidigare böckerna.

Trollkarlens lärling gavs ut på nytt för några år sen och är därmed lättare att få tag i än de tidigare romanerna. Den som gillar boken har anledning att försöka få tag i Ljugarstriden.