Maria Hörnelius skiva Det finns inget mörker. kom ut 1976 på Proletärkutur. Det var KFMLr.s bokförlag som också gav ut en del skivor. Proletärkultur hade en rätt bra nyutgivning av klassisk arbetarlitteratur. Deras egna proletärförfattare var sällan särskilt bra. Och Hörnelius skiva är den enda av deras skivor som så vitt jag vet fortfarande håller att lyssna på.
Låten vars refräng gett namn åt skivan heter "Brödupproret". Den är skriven av Kent Andersson och Sven Eric Johansson och skildrar brödupploppen 1917 ur en moders perspektiv. "Det finns inget mörker, min dotter./Mörker är stulet ljus./Stjäl krämarn ljuset ifrån dig/Så bryt dig in i hans hus". Akten att stjäla mat ur förråden höjs till en mytisk prometheansk handling i denna vackra visa där desperation går över i hopp och moll i dur.
Hörnelius är skådespelerska vilket går att höra. Det var inte ovanligt att skådespelare spelade in skivor på den tiden. Teaterpjäser innehöll också gärna sånger. Här finns en Brecht med. En av Eislers och inte Weills och det är också mer Eisler än Weill över plattan. Det är faktiskt en hyfsat jämn skiva. De flesta spåren är bra. Ett har text av Moa Martinsson, ett annat är den gamla hitten "Visst tusan är vi kvinnor". Men de två av Andersson/Johansson står ut (Hörnelius spelade in de på nytt förra året till skivan En sång för Kent.)
Det andra spåret med text av Kent Andersson heter "Eva i paradiset" och ormen och Evas parti: "Bättre att leva på jorden vis/än naken och dum i ett Paradis". Och refrängen går: "fast Djävulen sjunger med giftig tunga/så sjunger han fan så rent." I valstakt.
Inlägg
5 kommentarer:
Dan Berglunds första håller också rätt bra, i mina öron.
Jag har egentligen inte så bra koll på Proletärkulturs skivutgivning.
Jag har aldrig lyssnat på Dan Berglund.
Jag har inte heller nån vidare koll, de enda av deras utgåvor jag äger är Maria Hörnelius och Dan Berglund. Annars gav de väl bara ut Knutna Nävar och sånt? "Proletära arbetarsånger", typ.
Dan Berglund hade jag bara hört enstaka låtar av innan i höstas, då jag kom över en samling med hans 70-talsmusik och blev positivt överraskad. Fel - mycket positivt överraskad. Visst finns det en del "stålhård" retorik, han var ju förvisso KFMLr-are; men jag blev förvånad över att det var rätt liten andel sådant, och hur allmängiltiga hans sånger ändå var. Mycket är patetiskt i ordets ursprungliga bemärkelse - ibland farligt nära vad man idag menar med det ordet, men sällan över gränsen.
Ta en visa som "De mördades fria republik" http://hem.passagen.se/proletar/svenska/d/demordadesfriarepublik.html - man kan tycka vad man vill om rader som "störst av alla mördare är Jakob Wallenberg", och sucka lite över "studera Marx och Lenin" och "klass mot klass", men det är förbannat bra konstruerat - det fanns så mycket låtar i samma stil på den tiden som inte var nåt vidare konstnärligt sett. Dan Berglund sjöng dessutom så att man trodde honom; då kan åtminstone jag förlåta honom somliga rader. (Många låtar är för övrigt förtvivlad, tung socialrealism utan klasskampsretorik.)
Hur lät han då? Fred Åkerström har en del jämfört med, och det stämmer väl till en del - framför allt röstomfånget. En ung Fred Åkerström med Cornelis sinne för texter, och en förmåga att sätta känslofyllda melodier till dem, kanske. Men det är bara första skivan, En Järnarbetares Visor, som är bra rätt igenom.
Då får man kanske kolla upp honom. Vad hette samlingen?
Samlingen heter "Mina herrar", den innehåller det mesta från hans två 70-talsalbum med egna sånger. Vet inte hur lätt den är att få tag på eftersom den släpptes 1999.
Den här kommentarsfunktionen fungerar inte så bra för långa länkar (till exempel i min förra kommentar), men gå till youtube och sök på "dan berglund" så finns det en del att lyssna på. "Johan och Johanna" och "En yngling" är fina exempel från första LPn, helt utan slagord.
Skicka en kommentar