Sverige 2017 - en roman om den svenska revolutionen

Det är knepigt att skildra framtiden, särskilt den nära framtiden. I Sverige 2017 av John Lapidus så är Håkan Juholt statsminister. Något som redan känns mindre sannolikt.

Det kanske egentligen inte gör så mycket. Men boken har en del andra problem.
Huvudpersonen, Anders Bergman, är socialdemokrat. På väg uppåt i partiet. I ett TV-program har han råkat säja att han förstår de som engagerar sej i Rörelsen. Efter det blir han inbjuden att skriva en debattartikel tillsammans med statsministern, vara dess vänsteralibi.

Rörelsen är en samling av diverse vänsterföreningar, lite som Enhedslistan i Danmark. Den har som kärnfråga att alla människor är lika mycket värda. Vilket låter rätt harmlöst. Men Rörelsen drar slutsatsen av detta att alla då också borde ha lika mycket betalt. Och vill införa ett slags planekonomiskt samhälle (Självplanerad Ekonomi). Möjligen lite mer kotroversiellt.

Många av huvudpersonens vänner samt hans barn har gått över till Rörelsen. Och en av dess ledare är hans gamla ungdomskärlek - ärraren Mia Lundström, redaktör för Klasskampen (att en tidning som ges ut av ärrare och trotskister har det namnet är det minst sannolika i hela boken). Deras kärlekshistoria är den svagaste biten i boken ("Jag gjorde en ansats att dra av henne t-shirten men hon stoppade mig i sista stund. 'Det är då fan att jag ska ha mens just idag...', sa hon.")

Det är vanligt att politiska romaner om den nära framtiden kryddar historien med thrillerinslag. Här nöjer sej Lapidus mer eller mindre med frågan om vår hjälte ska hoppa över till Rörelsen. Vilket jag på sätt och vis gillar. I en politisk idéroman borde den politiska diskussionen räcka rätt långt.

Nu diskuteras det inte egentligen så mycket i boken. Hjältens vänner verkar hålla på Rörelsen så som de håller på sitt fotbollslag. Diskussionerna om Zlatan har en högre nivå än de om politiken.

Förutom i partier där Anders Bergman diskuterar med sej själv. Där han funderar över socialdemokratin (och böcker som getts ut innan 2011). Dessa partier är de mest intressanta i boken.

Men det är synd att alternativet att gå över till Rörelsen framstår som så självklart rätt. Det hade blivit mer spännande om bägge sidor fått lika stor tyngd.

Jag vet heller inte om Rörelsen låter som något som skulle kunna få särskilt stort folkligt stöd. Trots ett amerikanskt krig i Venezuela. Det talas visserligen om glädje och färgklickar. Men det är en mycket vänsterkantig syn på vad som är färg och fest: sambaorkestrar i förstamajtågen och duetter mellan Mikael Wiehe och Joakim Thåström på partimötena.

De åldersstigna rockartisterna (Wiehe måste vara över 70 år 2017 och Thåström säkert ännu äldre) spelar inga låtar från åren 2011-2017. Och Lapidus utnyttjar inte heller annars framtidsscenariot särskilt mycket. Hjälten har en dogPhone, typ.

Sverige 2017 är Lapidus tredje roman. Den är utgiven på eget förlag men jag hade hört en del gott om de tidigare böckerna. Och den här lät åtminstone lite udda. Det är den väl också. Men hur revolutionär romanen än är så gör den mej inte särskilt engagerad.
(fotot är taget av Pernilla Rudenwall Petrie)