Hjärtkniparen - boken

136 aprusti
De dagar då Jacquemort kände sig intellektuell drog han sig tillbaks till Angels bibliotek och läste. Där fanns bara en bok, mer än väl tillräcklig, en utmärkt encyklopedisk uppslagsbok där Jacquemort i en enda, ytterst diger volym återfann, klassifierade och alfabetiskt om än inte logiskt ordnade, själva grundelementen till allt det varav ordinära bibliotek består.

I början av Hjärtkniparen (1953) av Boris Vian så hjälper huvudpersonen, doktor Jacquemort, till vid en förlossning. Tre barn föds - ett tvillingpar och en särskild.
Modern oroar sej för sina barn som snabbt lär sej att prata. En av de bästa delarna av boken är en lång monolog om alla de faror som kan drabba barnen. De tre barnen visar sej ha flera förmågor, deras favoritlek är att låtsas att de inte kan flyga.

Hjärtkniparen är mestadels en komiskt-absurd roman. Men den innehåller också flera vackra lyriska partier, främst i beskrivningen av barnen och deras lekar. "Ur fröet kom det upp ett litet träd med rosafärgade blad i dess grenar av spröd guldtråd fladdrade sångfåglar. Den största var lika stor som Joëls lillfingernagel" (övers. Lars Erik Sundberg).

Romanen var en av Vians sista. Den är inte riktigt lika bra som hans två bästa - Dagarnas skum och Hösten i Peking (bägge 1947). Liksom den senare har den inte mycket till övergripande handling men här saknar man det lite vilket man aldrig gör med Hösten i Peking. Men det är en bra och rolig bok och jag gillar slutet.

Jag har boken i den första svenska utgåvan - en PANbok från 1974. Den har kommit i två senare utgåvor på senare år - bilden är på en av dessa (min är snyggare).

Boken har i dagarna satts upp som pjäs på Teater Giljotin. Fast föreställningen verkar förhålla sej rätt fritt till förlagan. Bloggen goosevisionen har lite bilder och videoklipp och sånt.

I Hjärtkniparen (boken, då) finns en kyrkoherde som upprörs över att byns befolkning bara ber om god skörd och hälsa och sånt. Han menar nämligen att Gud är lyx. Han sätter upp ett kyrkospel med förgyllda ballonger och en boxningsmatch mellan honom själv och djävulen. Medan publiken hela tiden ropar att de vill ha pengarna tillbaka.
Går man efter DN-recensionen så verkar teaterversionen dela kyrkoherdens obesvarade kärlek till det översvallande.