BLM-nostalgi

Jag ser i en artikel om nyare litteraturtidskrifter I Aftonbladet att ytterligare en tiskrift gjort om sin omslagslayout för att se ut som BLM, eller exaktare den senaste otympligare BLM-varianten som fanns i början av 2000-talet. Detta väl som en ironisk markör. Man kan fråga sej mot vilka den riktas.

Den Kristoffer Leandoer-redigerade BLMen var något av en kompromiss mellan den klassiska litterära magasin-varianten och ett försök att vara mer som en glassig "modern" tidskrift. Det hände att den var bra. Jag har kvar China Miéville-numret stående bland Miévilleböckerna i hyllan. Men- och detta hade den gemensamt med den version av BLM som hade lagts ner några år tidigare- det var inget speciellt med den.

Det rop efter BLM som man ibland kan höra på kultursidor och bloggar beklagar en brist som möjligen finns men som knappast skulle fyllas av ett BLM. Senast tidskriften var en viktig del i svensk kulturdebatt var när Lars Gustafsson stod som redaktör. Efter honom var det endast en duglig litteraturtidskrift, ofta bra men skilde sej knappast från någon av de bättre kultursidorna. Den recensionsdel som oftast sörjs fanns inte med i den förra varianten. Och den nytta det brukade talas om att ha samlat recensioner av alla böcker på ett ställe är något som med internet lite förlorat sin betydelse.