Love from the shadows av Gilbert Hernandez

Love from the shadows är det senaste av de så kallade Fritzfilmserierna av Gilbert Hernandez.
Fritz är en karaktär i en annan svit serier som Hernandez gjort. Där försöker hon slå igenom som filmstjärna. Men är mest med i underliga B-filmer.
Det här albumet är då tänkt att vara en av de filmer som Fritz är med i (det här påminner lite om hur filmregissören Tarantino i intervjuer brukar säja att Kill Bill är menad att vara den slags film som finns i Pulp Fiction-världen).
Det här är det första av dessa fritzfilmalbum som jag har läst. Men de senaste två numrena av Love & Rockets har innehållit denna slags serie.
De tyckte jag var rätt bra (jag har tidigare skrivit om Hypnotwist.)
Det här var inte så bra.

På många sätt påminner albumet om andra, bättre, Hernandez-serier som jag har läst. Det finns ett syskonpar som vill hämnas på sin far, underliga oförklarade figurer som kallas för monitors och går omkring i kläder som ser ut att komma från en billig sf-film från 50-talet (bihistorien med dessa övervakare är den bästa delen av albumet).
Men berättelsen tar aldrig riktigt tag i en. Hur mycket våld och sex och hårdkokta falska andeåkallare den än innehåller.

Till en del tror jag att problemet är just detta att det ska föreställa en film. En av historiens plotpoints är att Fritz spelar två karaktärer. I början finns också en scen som jag antar är menad att föreställa en dåligt spelad orgasm.
Hernandez teckningar är svagare, liksom tunnare. Men ibland verkar också detta som om det är meningen - som om han efterliknar en överbelyst dålig filmproduktion.

Albumet får aldrig stå på ena ben. Det blir som en fotnot till Fritzserierna (alltså de om Fritz själv, inte om filmerna hon spelar med i). Huvudpersonens sexuella förödmjukande speglar Fritz egna i High Soft Lisp. Men de scenerna i det albumet är obehagliga därför att Fritz där är en fullt utvecklad karaktär. Medan personerna i Love from the shadows knappt lyckas vara klichéer.

Detta album är påverkat av B- och exploitation-filmer. I interjuer har Hernandez pratat om hur märkliga och kraftfulla dessa ibland kan vara och att han vill fånga den energin.
Men albumet påminner en snarare om att de flesta B-filmer är olidligt tråkiga.