I går kväll såg jag om Little Shop of Horrors. Remaken av Roger Corman gamla film, med sång och dans. Att göra om gamla filmer till musikalfilmer var inte helt nytt. Det var vanligt på typ 50-talet. Men just skräckfilmer borde oftare göras om på detta sätt.
De ska till exempel göra en ny version av Videodrome. Vilket väl verkar som en mindre bra idé. Men Videodrome - The Musical det skulle inte kunna gå fel.
I alla fall. Detta med musikaler. Det är väl egentligen en död genre. Men ibland lyckas en del ändå göra något av formatet. Mina fem favorit-musikalish filmer:
Cry Baby
Det bästa med denna John Waters-musikal är att de hårda ungdomarnas farliga musik är lika mesik som den The Squares spelar.
Hon är död
Musikalformatet håller kanske inte så ofta för en hel långfilm. Det finns fler bra kortfilmsmusikaler. Som denna svenska fjorton minuter långa från 2002.
Gjord av Henry Moore Selder och Sara Lundén.
Once more with feeling (Buffy-avsnitt)
TV-serier gör oftare musikalavsnitt än man skulle kunna tro. Inom genretelevisionen så lyckades Lexx rätt bra med sitt.
Och så då detta avsnitt av Buffy Vampyrdräperskan. Människor i staden börjar spontant bryta ut i sång. Ligger häxor, vampyrer eller kanske kaniner bakom?
The Singing Detective
Den engelska TV-serien då och inte den misslyckade amerikanska långfilmen (som Dennis Potter, som gjort TV-serien dock skrev manus till).
Pennies from heaven är också bra. De två tv-serierna använder egentligen musikalfilmerna på lite olika sätt. I Pennies from heaven som inre monologer. I Singing Detective representerar sångnumrena hallucinationer. Som den sjungande detektiven skulle säja själv: "Am I right or am I right?"
Une femme est une femme
Att kalla denna Godard-film från 1961 för musikal är kanske att ta i. Men de få sång- och dansnumrena är viktiga. Och ger den där tidiggodard-känslan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar