I ett inlägg häromdagen skrev jag "Karl XII:es bibel". När jag tar fram en av de två volymerna i Natur och kulturs klassikerserie med urval ur denna gamla bibelöversättning så ser jag att det ska skrivas "Karl XII:s" - utan e. Såna har grammatiska regler är jobbiga att hålla reda på. "Min harpa är vorden en klagan; och min pipa en gråt" för att tala med Job, of Jobs bok-fame.
Så heter det då i Karl XII:s bibel. Det ersattes med "I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt" 1917 (fast i Svenska bibelsällskapets varsamma språkliga revision - "varsamma" verkar vara deras egen bedömning).
Och det är ju inte lika bra.
Länge var det populärt bland svenska författare att, som ovan, klaga på 1917 års bibelöversättning. Detta gällde inte minst så kallade radikala författare - ju rödare de var desto mer klamrade de sej fast vid Karl XII:s bibel.
Det har ju nu kommit en översättning efter 1917 års - även om det tog ett tag. Och nu kan man se folk klaga på den nya Bibeln och föredra den förra förment högtidligare versionen.
En del saker förändras aldrig, skulle man här kunna säja. Fast Karl XII:s bibel är bättre än 1917 års (jag vet inte varför den inte döptes efter den dåvarande bernadutten).
Jag har nu inte hela Karl XII:s bibel. Förr hade jag en sliten kyrkbibel från förra sekelskiftet. Men den har jag slängt. Kvar har jag då Natur & Kultur-boken.
Deras klassikerserie hette "Levande litteratur". Det var små böcker med Mickel Räv-historierna, Honore de Balzac och Oscar Wilde och så vidare. I den av de två volymerna jag har finns Ruts bok, Esters bok, Jobs bok, Salomos ordspråk och Salomos predikare.
Att jag bara har den här har haft med sej fördelen att jag läst Ruts och Esters bok, vilket jag tvivlar på att jag hade gjort om jag haft hela Bibeln att välja ur. Och de är bland de bättre böckerna i detta mycket ojämna verk.
Annars läser jag väl mest i Jobs bok: "Och såto med honom på jordene i sju dagar och sju nätter och talade intet med honom: ty de sågo, att hans sveda var ganska stor."
Inlägg
10 kommentarer:
Man ser faktiskt "Gustaf V:s bibel" ibland, om 1917 års. Och det blir i alla fall drygt 1000 google-träffar.
Rent litterärt, dvs oberoende av hur "korrekt" översättningen av själva innehållet är, så borde de flesta vara överens om att det svänger mer om språket i den förrförra översättningen än vad det gör i de två senare. Och det finns ju massor av uttryck i svenska språket som har sitt ursprung i den äldsta översättningen, den var trots allt kyrkobibel i över 350 år. (Karl XII:s var ingen nyöversättning utan en reviderad variant av Gustav Vasas.)
I kommentarer till inlägget "Slutliqvid med Sveriges lag" har jag länkat till digitala versioner av Karl XII:s bibel.
Jag gillar Bibel 2000. Det kan bero på att jag inte nödvändigtvis tycker att man behöver göra saker mer mystiska än de är.
Det finns dock något fascinerande saker som felöversättningar har gett upphov till. Till exempel att Moses brukar ha horn på äldre målningar.
Spiring: Karl XII:s bibel ska vara en ny upplaga av Gustav II Adolfs bibel som i sin tur bygger på Gustav Vasas bibel. Men årens gång har ändå gjort att det är rätt stor skillnad mellan Karl XII:s version och Gustav Vasas.
Det torde väl finnas skillnader mellan en bibel från år 1703, när Karl XII:s kom och en från början av 1900-talet också.
Vixx: Av det jag har läst av den senaste så tycker jag det är en förbättring jämfört med 1917 års.
Jag tror inte min och andras förkärlek för den äldre översättningen har att göra med att den är mer mystisk utan att den har en bättre rytm och kraft och sånt.
