I helgen i en paus i bokslängandet kom jag och min entusiastiske bokförstöringsmedhjälpare (som ville att jag skulle slänga betydligt fler böcker) att prata om Tomas Tranströmer. Som ofta när Tranströmer kommer upp kom också nobelpriset på tal.
Min bokkastningskumpan undrade varför man alltid nämnde just Tranströmer som kandidat. Varför till exempel inte Robert Bly? Han har också skrivit en del snygga bitar.
På vilket jag svarade att Tranströmer har ett jämnt författarskap utan en Järn-Hans på sitt samvete.
Som man gärna vill så hade min kamrat glömt bort att det var Bly som skrev Järn-Hans. Och visst - man kan inte skriva Järn-Hans och få nobelpriset.
Men vi gick vidare till varför Tranströmer är det enda svenska hoppet i nobelprissammanhang. Jag gillar Tranströmer. Jag skulle aldrig få för mej att slänga en Tranströmer (kanske om jag hade haft memoarerna).
Att han så självklart skulle stå högre än alla andra nu levande svenska författare känns ändå lite tveksamt.
När Günther Grass fick nobelpriset talade han inför publik i Stockholm. Och fick frågan vem han tyckte skulle få priset nästa gång. Han svarade P. O. Enquist. Den tidigare skrattande och applåderande publiken lär ha blivit tyst och tittat obekvämt på varandra.
Vi vet inte hur stor Enquist är utomlands, som min medFahrenheit 451-brandsoldat uttryckte det och vi fortsatte i stället att tala om Musikanternas uttåg - en av de få böcker han nog hade blivit arg om jag hade försökt att slänga.
Nu anser jag inte att ett nobelpris säjer särskilt mycket. (Och den senare delen av Enquists författarskap tycker jag är rätt tråkigt.) Men det ständiga framhållandet av Tranströmer som vår ende svenske kandidat är ändå lite besynnerligt. Särskilt eftersom det ofta är människor som verkar ha läst högst ett dussin poeter (varav minst två är Bob Hansson) som varje år hoppas att Tranströmer ska få det.
När blev Tranströmer poesins Astrid Lindgren?
(repris från den 12 nov 2010, det där med bokslängandet i början hänvisar till ett allmänt omtyckt inlägg veckan innan detta)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Intressant! Jag skulle kunna räkna upp många poeter som absolut är värda priset (och har gjort det också i allt för många gånger) Smaken spelar självklart in och också det faktum att få poeter får någon större medial uppmärksamhet. Som svensk, nu levande poet, är Tranströmer för mig en av de största. Två andra favoriter sitter i Akademien och några sådana torde inte belönas igen. P O Enqvist har jag läst för lite av för att hålla som favorit. Det lilla jag läst har inte heller gett mersmak.
Katarina Frostenson och Kristina Lugn (och för inte så länge sen Birgitta Trotzig) har förvisso gett upp sina chanser att få priset. Men jag tror inte de skulle nämnas som kandidater ändå.
Andra svenska poeter som är ungefär lika bra som Tranströmer är Stig Larsson, Ann Jäderlund och Bruno K. Öijer.
Det finns svenska prosaförfattare som jag tycker är bättre än Enquist. Men det intressanta är att hur hyllad och läst Enquist än är så nämns han aldrig som kandidat.
Tranströmer är förvisso en bra poet. Och internationellt erkänd och det. Fast det vore tråkigt om han fick priset. Det känns överflödigt då det bara skulle bli en upprepning av hsns 80-årsfirande. Då tidningarna fylldes med artiklar om honom och alla hans böcker gavs ut i nyutgåvor.
Just nu håller jag fortfarande med...
Det bidde mer aktuellt än jag trodde.
Mm, på ett sätt oerhört tråkigt, då TT redan fått så mycket uppskattning - kanske för mycket.
Lustigt att du nämner just Öijer och Jäderlund: exakt de två tänkte jag på sekunderna innan TT fick priset, att hur mycket jag än gillar TT är det inte en poet som jag dyrkar, och har ett innerligt förhållande till, som AJ och BKÖ.
Nä, jag är större fan av Pia Tafdrup då, om det ska gå till en poet. Men priset till TT lär öppna för ännu fler poeter de närmsta åren, tror och hoppas jag.
Jag tipsade/hoppades på Pia Tafdrup när nobelpriset dök upp (som det gör) i samtal innan beskedet. Då Pär Wästberg fick sin författare förra året och det väl var Frostensons tur så trodde jag nog också hon hade en chans.
Visst kan man kanske hoppas att fler poeter belönas (även om ett par av senare årens pristagare skriver poesi vid sidan - jag föredrar nästan Günther Grass dikter framför hans romaner).
Det finns egentligen stora likheter mellan Tranströmer och Jäderlund och Öijer. De börjar alla tre skriva poesi som passar in i tidens anda men fortsätter i dess spår på ett annat sätt än sina samtida.
Jag gillar din iakttagelse kring likheten mellan Transtr, Öijer och Jäderlund: spännande att följa, har det varit, och kan fortsätta vara, i Jäderlunds fall - jag tycker att hon skriver bättre och bättre böcker hela tiden, och då var hennes 90-talsböcker ändå otroligt bra ...
Jag tror Horace Engdahl också gillar Tafdrup, så jag slutar inte hoppas, men nu lär det bli en gubbig romanförfattare nästa år ...
Det kan nog bli en gubbig romanförfattare - Joyce Carol Oates eller nån sån.
Jag har fortfarande inte läst den senaste Jäderlund. Det borde jag göra.
Jag läste samlingspocketen för nåt år sen och jag tyckte de tidiga höll bättre än jag mindes.
Skicka en kommentar