När jag kom ut på lastbryggan blev jag yr, vinglade till och tog stöd mot kvarnens yttervägg. Världen blev så stor: himlen fanns överallt, och för ett kort ögonblick kände jag en sorts vansinnig skräck för att falla uppåt.
Vindmakaren är en kortroman av Ola Larsmo. Som publicerades i Fyra kortromaner 1983. Volymen innehöll bidrag i en tävling som Bonniers litterära magasin höll (de andra tre kortromanerna är skrivna av Thorbjörn Lindhe, Stefan Skogelin och Marianne Sällström - jag har inte läst dem). Larsmo ska ha vunnit tävlingen. Även om det inte framgår i boken - eller det kanske det gör på baksidan, mitt ex är utgallrat från biblioteket så delar av baksidestexten är skymd.
Vindmakaren handlar om en pojke som bor i en kvarn. Berättelsen har en sagoaktig lätt fantastisk ton. Den berättas av pojken som funderar över livet utanför kvarnen.
I ett par avsnitt av den annars rätt annorlunda fullängdsromandebuten Fågelvägen (1985) kan man känna igen tonfallet från Vindmakaren. Men den påminner mer om ett par av novellerna i Larsmos Stumheten (1991), som "Tyrannosauros rex" och "Barnens lekar". Vindmakaren är ungefär lika lång som titelberättelsen "Stumheten" - det är en kort kortroman.
Den är inte i nivå med de bästa av Stumhetens berättelser - men då är Stumheten en väldigt bra samling. Vindmakaren är en lyrisk liten saga som är intressant för den som läst den senare Larsmo.
Inlägg
2 kommentarer:
Minns tydligt att jag skrev den i ett litet blått kollegieblock som hette "Kollegieblock" på Karins konditori i Västervik. Den enda längre prosatext jag skrivit för hand. Kul att den lever lite i någons huvud!
Ens Ola Larsmo-samling vore ju inte riktigt komplett utan den.
Skicka en kommentar