I vår tid är böcker som Tusen och fyra romaner du skall läsa innan du dör i olidliga plågor och inser att du kastat bort ditt liv och 3 Böcker du måste läsa medan du dör och liknande vanliga. Nu har det funnits såna här guider till världslitteraturen tidigare även om de sällan innehöll så många böcker.
Ett exempel är Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce. Som presenterar 54 "mästerverk inom berättarkonsten". Varje verk får två till fem sidor med en illustration från boken. Boken började som såna här böcker ofta gör som en artikelserie. Den gavs sen ut i bokform 1944. I andra upplagan kom en bok till (Moby Dick) medan denna den tredje versionen från 1969 utökades med fyra artiklar om modernare verk. Thomas Mann, Proust, Kafka och James Joyce.
I förordet skriver Friedlaender att det bestående konstnärliga värdet hos de senare verken är mer omstritt. Men av dessa fyra räknas alla som klassiker idag, vilket inte gäller övriga 50. Även om en stor del är såna som självklart skulle finnas med i en liknande nutida bok: Candide och Döda själar. Medan en del kanske blivit mindre självklara som Abbé Prévosts Manon Lescaut och Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Och det väl finns något verk vars frånvaro måste ha varit lika underlig då som nu (Diderot). Andra verk kanske inte skulle finnas med i vår tids motsvarighet men borde göra det som Gil Blas av Le Sage.
Det är ofta i de vad vi idag skulle betrakta som de mindre verken som Friedlaenders korta presentationer är intressantast i sej. Medan de andra texterna ibland blir något av en tidsspegel, ibland med formuleringar som med tiden blivit ofrivilligt komiska: "man kan lugnt säga: den som vill förstå det typiskt kvinnliga får inte försumma att studera Richardsons 'Pamela'".
Andra läsningar kan i sitt annorlunda perspektiv understryka aspekter av böcker som man kanske kände till men inte direkt har tänkt närmare på.
Tristram Shandy av Laurence Sternes beskrivs här som föråldrad i just de aspekter där vi idag oftare ser den som före sin tid.
Friedlaender förklarar dess ständiga avvikelser från ämnet med att den tillhör en äldre bortglömd sorts genre. Att bokens modärna form egentligen är en gammal, om än tänjd, form är något som ofta nämns men mer som en bisak. Här blir det romanens stora brist och den får inte en plats bland de 54 verken utan diskuteras i samband med samme författares En sentimental resa. Att Tristram Shandy trots allt är det starkare verket märks också lite ofrivilligt i Friedlaenders text där den snor åt sej en stor del av utrymmet.
I ett möjligen djärvt drag har författaren också med vad han anser vara populärlitteratur. Bland de verken han ursäktar sej över finns Tom Sawyer och De tre musketörerna. Så det är inte direkt Hollywoodfruar vi talar om. Det tredje verket som han nämner som en sådan är James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa. Lite förvånande med tanke på detta är att han utnämner detta verk till amerikas första betydande bidrag till världslitteraturen. I en text som är väldigt intressant. Här är det inte så mycket tidsperspektivet som Friedlaenders personliga smak som verkar slå igenom. Och denna fnns givetvis i texterna.
Att detta är ett personligt urval ur en annan tids litteraturkanon är det som gör boken intressant.
(Först publicerad den 15:e april 2009. I en kommentar till det ursprungliga inlägget tas frågan om den tyska litteraturens förlorade roll som referenspunkt upp.)
Inlägg
4 kommentarer:
En liten idé; varför inte inbjuda till en stafett: mina val ur äldre tiders kanon. ? E
Jag antar utmaningen och börjar med att hävda att Homeros Odyssén är basen, läser den av och till, oftast på sommaren. Det är ett snilledrag att låta en hjälte irra omkring. "Till James Joyce". Varför jag anser att Odysséen är basen är att den har inspirerat så många senare författare och att den öppnade för pikaresken. För att inte bli för långrandig nöjer jag med Odysseus möte med kungadottern Nausikaa. Odysseus har flutit i det närmaste livlös på havet i många dygn, spolas iland på en ö och möts av Nausikka. Visst blir de förälskade men det är inte möjligt. På Ithaka väntar Penelope. Sonen Telemakos är ute och letar efter sin far. Rom hade erövrat den politiskmilitära makten i medelhavsområdet men kände sig underlägset Grekland vad gällde kulturen. Det var dags att skriva ett nationellt epos. Uppdraget gick till Vergilius. Vergilius utser trojanen, grekernas fiende, Aeneas till sin hjälte, vilken får uppdraget att irra på Medelhavet för att grunda Rom. Aeneas kommer till Kartago och träffar drottningen Dido och visst blir de förälskade, men båda har sina plikter, plikt och känsla i krock igen. Joyce placerar berättelsen i Dublin,inte under tjugo år, utan under ett dygn. Leopold Bloom är en luggsliten hjälte. Han vandrar runt. Romanen är full av formexperiment, en del lyckade, en del mindre. Det finns ett avsnitt när Leopold går och sätter sig och tittar ut över havet och får syn på en ung låghalt kvinna som leker boll med ett barn - Nausikaas tjänarinnor/slavinnor leker boll och upptäcker därför Odysseus -, förälskelse på avstånd, men omöjligt, Leopold har ju Molly, hon med slutmonologen.
Det bästa verket inspirerat av Odyssén tycker jag är Eyvind Johnsons Strändernas svall. Den följer grundberättelsen ganska troget, men lägger in 1940-talsperspektiv. Hans skildring av mötet är växelsång mellan Odysseus och Nausikaa.
Att följa de här verken tror jag är ett spännande projekt. Eskil
Så du antar din egen utmaning?
Homeros och Joyce och, i mindre mån, Eyvind Johnson tillhör väl lika mycket vår tids kanon som äldre tiders.
Joyce är väl mer fast förankrad i dagens kanon än Kurt Friedlaenders dagars kanon. Han är ju inte övertygad om att Joyce och de andra kommer att stå emot tidens tand.
Jo, man får ju se till att skjuta startskottet. E
Skicka en kommentar