WATCHMEN

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har (som DNs) sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda.

Men , som Jog påpekar, sammanhanget dessa bilder finns i är annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är helt annorlunda. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så tjänar dessa ändå funktionen att ge känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.
I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.
Och våldet är överdrivet serietidningsvåld - jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Det som i seriealbumet är en fasansfull handling blir i filmen något rätt lättsamt. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter på Zeus' älskarinna-temat).

Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av Stålmannen Doktor Manhattan vars slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl filmiskt trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.
Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan."

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kririken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta 1985 är ett bra snäpp närmare undergången än världen i var i vårt 1985 är för att USA där tagit sin makt för given.
Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann vietnam, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebär en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.
Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.

(Först publicerad den 15:e mars 2009. Jag tog väck spoilervarningen i form av Bryan Lee O'Malleys teckning av Nite Owl. Filmen är inte direkt ny längre.
Watchmen har sen det här skrevs kommit ut på DVD. I en rätt mycket längre version. Med fler episoder från förlagan. Den har jag inte sett.
För stor trohet, snarare än för liten, till seriealbumet är ett av filmens problem. Moore och Gibbons lånade grepp från filmens värld. De från serien överförda bildkompositionerna i Snyders film blir därför kliché snarare än innovation.
Och även om jag var rätt road av filmen så är det till skillnad från förlagan inte ett verk som ropar efter att återbesökas.
På etiketten för Alan Moore finns på Butter tar ordet 48 inlägg, på etiketten Zach Snyder 3. Det är en rimlig fördelning.

Om Alan Moore har jag bland annat skrivit:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
De tio bästa av Alan Moore
Om Zach Snyder har jag skrivit:
Dawn of the dead 2010)