Läst i september

Lena Andersson - Utan personligt ansvar
Uppföljaren till Egenmäktigt förfarande är inte bra. Månadens läsbesvikelse.

Adolfo Bioy Casares - Morels uppfinning
Omläsning.

Anne Carson - Röd doc>
Uppföljaren till Röd självbiografi är inte fullt så bra som föregångaren men ändå väldigt bra.

Phoebe Gloeckner - A child's life
Samling med kortare tecknade serier av Gloeckner. Ett par hade jag läst sen tidigare.

Patricia Highsmith - Främlingar på ett tåg
Recensionsdatumet är i dag. Får se om jag hinner skriva något om den till i kväll.

Tove Jansson - Lyssnerskan
Novellsamling. Bra.

Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns
Ny roman. Jag gillade den.

Pär Lagerkvist - Ångest
"Då ger han mig en spark. Och jag störtar ned i mörkret, som en stor groda, med sprattlande ben.
  Löjlig in i det sista."
Jag ärvde den här av mina föräldrar. Ångest är min arvedel.

Pia Tafdrup - Sekundernes bro
Och med denna så är jag klar med Digte 1984-88. Jag tyckte att den här var lite svagare än de andra samlingarna jag läst under min Tafdrup'genomläsning. Men kanske är det bara för att jag läst lite för mycket Tafdrup. Men jag har redan börjat på nästa.
"Regnen vasker fortovet rent/og i klostergården/græsser enhjørningen uforstyrret."

Brian K. Vaughan (text) och Fiona Staples (bild) - Saga. Volume 3

Smaken

Nästa bok i mitt bibliotek är Smaken av Muriel Barbery.
Den har jag redan skrivit om.

"Det är sällan man äter i nutida romaner. I Smaken av Muriel Barbery äts det emellertid nog för en hel romansvit." började jag det inlägget som går att läsa HÄR.

Efter oss syndafloden av Andrés Barba

"Hon frågar sig inte: 'Vad ska det bli av mig med hornet?', utan något annat, mycket otäckare; 'Vad kommer jag att bli med hornet?'."

I Andrés Barbas novell "Efter oss syndafloden" drömmer en porrstjärna om att få ett horn inopererat i pannan. Efter hand slutar hon att spela in porrfilmer och börjar prostituera sej. Drömmen om att ha horn blir starkare och starkare.

 "Efter oss syndafloden" var den första novellen som gavs ut i förlaget astors serie med novellhäften. De första novellerna var spanska, det följde några italienska. Författare ur den yngre generationen.

Barbas novell är bra. Trots det lite uttjatade plastikkirurgtemat. Särskilt slutet är starkt. Den går fortfarande att köpa. Kostar tjugo spänn. Häftet är förvisso rätt tunt men å andra sidan kan du räkna det som en hel bok när du räknar ihop hur många böcker du läst. Om du gör sånt.

"Hon låter dagarna gå, utan att ta emot några kunder. Hon glider mellan måndag och söndag som om hon varje veckodag vore tvungen att förtränga en tanke. Alla möjliga varelser i hennes kropp har kommit ut på en gång. Det känns som att de, någonstans, sjunger om henne."
övers. här och ovan Annakarin Thorburn

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Hva er de hellige ordene? Om ett norskt urval av en afroamerikansk poet

"Poesien må se det som sin sentrale oppgave/å bygge/et marxist-leninistisk/kommunistparti/i U.S.A." heter det i Amiri Barakas dikt "Ja, dette er hva jeg mente!" från diktsamlingen Poetry for the advanced som gett namnet till det norska Baraka-urvalet Dikt for viderekomne.

Det är så klart orimligt att påstå att poesins mål är att skapa ett marxist-lenistiskt parti i Förenta staterna. En kritik av Inger Christensens poesi som gick ut på att den inte gjorde tillräckligt för att skapa ett marxist-leninistiskt parti i Förenta staterna vore felaktig. Till och med att kritisera Christensens poesi för att inte leda till ett marxist-leninistiskt parti i Danmark vore att ta i. Men Baraka visste så klart att det är ett provocerande påstående.

Poetry for the advanced är från 70-talet och skriven efter att Baraka blivit maoist. Denna hans mest politiskt uttalade period brukar inte ses gillande av kritiker. Men jag tycker dessa dikter är rätt så bra: rytmiska och roliga. Fast de tjänar nog på att läsas i urval.

