Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)


(Först publicerad den 24:e oktober 2009.
Ingick i Lyrans nobelprisalfabet. Som upphörde innan alla bokstäverna var använda. Q och Ö är kanske också lite knepiga.
I kommentarerna till det ursprungliga inlägget svarar jag en av de kommenterande som kallar Gravitationens regnbåge hans Mount Everest att "Chansen att överleva är ändå betydligt större när man läser Regnbågen än när man klättrar Mount Everest. Fast å andra sidan har man inte en massa neapaler som gör allt jobbet åt en. Det borde finnas pynchon-sherpas.")