Jag har sett folk som menat att den behornade Moses inte är en felöversättning - men jag vet inte riktigt hur de menar med det.
Förkärleken för 1917 ligger kanske inte i det mystiska utan i det kärnfulla. Men faktum är ju att 1917 gjorde många av bibeltexterna mer kärnfulla än i original. Jag gillar vardagligheten och det enkla och mycket begripliga som finns i 2000-versionen. (1917 var ju liksom högtidlig redan när den kom.)
Jag har också hört folk hävda det där om den behornade Moses. Alla som jag hört har ingen som helst kunskap om hebreiska, arameiska, latin eller grekiska. De vurmar dessutom för 1917 års Bibel, eftersom det var den de var tvungen att lära sig utantill.
Det stämmer att biblarna reviderades språkligt mellan 1541 och 1916, även mellan de stora revisionerna (Gustaf II Adolfs och Karl XII:s). I princip var det dock samma text, med kontinuerligt moderniserat språk. Men 1917 års bibel var den första nya översättningen sedan Gustavvasabibeln; dessutom den första som översattes direkt från hebreiska respektive grekiska. Den dittillsvarande översättningen var gjord via tyskan. (Vilket lär vara anledningen till vår lite märkliga stavning av "och".)
Själv läser jag Bibeln av kulturhistoriska skäl snarare än religiösa, så därför föredrar jag Karl den XII:s - den har liksom präglat vår kultur i så väldigt mycket högre grad än de senare. I mina ögon och öron har den dessutom det mest kärnfulla språket av de tre, och av det lilla jag läst ur den nyaste skulle jag vilja säga att 1917 års har det minst kärnfulla, mest snirkliga, språket. Utan att döma någon som gör annorlunda skulle jag välja Bibel 2000 för innehållet och Karl XII:s för läsupplevelsen.
Spiring: Men det där är en väldigt intressant och viktig poäng tycker jag – att läsa Karl XII och/eller 1917-bibeln ger oerhört många ingångar till i princip alla andra kulturyttringar under den tid då dessa bibelöversättningar användes.
Min preferens för 2000-versionen handlar om att jag gillar det där med begripligheten. Jag tycker mycket om att man hittat en väldigt vardaglig nivå i den. Eftersom översättningen av NT kom redan på 1980-talet är det också den som jag i princip är mest van vid – det påverkar så klart. Men karaktäristiskt är väl att ju mer bibelovana människor är, desto mer föredrar de de äldre bibelversionerna.
Spiring: Det där med att inte döma låter lite tråkigt. Men i stort håller jag väl med dej. Även om jag ibland läst bibeln också för berättelserna.
Vixxt: 1917 års översättning försökte hålla ett högtidligt språk från början - där tidigare översättningar vunnit sin höga klang med årens gång. Det är en anledning till att den åtminstone numera låter så krystad.
Som komplement tycker jag Bibel 2.0fungerar bra.
Jag har ingen åsikt om huruvida Moses vart behornad - vilket väl är tur då jag bara läst två av de där språken du räknar upp.
Tråkigt att inte döma? Kanske det. Man utvecklas (eller invecklas) varefter åren går. I Bibeln gick man från Gamla Testamentets dömande gud till Nya Testamentets förlåtande. Men jag kan vara dömande också, som när det gäller huruvida man med trovärdigheten i behåll kan hylla vissa coverlåtar inspelade av The Fall till exempel. (Utan att därför dra några paralleller mellan mig själv och Gud.)
Gud, har jag hört, gillar "Victoria" med The Fall. Men det säjs också att han gillar Ke$ha. Ingen är perfekt.
Visserligen är det berättelserna som är viktigast. Många i GT är mycket läsvärda. Men, de olika översättningarna ligger till grund för en mängd stående uttryck. För många var en gång i tiden Bibeln den enda tillgängliga läsningen. Fr a gällde nog detta bonddöttrarna och -sönerna. Pigorna och drängarna fick förmodligen de mest mustiga berättelserna återgivna, i andra hand, för sig av ovanstående. E
Skicka en kommentar