I den tecknade serien Locas, som görs av Jaime Hernandez, så har man sen början av 80-talet kunnat följa den mexikansk-amerikanska mekanikern och punkflickan Maggie. Med åren har personerna i serien blivit fler och de har åldrats mer eller mindre i verklig tid (flera album av serien finns på svenska, en bra plats att börja är med Speedy Ortiz död).
Ofta har serien jämförts med såpoperan. Jag vet inte om jag riktigt tycker det stämmer. Men serierna har drag av melodram. En sekvens i en av serierna i det fjärde och senaste numret av Love and rockets - new stories (tredje omgången av Love & Rockets, liksom de tidigare innehåller den också serier av brodern Gilbert Hernandez - jag har skrivit om hans bidrag i nr 4 HÄR) påminde mej om en scen i en film av Douglas Sirk - en annan som var skicklig på att använda sej av melodramat.
Serien heter "Return to me" och är en återblick. Tidsmässigt är det en direkt fortsättning på förra numrets "Browntown". Men en annan person bhar huvudrollen.
"Browntown" inverkade direkt på det numrets avsnitt av "The Love Bunglers", som fortsätter här. Ändrade innebörden av det. Det tricket hade väl inte gått att upprepa - utan "Return for me" passar mer tematiskt med serien i nutid, hjälper att sätta stämningen för den.
Det här och det tidigare numret har hyllats rejält. Till en del beror det nog på att Jaime Hernandez i Love and rockets - new stories ägnade sej åt en längre superhjälte-hommage.
Lite som med Bob Dylans senaste plattor, som skrivs upp för att recensenterna är glada över att han gör något som låter som Dylan-plattor så står "The Love Bunglers" för en återkomst till den Jaime Hernandez man känner igen.
Men jag tycker inte det nya numret lever upp till lovorden riktigt lika väl som det förra.
Det är ett par bipersoner som definieras alltför mycket av Maggie. I tidigare avsnitt av serien, som "Wig Wam Bam" (som "Love Bunglers" på flera sätt påminner om) har det övriga persongalleriet haft fler dimensioner.
Men det är ändå en bra serie. Handlingen är skickligt uppbyggd, i början lunkar serien på på ett försåtligt sätt vilket gör de sista sidorna mer drabbande. Teckningsmässigt är Jaime Hernandez i högform. Han blandar liksom i förra numret in slap-stick-liknande grepp från skämtserier utan att det känns malplacerat. Bilderna har liv och rörelse och får personerna att kännas äkta. Min favoritruta är en där Maggie pekar upp mot en tavla.
"The Love Bunglers" anknyter, förutom till "Wig Wam Bam", till flera äldre Locas-episoder. Vilket gör att det nog inte är lika lätt att ta till sej för nya läsare som det förra var.
En dubbelsida består av gamla rutor ur serien. Den är bland det bästa i numret, hopsammansatt så den bildar en ny berättelse och bereder vägen för numrets, och kanske seriens, slut. Ett slut som få som följt Maggie och Hopey och Ray och de andra kan förbli opåverkad av.
Inlägg
4 kommentarer:
Nu har jag också läst den nya boken, eller i alla fall Jaimes serier (sparar Betos till senare). Håller med om det mesta; naturligtvis inte lika tungt som förra årets, men visst är Jaime teckningsmässigt lika bra som någonsin. Och berättelsen är fin, känns lite som en avslutning på något som påbörjades ungefär runt nummer 15 av den första L&R-omgången - dvs då Maggie slutade resa runt med Rand Race och vardagslivet tog över i serien. Strax därefter dök Ray D upp också (inom parentes så tror jag han är den figur som har mest av Jaime själv i sig). Det känns som att de hittat hem, eller fram, i och med denna bok. Ja, kanske är detta seriens slut. Fast så kommer jag ihåg att det har känts förr... och så har han tagit upp tråden igen, ett par år senare (både i berättelsen och i utgivningen).
"Return to me" kanske inte samverkar med huvudserien på samma sätt som "Browntown" gjorde, men det var intressant att se Lettys version av något som Maggie berättade i "Wig Wam Bam" för massor av år sen. Det här att gå tillbaka och fördjupa sånt som berörts i förbigående i tidigare serier är något båda bröderna gjort en hel del, men Jaime är i mitt tycke mycket, mycket bättre på det.
Jag tyckte ändå "Return to me" gav en del till huvudserien. En vemodig känsla, typ.
Jaime Hernandez har sagt i intervjuer att han inte vet hur han ska kunna fortsätta serien. Men inte att han inte kommer att fortsätta den.
Och det finns säkert många trådar han kan bygga vidare på.
"Return to me" kan väl fungera som en liten motbild, kanske en "gråtspegel", till huvudserien. Även här är det ju en tidigare vänskap, mellan Maggie och Letty, som trevande återupptas - när plötsligt en katastrof inträffar. Men i "The love bunglers" överlever Ray.
Snyggt stilgrepp, förresten, att låta Lettys berättarröst avbrytas när olyckan inträffar.
Sen har vi utbrottet från Maggie strax innan "Return to me" om att alla lämnar en.
Figuren i början av serien är förresten Rand Races mekaniker. Så den anknyter också till de allra första Locas-serierna.
Skicka en kommentar