I dagarna har jag lyssnat genom mina Billy Bragg-skivor. Som jag ibland gör. De tre första är bästa men också den fjärde Workers Playtime har sina stunder.
Nuförtiden brukar det ofta säjas att Braggs kärlekssånger hållit sej bättre än hans politiska. Även om man struntar i att till exempel "There is power in a union" håller alldeles utmärkt är det en korkad åsikt. Hos tidige Bragg finns ingen klar uppdelning mellan politiska och kärlekslåtar. Och jag menar inte enskilda politiska markörer (även om raderna "Though you cannot be blamed/But I've become inflamed/With thoughts of lust and thoughts of power/Thoughts of love and the thoughts of Chairman Mao" alltid gör en på glatt humör.) Hos den tidiga Bragg blir kärlekssången politisk i det att den klart ingår i ett samhälleligt sammanhang.
Nu gjorde Billy Bragg också mer direkt politisk musik. Som på The Internationale, ett minialbum.
Där han då gör bland andra Internationalen. Men istället denna första maj bjuder vi på "The Red Flag" från samma platta (något förkortad och med bilder på palestinska kommunister):
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Gillar själv Billy Bragg, inte minst hans politiska låtar. Var rätt besviken på senast plattan dock.
Att lyssna på Bragg i i-poden och samtidigt glida in på Järntorget, Göteborg på 1:a maj är smått poetiskt. Tycker dessutom att "The marriage" är fantastisk. /J
Mårten: Jag har inte direkt följt den senare Bragg. Jag har hört en del, som Guthrie-skivorna, men min samling slutar efter Don't try this at home.
Jenny: Den är väl på Talking with the taxman (också kallad den blå)? Det är nog hans bästa LP.
Skicka en kommentar