Oxfilé och kokböcker

Till middagen åt jag oxfilé. Med kokt färskpotatis, vitlökssmör och tomatssallad med färsk basilika. Det var rätt gott

Förr brukade jag äta oxfilé eller hästfilé rätt ofta. Jag bodde bredvid Caroli City och köpte ox- eller hästfilé de dagar priset var överkomligt.

Nu var det ett tag sedan. När jag inte lagat en rätt på ett tag brukar jag gå och kolla upp ett recept på rätten i en kokbok. Men de flesta av de få kokböcker jag har är av det slag som fnyser nedlåtande åt frågan om hur man steker oxfilé. (- Till och med Annas mat? - Framförallt Annas mat.) Och med en viss rätt. Det är ju bara att liksom steka dem.

När jag växte upp hade vi många kokböcker hemma. Min far var väldigt road av böcker om kastalansk-skotsk matlagning och sånt. Och är väl det fortfarande. Den knappt tvåsiffriga summan kokböcker jag har är mestadels böcker min far trugat på mej, lite besviken på mitt ointresse för norsk eller ungersk eller polsk eller alfacentauriosk matlagning.

Det finns tre av böckerna som jag tiggt mej till. Hirams.

Hiram hette egentligen Märit Huldt. Och skrev om mat i Svenska Dagbladet. Och ritade till. Hennes tecknade figurer var nog huvudanledningen till att jag tyckte om att bläddra i böckerna när jag var mindre. Men de många recepten på råbiff och carpaccio hjälpte också till.

De av Hirams böcker jag har är hennes Ica-böcker. Det finns förutom de många råbiffarna även andra lite udda saker i böckerna. Den frysta broilerkycklingen rekommenderas flera gånger. Men detta ingår i en allman samtidsto där nya maskiner och halvfabrikat förbättrade vår matlagning. Och det kan ju dessa saker göra om de används rätt. Kanske inte just frysta broilers.

Råbiff känns som om det har varit för länge sedan man gjorde sist.