Tidigare idag slötittade jag på TV och råkade vandra in på
Amerian Idol. Där en av deltagarna sjöng "Mad World". Lite skamset tyckte jag att det lät rätt bra. Om det här gör mej mesig eller väldigt mesig kan man diskutera.
"Mad World" är en Tears for fears-låt från 1982 som väl idag mest är känd i Gary Jules och Michael Andrews version. Deras cover finns mot slutet av
Donnie Darko, i en montagescen där man får se flera av filmens personer och till sist Donnie själv innan han leende dör. (Att denna scen, i en annan tidslinje än resten av filmen, ackompanjeras av en cover på en 80-talslåt - in misprison - medan resten av soundtracket är fyllt med spår inspelade på 80-talet kan vara värt att notera.
Efter att jag första gången hade sett filmen ville jag gärna höra låten igen. När jag väl gjorde det upptäckte jag att den inte var en sång i min smak (vilket inte heller originalversionen är, Tears for Fears är inte mitt 80-tal.) När jag hörde den under den här scenen tyckte jag den lät jättebra. Vilket ju snarare är för att Rickard Kelly, filmens regissör, använder sången så pass väl.
Scenen där "Mad world" (med raderna: "And I found it kind of funny/I found it kind of sad/The dreams in which I'm dying/Are the best I ever had") spelas gör mycket för att få filmens slut att kännas riktigt ur en känslosynpunkt. Vilket är extra viktigt i
Donnie Darko då det rent logiskt inte riktigt håller.
Det finns tre versioner av
Donnie Darko. Mellan två av dessa är skillnaden rätt liten. Men den skillnad som finns har att göra just med soundtracket. När filmen visades i Sundance spelades INXS "Never tear us apart" i inledningsscenen. Scenen är också klippt för att efter den låtens rytm. Sen visade det sej att man inte hade råd med låten. Och istället öppnar filmen på den vanligaste versionen med Echo & The Bunnymens "The Killing Moon" (förvisso en bättre låt, men den finns med under festscenen i Sundanceversionen - liksom i Director's cut). Även i "Killing Moon"-cutten så fungerr scenen som motpol till "Mad World"-scenen.
Den tredje versionen är en så kallad Director's cut. Vilket väl egentligen här inte betyder det det brukar menas betyda. Kelly ska ha mestadels haft kontroll över filmen. Förutom kanske längdfrågan (som de flesta Director's cut är den betydligt längre. Den enda Director's cut jag känner till som är kortare än originalet är Peter Weirs
Picnic at Hanging Rock).
I stället verkar detta att ingen riktigt begrep vad Donnie gör i slutet med flygplanen eller vilka reglerna för filmens tidresande egentligen är ha bekymrat Kelly. Han la bland annaqt till utdrag ur en bok om tidsresor som förekommer i filmen. På sätt och vis ändrade han filmen från skräck till science fiction. Ingen av dessa genrer är i sej bättre än den andra.
Men där original-Darko haft premissen tänk om en psykotisk tonårings syn på världen var den sanna, något som också ger filmen ett slags frikort när det kommer till det logiska, så ställer Directorcut-Donnie den mindre intressanta frågan om vi är styrda av krafter utanför vår kontroll (bägge versionerna har bitar av båda delarna, men betonar de olika).
När Donnie Darko räddar världen i slutet av den första versionen så gör han det trots att han (som Jesus i Scorseses
Kristi sista frestelse) ett tag vill välja annorlunda. I Director's cutversionen är det uttalat att han aldrig hade någon chans att göra ett annat val. Tidsresor och särskilt tidsparadoxer kan användas för att diskutera determinism. Men determinism blir mindre intressant, ur intrigsynpunkt och filosofiskt, om man slår fast att den råder istället för att låta det vara en av flera möjligheter.
Director's cut-versionen är inte helt utan förtjänster. En och annan av de nya scenerna fungerar bra. Och att resultatet blir så pass annorlunda, samtidigt som den första versionen finns kvar, gör att man får en film till. Men när "Mad World" spelas i den versionen så saknas den paradoxalt triumferande känslan från den riktiga versionen.
2 kommentarer:
Åh, Mad world! *rysningar* Åh Donnie Darko! En magisk film, bästa gången vi såg den var i en by utanför Amsterdam med ett långt resonemang om Jesus-kopplingen efteråt... ännu mer spännande eftersom det var två av mina kloka barn som var med. Som ser saker annorlunda än vad jag gör förstås, yngsten var bara 14 år då.
Donnie Darko kan ses som en kristusfigur, även om man bortser från kopplingen till Scorseses film. Han hemsöks, vägleds av en symbol för påsken.
Skicka en kommentar