Som de flesta hade jag länge svårt för prosa.
Tills jasg kom på att man ju inte måste förstå prosa. Som träd, kulturråd och bambianer så är en prosatext något som bara finns där. Att ta in.
I skolan läste vi en prosatext. Vär lärare sa att hon gärna läste prosa två gånger. För att ta in den. Det var en insändare från Kamratposten.
När man väl kommit på att man inte behöver hålla reda på alla figurer i en prosatext eller bry sej om att en ledare i en morgontidning går emot logikens regler så blir det enklare att uppskatta prosan för vad den är, låta den sköljas över en. Prosa behöver inte vara något konstigt eller komplicerat eller det minsta begåvat.
Nästa år tänker jag läsa minst tre böcker på prosa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Haha, underbart! Bryt raderna lite oftare bara, så att det inte börjar likna prosa. (Och jag tillåter mig att tvivla på att "bambianer" verkligen finns...)
prosa i lite längre format har bara funnits i 300 år, den har inte hittat sin form än
Johannes: Så här ett par timmar efteråt så minns jag inte om "bambianer" var gjort med flit eller inte.
kettil: En övergående fluga.
Jag läser visserligen mycket prosa men det är mest för att verka svår...
En anledning så god som någon.
*garv*
Skicka en kommentar