Samma meme som filmerna fast med Lpar Underligt nog verkar det inte cirkulera samma variant fast med böcker.
1974 Clannad- Clannad 2
Clannad gav bara ut en bra skiva men den är desto bättre.
1975 Alan Stivell- e dulenn
En uppföljare till 1970 års Olympiaplatta. Idag kan man få för sej att man är alternativ när man lyssnar på Stivell men skivorna sålde i miljontals exemplar.
1976 Carin Kjellman Ulf Gruvberg- Folk och Rackare
Slår i ett par låtar låtar över i hemslöjdmode men när resten innehåller sånt som Ack hör du lille Erik så kan man stå ut med det.
1977 Perelaar- de Perelaar
Nyligen kom en samling kallad Rare Dutch Folk ut där ett spår med Perelaar ingår. Och Rare är väl minst sagt ordet. Troligtvis obskyraste albumet på denna lista men också ett av de bästa. Ut och köp.
1978 The Residents- Duck Stab
Residents behöver knappast någon presentation.
1979 The Specials
Är det bra är det väl ska.
1980 Slapp Happy- Acnalbasac noom (inspelad 73, släppt 1980)
Skivbolaget krävde en ominspelning av skivan efter att ha hört denna version. Den Casablanca Moon som släpptes är inte direkt dålig men låter som mycket annat.
1981 The Birthday Party- Prayers on fire
Den jämnaste av Birthday Partys plattor
1982 Dexy's Midnight Runners- "Too-Rye-Ay"
Kritiker tenderar ser ner på den här som kommersiell. Och snickarbyxig. Kritiker tenderar ha fel.
1983 Billy Bragg- Life's a riot with spy vs spy
Orange.
1984 Leonard Cohen- Various Positions
Cohens sista riktigt bra.
1985 Tom Waits- Rain Dogs
1986 The Triffids- Born Sandy Devotional
Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.
1987 Einstürzende Neubauten- Fünf auf nach oben offenen richterskala
Neubautens bästa. Morning Dew bästa covern någonsin.
1988 Nick Cave & The Bad Seeds- Tender Prey
1989 Agnes Buen Garnås & Jan Garbarek- Rosensfole
Medeltida jazzindustri - eller nåt.
1990 Nick Cave & The Bad Seeds- The Good Son
Visserligen första Cave som inte är bättre än föregångaren men då är ju föregångaren Tender
1991 Thåström- Xplodera mig 2000
Tommy Steele.
1992 Tom Waits- Bone Machine
Kanske lite överproduceradmen inte så farligt som senare skivor.
1993 Diamanda Galas- vena cava
Nästintill omöjlig att lyssna på. Ett mästerverk.
1994 Nick Cave & The Bad Seeds- Let Love in
Nick Caves comeback.
1995 Max Book- Istomen
Sveriges främste.
1996 Einstürzende Neubauten- Ende Neu
Neubauten har hållit en förvånansvärt stadig kvalité under åren.
If you want me you can find me in the garden
1997 Bob Dylan- Time Out of Mind
Vilket väl är mer än man kan säja om herr Bob.
1998 Cat Power- Moon Pix
Kanske inte den bästa catpowern men Say och Moonshiner kan mäta sej med de bästa.
1999 Magnetic Fields- 69 Love Songs
Some fall in love. I shatter.
2000 Einstürzende Neubauten- Silence is Sexy
Allt jag vill se är en total solförmörkelse.
2001 The White Stripes- White Blood Cells
På en "humor"sajt kallad Things white people like så står White Stripes med. Alla vita har nån gång tyckt att White Stripes är coola. Nåja.
2002 Adam Green
Adam Green har misslyckats med att leva upp till den här skivan såsom Sverige har misslyckats i Beijing.
2003 u. n. p. o. c. - fifth column
2004 Danger Mouse- Grey Album
Det är något visst med olaglig musik.
2005 Cocorosie- Noah's Ark
Det är Armagiddeon dags.
2006 The Knife- Silent Shout
I allt väsentligt en bluesplatta.
2007 Bonde do role- With lazers
Fler album skulle innehålla kazooer.
2008 Magnetic Fields- Distortion
Shitfaced they are all undressing.
(Först publicerad den 24:e augusti 2008.
Det meme (eller tankesmitta som det heter på svenska) som nämns i början av inlägget var ett där man skulle ta en film eller, som här, ett album från det år man vart född till detta år. Detta år då i detta fall 2008. Jag hade väl kunnat lägga till album för 2009 och 2010 och kanske lite bilder på omslag och sånt. Men inlägget får stå kvar som det var, med daterade sportreferenser och allt, som en bild av Butter tar ordet från en enklare tid.
Men jag har lagt till länkar till tre av albumen som jag senare skrivit lite mer utförligt om.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Jag gillar de skivor här som jag har hört (ungefär hälften), men tror inte någon skulle vara i närheten av min egen lista. Möjligen "Bone machine", men inte mer än i närheten.
När man väljer bara ett album från ett år så blir det ju lite egensinnigt.
