Böcker som TV-serier

På frågan om en lyckad TV-serie på enkäten i söndags så vart det visst meningen att det skulle vara en baserad på en roman. Något jag missade. Även om det första avsnttet av mitt TV-val Comic Strip Presents: "Five go mad in Dorset" ju är en parodi på Vi Fem-böckerna.

Det fick mej ialla fall att fundera på det här med TV-versioner av böcker. När det diskuteras filmatiseringar av böcker på nätet är det vanligt att någon anser att boken istället skulle bli TV-serie. Då för att få med allt. Idén att TV-versioner, genom att vara längre, har en större chans att vara trogna förlagan verkar vara vanlig.

Medan de faktiska TV-versioner av romaner som finns i sinnesvärlden brukar skilja sej en hel del från förlagan. Att en adaptions värde kan direkt mätas i dess trohet till förlagan är väl också fel.

TV-serier åldras ofta sämre än filmer. Hedebyborna, byggd på Sven Delblancs Åminne-böcker mindes jag som en bra serie*. Men jag såg om ett par avsnitt nu och de kändes väldigt långsamma. Medan böckerna håller väl.

Det finns många olika sätt som en TV-serie kan förhålla sej till den bok den bygger på. Nedan tar jag upp fem TV-serier som är baserade på böcker. Det här är inte en topp 5-lista, även om jag tycker alla fem serierna är bra.

Berlin Alexanderplatz
Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins roman med samma namn utnyttjar till fullo sitt medium. Ett kortspelsparti hopmixat med berättelsen om Job som är ett av bokens bästa stycken får ett större utrymme i Fassbinders version än i originalet. På ett sätt som knappast skulle fått rum i en långfilm.

Boondocks
Aaron McGruder som gjorde dagsseriestrippen The Boondocks är själv med i den tecknade TV-varianten. Liksom skämtseriestrippen så följer TV-serien två svarta bröder. Den nioårige Riley dras till Gangstah-kulturen medan storebrodern Huey är radikal. Den här sortens adaptioner när karaktärer och koncept snarare än intrig överförs är rätt vanlig.

Ray Bradbury Theatre
Medan den här serien från 1985 hade en filmad novell av Bradbury i varje avsnitt. Bara en eller två säsonger gick på svensk, och av de minns jag egentligen bara avsnittet "The Crowd" såsom riktigt bra. Inget försök gjordes till att knyta ihop novellerna förutom att Bradbury själv presenterade dem. Den här sortens serier är inte helt ovanliga. Det har funnits en Vonnegut och en Stephen King. Och Roald Dahl. TV-serier med fristående avsnitt som Twilight Zone eller Masters of Horror (med bland annat en mycket svag version av James Tiptree Jrs The Screwfly solution) bygger oftare än inte sina avsnitt på noveller.

Casanova
Casanovas memoarer är omfångsrika. Dennis Potters TV-serie stuvar om en del av händelserna och låter Casanovas flykt från ett fängelse bli till bas för historien.
Det har gjorts många Casanova-filmatisderingar. Också som TV-serier. (Den med Doktor Who i huvudrollen var inte särskilt bra.) Man kan diskutera i hur hög grad de egentligen bygger på Casanovas egen bok.

Fingersmith
Ofta ser vi TVserier eller filmer istället för att läsa boken. Sarah Waters har gjort sin karriär på att hon sett att de viktorianska kärleksromaner som alltjämt är populära saknar lesbiska sexscener och sen skrivit egna varianter som ser till att rätta till denna brist. Jag har aldrig kännt något större intresse att läsa henne. Hon brukar få rätt goda recensioner. Och TV-serien Fingersmith som bygger på romanen med samma namn tyckte jag var riktigt bra. Den tillhör också de adaptioner som anses vara trogna. Alltså slipper jag läsa boken.

* Hedebyborna lär dock ha skrivits ner av kritiker på sin tid. Som det står om i Slutord: "Men bland sjuka medborgare i salen råder stor ovisshet, tills sanningen yppas en dag - han har skrivit di där serierna för TV!
Är det du som skrivit om Hedeby och Farmor, undrar Svensson.
Det kan inte förnekas.
- Ja, det var jävligt bra, gumman och jag såg alltihopa.
- Jaså, ja, men kritiken var ju inte så nådig.
- Vadå kritik?
Jag måste berätta för Svensson om de rutor och tidningsspalter där TV bedöms, om mediakritik och kultursidor.
Han lyssnar klentroget.