Det norska urvalet Dikt for viderekomne kom ut på det maoistiska förlaget Oktober 1983. Urvalet och tolkningarna är gjorda av Jón Sveinbjørn Jónsson och det är ett generöst urval ur Barakas prodiktion. Från debutsamlingen Preface to a twenty volume suicide note (då Baraka hette LeRoi Jones) till dikten "In the tradition" från en skivinspelning.
Baraka har skrivit ett förord speciellt för denna norska volym. Där han nickar gillande åt att dikter från han skivinspelningar tagits med: "Av denne grunn er det norske utvalget kanskje bedre balansert enn den originale Selected poetry" och han fortsätter att skriva om det musikaliskas roll i sin lyrik.

Det rytmiska och musikaliska i Barakas dikter kommer inte alltid fram i tolkningarna (eller gjendiktningerna som det heter på norska). Och nyligen efter Barakas död (jag höll på att läsa Dikt for viderekomne när Baraka dog) kom det ut en volym med Barakas samlade dikter på engelska som nog är ett bättre sätt att möta Barakas dikter på än i denna norska volym. Och som innehåller dikter efter 1983.
Men det är trevligt att det finns en tjock samling Baraka-dikter på norska. Och en skam att det inte finns någon på svenska.

Och flera av dikternas skönhet överlever förvandlingen till norska. Som dessa strofer ur dikten "Ka'Ba" i samlingen Black Magic:
"vi ligger sprikende i grå kjetting i et sted/Full av vintre når det vi vil eie er sol.//Vi ble fanget/brødre. Og vi sliter/med flukten, inn i/et gammelt bilde, inn i en ny//kontakt med oss selv/og vår svarte slekt. Vi trenger magi,/vi trenger formlene, for å oppdra/gjenta, knuse og skape. Hva er//de hellige ordene?"
(övers. här liksom övriga citat av Jónsson)

Four Black Revolutionary Plays av LeRoi Jones

"We know the myths, Jacoub. We know the realities. We know what is evil and what is perfection. We know we are black and beautiful speeding through the universe at thousands of miles an hour."
ur A Black Mass

Ja detta är ett av inläggen där jag skriver om böckerna i min boksamling. En efter en, i alfabetisk ordning. Men nej jag har inte redan nått fram till J. Jag har böcker av LeRoi Jones på B då han senare bytte namn till Amiri Baraka. Eller först (1967) bytte han namn till Ameer Baraka vilket han kallar sej i förordet till Four Black Revolutionary Plays.

Namnbytet var en del av att Jones/Baraka hade blivit radikalare. I förordet säjs det att "Unless you killing white people, killing the shit they've built, don't read this shit, you wont like it, and it sure wont like you."
I The LeRoi Jones/Amiri Baraka Reader (som jag tidigare skrivit om HÄR) så kallas perioden då Jones skrev och satte upp pjäserna häri för "The Black Nationalist Period".

Jones hade slagit igenom med pjäsen I tunnelbanan (Dutchman) 1964. Det var en enaktare. Så är de fyra pjäserna i Four Black... I The LeRoi Jones/Amiri Baraka Reader finns Great Goodness of Life med och det är den bästa av pjäserna. Sämst är Madheart. Experimental Death Unit #1 handlar om ett framtida krig mellan svarta och vita. Ett motiv Jobes använt sej av tidigare.

Intressantast i volymen är A Black Mass trots att den nog förlorar på att läsas istället för att ses. Uppsättningen hade originalmusik av Sun Ra och dansinslag.
Som bekant så brukar de svarta muslimerna säjas tro att de vita uppfanns av en galen vetenskapsman. Jones tar den här berättelsen och berättar den som en myt. Pjäsen ger inte intrycket att Jones skulle tro på denna myt mera än han skulle tro på myten om Ikaros om han gjorde en pjäs av den. Och hos Jones påminner Jacoub ,skaparen av pjäsens vita Beast ("Me!...White!...White! Me!...White! (A sudden burst of horrible laughter."), en hel del om Daedalos.

