Komedin I (1989) är Stig Larssons fjärde (och senaste) roman. Den handlar om den åldrade författaren Stig i ett framtida Sverige. Stigs böcker har rensats ut från biblioteket för att de är för dekadenta. Han försörjer sej med att skriva manus till scenuppträdanden i en nattklub, där en besökare lottas fram för att bli avrättad.
"Ett tag befinner han sig i ett läger - detta är episkt berättat. Då är vi inne i ett slags framtid" heter det på baksidan av Larssons närmast föregående roman Introduktion (1986). Där fungerar de scenerna mer som ett utomrealistiskt inslag, likt den infettade damsko huvudpersonen Thomas hittar på trottoaren i början av boken.
Och "episkt berättat" får nog, om vi antar att Larsson själv skrivit det (baksidor är ofta delvis skrivna av författarna), ses som smått sarkastiskt. Påminnande om den "Gogols blick" en av Stigs författarkollegor vill att han ska skildra Sverige med i Komedin I.
Framtidens språk är ett problem de flesta framtidsskildringar hoppar över. George Orwell ägnar till exempel ett kapitel av 1984 åt nyspråk men romanfigurerna pratar helt vanlig 1940-talsengelska.
Det finns inga framtidsglosor i Komedin I men den första hälften av boken är uppbyggd enbart av det svenska språkets vanligaste ord (de 1500 vanligaste, enligt Larsson i intervjuer). Det här används mer för att spegla Stig än samhället i stort - när Stigs begär väcks till liv igen (bland annat av en 11-årig grannflicka) så ökar romanens ordförråd. Men det är ett intressant sätt att tackla framtidsspråkfrågan på.
Nu fungerar det inte riktigt. Romanen innehåller ett par starka stycken men är Larssons svagaste.
Inlägg
2 kommentarer:
det är faktiskt en riktigt trist bok det dära
Jo -Stig Larsson har sagt att han slutade skriva romaner för att han inte vill skriva nåt dåligt - han slutade en bok för sent.
Skicka en kommentar