I rockmusiken sätts originalitet högt. Troligen för att den ena rocklåten är den andra så lik. Vi rättfärdigar gärna coveralbum med att de ger en inblick i artistens influenser. En nyckel till hans/hennes auteurskap.
Också om Kicking Against the Pricks skrivs ofta att den ger ytterligare inblick i Nick Caves musikaliska rötter och liknande. Så: The Seldom Scene, Gene Campbell och Gene Pitney - Nick Caves föregångare?
Anxiety of influence visar sej bland annat i direkta allusioner och tolkningar. Men att ta en antologisammanställning av en författare eller som i det här fallet en coverskiva av ett rockband som en rosettasten till dessa anxieties är ett felslut, en förenkling.
Nick Cave & The Bad Seeds depprock har alltid haft en smörigare sida. Denna nådde sin höjdpunkt i Tenxder Preys Slowly Goes the Night.
En av smörsångens mästare är Gene Pitney och en av hans bästa låtar är den av Nick & the Bad Seeds på Kicking against tolkade Something's gotta hold of my heart. Men snarare än att se denna och andra kompositioner på Kicking som ett tecken på de influenser som Nick Cave spjärnar emot så är de tolv spåren på Kicking Against the Pricks nog snarare helt enkelt tolv sånger som Nick Cave uppskattade och ansåg han kunde göra något av.
lördag 6 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nåväl, den bästa Gene Pitney sången är Town without pity.
http://www.youtube.com/watch?v=bTKngDAsFxI
Fridens.
Town without a pity är förvisso en av de bättre Pitneylåtarna.
Det är en av de Pitneyarna där man klart kan se varför Marc Almond är ett fan.
Skicka en kommentar