"Bone Machine" är ett riktigt bra album. Det är ett tag sen jag hörde det, det borde jag åtgärda.
Fast på 90-talet är det lite många artister på listan som hade sin storhetstid långt tidare.
Hade jag gjort den idag hade den naturligtvis blivit annorlunda. Men jag är rätt nöjd med vad jag av2008 valde.
Vilket hade du valt av 92 års album?
Efter att ha konsulterat min skivsamling får jag konstatera att konkurrensen det året inte var riktigt så stor som jag trodde.
Som 1992 års etta skulle jag ha valt "Liar" med The Jesus Lizard. Det är tveklöst. De andra två helgjutna album jag har från det året, förutom "Bone Machine", är "Souls at Zero" med Neurosis och "Gross misconduct" med Hanson Brothers. Den sistnämnda är dock lite för mycket Ramonespastisch för att komma på fråga (men fruktansvärt bra).
Många andra album från 1992 är riktigt bra men har nån eller ett par svagare punkter.
Jag har tyvärr inte hört nåt av de albumen. Åtminstone inte i helhet. Jesus Lizard låter bekanta men jag kan inte riktigt placera dem.
Hanson Brothers har jag gillat nåt spår av.
Redan Ramones var mycket Ramonespastisch. Så jag är inte säker på att det måste diskvalificera dem.
Nu blev det lite slagsida åt det hårda, men det tidiga 90-talet var en bra tid för hård musik. Eller det beror på hur man ser det... Nirvanas och Metallicas listframgångar gjorde att tunga gitarrer blev trendiga, på gott och ont. "Gott" för att det uppstod en bred marknad för tyngre musik, vilket avspeglades både i radio och på uteställen. "Ont" för att en massa band som kanske inte vann på det grungade ner sig. Till och med tungsynt som Front Line Assembly och Die Krupps började med distgitarrer, något som kanske verkade vara en bra tanke när den tänktes men som kanske inte känns så lysande i efterhand.
Nå, det var en utvikning. Jesus Lizard förknippades i början med Steve Albini och de tidiga skivorna visar släktskap både med Birthday Party och Big Black, med en suverän sparsmakad gitarrist i samma skola som Mick Green och Wilko Johnson (dvs varken komp eller solo, bara synnerligen effektivt gitarrspel). "Goat" är det album de flesta verkar hålla högst. De sista albumen är lite mer konventionella utan att för den skull vara så mycket sämre.
Neurosis har gjort ett gäng tunga, atmosfäriska, dystra och malande skivor som alla är utmärkta när man är på humör för sånt. De började som ett lite rakare hardcoreband och "Souls at zero" ligger ungefär i brytningspunkten mellan de stilarna. Sånt kan innebära ett varken-eller-resultat men i det här fallet är det i mina öron det bästa från båda hållen.
Hanson Brothers är ju i princip samma band som Nomeansno, som jag är mycket förtjust i, och höjer sig över andra Ramonespastisher eftersom de har bra låtar, har bra koll på hur man manglar effektivt, och tar konsekvenserna av sin ishockeyfixering fullt ut. (Sångaren brukar till exempel bli utvisad ibland på konserter - vilket jag inte har sett live men dock på DVD.)
"Goat" låter bekant. Jag gillar Big Black och Birthday Party så det är kanske något att kolla upp.
Även om jag säkert hört något spår.
Jag är inte så väl inlyssnad på så kallad hård musik. På listan är det väl bara Max Books album som kan säjas höra dit.
Jag minns när synthen började låta som hårdrock. Det var lite skoj.
Thåströms är väl lite småhård, sådär. Förmodligen hans hårdaste. (Med reservation för att jag inte lyssnat så värst mycket på PL&P. Eller Thåström solo, för den delen.) Många skulle nog tycka att "Prayers on fire" låter lite hård också.
Anknytningen Jesus Lizard har till Albini är förresten inte bara att han producerade deras tidiga album - basisten var med i kortlivade Rapeman, och innan dess var han med i Scratch Acid, där även Rapemans trummis och Jesus Lizards sångare var medlemmar.
Rapeman är kanske ingen dum referens när jag tänker efter, fast Jesus Lizard var mer rock'n'roll och hade bättre låtar än både Rapeman och Shellac.
Det är möjligt Rapeman inte är så dum som referens men som gruppnamn är det lite korkat.
Jasg tycker Xplodera mej 2000 är tyngre än Peace, Love & Pitbulls (även om en del av deras mer Younggods-inspirerade spår är rätt bra) men den senare tillhör mer genren hård musik - eller hur man ska säja. Folk och Rackare och Alan Stivell är ju annars hårda på sitt sätt.
Birthday Party missade jag nog att den var med. Jag lyssnar nog mer på hårdare musik från den tiden.
"Rapeman" är ett mycket korkat gruppnamn. Tydligen fanns det en japansk seriefigur som hette så, typ en superhjälte som våldtog skurkarna, som bandet döpte sig efter. Vilket inte gör namnet mindre korkat.
Naturligtvis förstod Albini att det var kontroversiellt, men kanske inte att han skulle framstå som ett pucko.
Skicka en kommentar