Alan Moore, Den Andre och 3D

"Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster"

Det är mottot till den första volymen av Alan Moores och Kevin O´Neills League of Extraordinary Gentlemen. Ett seriealbum där Mina Harker, Alan Quartermain, den Osynlige Mannen, kapten Nemo samt herrarna Jekyll och Hyde slår sej samman i drottningens tjänst.
Mottot är hämtad ur en (fiktiv) självbiografi. Ett kapitel ur denna finns i det hittills tredje albumet: The Black Dossier. Som inte är volym tre utan ett slags intermezzo.

Det är inte den enda delen av albumet som inte är gjord i traditionell serietidningsform. LOEG: Black Dossier utgörs av ett antal pastischer på populärlitteratur.
En historia över detta sällskap och liknande sällskap över historiens gång - berättat genom en akt ur en försvunnen shakespearpjäs, Orwells 1984 som en tijuanabibel (oanständig seriestripp på åtta sidor), en Lukianad genom bisarra platser i den fantastiska litteraturen berättad såsom den vore en andra del av Fanny Hill, med mera.

De är lite olika lyckade men Kevin O'Neills teckningar är överlag lysande (min favorit är illustrationerna till Fanny Hilluppföljaren). Utom kanske i den lite tråkiga ramhandlingen.

Det finns två löpande trådar i de olika felläsningarna av gångna tiders populärlitteratur i Black Dossier.
Det ena är utdrivandet av det fantastiska. Direktast sker detta i Shakespeare-pjäsen.
Samt kampen mot De Gamla Gudarna. Lovecraft blandas med såväl P. G. Woodhouse som beatromanen (i varieranda goda pastischer).

I Shakespeare-avsnittet representeras det fantastiska av en fairiedrottning (lånad från Michael Moorcock). Alver och fairies och sånt och den lovecraftska traditionen har gemensamma rötter. Som man kan hitta i Moes folksagor (eller dess motsvarigheter i andra länder).
Och bägge står för Den Andre.

I de två tidigare albumen har olika varianter av den andre/de andra visat sej. Fu Man Chu och H.G. Wells kolonialiserande marsianer.

Alan Moore har i intervjuer hävdat att LOEG-världen är en värld där all fiktion har utspelat sej.

Temat med utkastandet av det fantastiska- (som ju inte helt stämmer med den faktiska femtiotalslitteraturen - ramberättelse utspelar sej 1958 - för att Alan Moores tema med försvinnandet av det förunderliga ska fungera så måste han förvisa utomjordingar till ett slags skansen.) rör vid ett problem i Alan Moores verk efter From Hell.
Det nostalgiska.

Om all (populär)litteratur ingår i LOEG-världen ingår där en hel del mindre trevliga saker.

I detta album så bryter det fantastiska in i ramhandlingens spionhistoria i form av en absurd tolkning av en rasistisk barnboksfigur (skapad av Enid Blyton).

Om förvridningen av den rasistiska bilden här fungerar eller inte kan man diskutera. Men det är något annat än att ignorera den.
Det som gör det hela lite tvetydigt är att figuren ifråga på sätt och vis blir en hyllning till originalet - förvanskad men också förbättrad. O'Neills teckningar får också liv i och med karaktärens inträde i berättelsen.

Denna felläsning av en rasistisk ikon inleder ett avsnitt som både är höjdpunkten visuellt och en paradoxalt endimensionell del av boken.
I slutet tar sej våra hjältar till ett imaginärt landskap där fiktionens mest fantasirika skapelser bor i exil i landsflykt och Alan Moore som Prospero håller ett tal om hur viktiga våra berättelser är.
Om nu Berättelsen är så viktig så varför då inte berätta något snarare än att vältra sej i pastischer och allusioner?

3D-sektionen, i sej en övertydlig banal idé, är dock så väl gjord att det förlåter en hel del. Framförallt en skiftande Nyarlathothtep nu under förhandlingar om vapenstillestånd (vilket är en intressant vändning på det lovecraftska temat.)
Även om det Alan Moore på gamla dagar blivit nostalgisk är Black Dossier en underhållande tur genom världslitteraturen. "We'll hang homelights afare long."

(Först publicerad den 26:e november 2008. Det här är en något förkortad (jo, faktiskt) version av originalinlägget. Som man, med kommentar om det närmast föregående League of Extraordinary Gentlemen-albumet, kan läsa HÄR

Så här mer än två år senare så håller egentligen albumet rätt bra - mycket för att man vid omläsning kan bläddra förbi de svagare bitarna. Men jag slarvar hela tiden bort 3D-glasögonen.

Nästa album i serien handlade om Tolvskillingsoperan. Den var så där. I inlägget på länken (möjligen ännu längre än det här) "det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var."