Citerat från veckans läsning

"Allt som för det stora flertalet ännu hörde till det okända, det svårtillgängliga, det excentriska, det nymodiga och radikala, allt sådant väckte vår särskilda förtjusning."
urVärlden av i går av Stefan Zweig, övers. Hugo Hultenberg

"[']I go hide she halfway in Guinea Land, where flesh people can't see she. So long as she carrying Tony gift on she, nobody go see he, either. But only till sunup. Tell she that,' the baby cooed, then laughed, a sound too deep and knowing for its young body."
ur Brown girl in the ring av Nalo Hopkinson 

The Player of Games av Iain M. Banks

"Everything outside was just a setting and a background for the game.
  He watched the rival forces surge and tide across the great board, and they spoke a strange language, sang a strange song that was at once a perfect set of harmonies and a battle to control the writing of the themes."

Den skotske författaren Iain M. Banks hade två pseudonymer: Iain Banks och Iain M. Banks. Som Iain M. Banks skrev han science fiction. Skillnaden mellan namnen är minst sagt subtil och det är lätt att blanda ihop dem. Det hade varit enklare om han kallat sej Iain Sf. Banks när han skrev science fiction.

The Player of Games (1988) är den enda av hans sf-romaner som jag läst. Det är en så kallad space opera. En undergenre inom sf med galaktiska imperier och rymdskepp och melodrama och utomjordiska namn med många konsonanter.

Banks space operor handlar om the Culture som är en framtida progressivt rymdstormakt. The Player of Games är andra boken i Culture-sviten. Det finns tio böcker. Så vitt jag förstår rätt fristående.

I romanen så åker en av Cultures medborgare på en spelturnering i ett annat rymdsamhälle. Han åker dit i ett rymdskepp som är en artificiell intelligens. Ett politiskt intrigspel pågår i bakgrunden. 

Beskrivningen av det fiktiva spelet i romanen är fascinerande.

Jag tycker mycket om The Player of Games och nån dag ska jag läsa någon av de andra böckerna i serien.

Ved vejen av Herman Bang

"Det blev Efteraarets sidste Solskinsdage. De lyse Formiddage laa Katinka derinde med den fulde Sol over sin Seng. Hun digtede saa mange lykkelige Drømme, mens hendes Hænder sagte gled frem og tilbage over det solvarme Tæppe."

Jag anser mej kunna läsa danska rätt obehindrat. Men jag hade ändå svårt att hänga med i Herman Bangs Ved vejen från 1886. Trots att danskan inte ser så svår ut när jag nu bläddrar i boken. 

Men även om artonhundratalsdanskan gjorde att jag inte är riktigt säker på vad som händer i berättelsen så var det värt det att läsa den på danska.
Då det är en vacker danska.

Kristallvärlden

"De fåtaliga husen mellan träden glittrade som bröllopstårtor, med de vita taken och skorstenarna förvandlade till exotiska minareter och barockkupoler. På en gräsmatta av grönt glas glittrade ett barns trehjuling likt en Fabergé-juvel, med hjulen stjärnbeströdda som strålande kronor av jaspis."
övers. Peter Stewart

J. G. Ballard var en engelsk sf-författare. Hans tidiga romaner ingår i den brittiska undergångstraditionen med H. G. Wells och John Wyndham.
Efter dessa så skulle Ballard komma att bli en mer experimentell författare. Främst genom vad han skrev i den av Michael Moorcock redigerade sf-tidskriften New worlds.
Kristallvärlden (1966) är en slags brygga mellan dessa perioder i Ballards författarskap. Den började gå som följetong i det första Moorcock-redigerade numret av New worlds. Men var också sist i en svit av undergångsromaner.

Denna undergång är den underligaste, mest lyriska av dessa undergångar. Här har den västafrikanska djungeln börjat att kristalliseras. Växter och djur förvandlas till något som liknar ädelstenar.

Det borde gå att göra en postkolonial läsning av romanen. De klassiska brittiska undergångsromanerna var ju också på olika sätt intrasslade i kolonialismen.
Men framförallt är det en suggestiv bok med dess beskrivningar av en kristalliserad djungel.

Vådan av att placera en författare fel i bokhyllan

Jag håller ju på och skriver om böckerna i min boksamling. I alfabetiak ordning enligt författarnamnet. Och har kommit till Bang. Men nu såg jag att jag hade råkat ställa J. G. Ballard efter Iain M. Banks i min sf-hylla. Jag har alltså hoppat över stackars Ballard.
Så han får komma nu istället.

Jag har två böcker av Ballard. Romanen Kingdom Come som jag tidigare skrivit om HÄR och en till roman som jag kommer att skriva om i nästa inlägg.

Bang om Bang

"Det är besynnerligt men sant: hur jag vänder och vrider på dessa de tidigare tysk-journalistiska minnena så blir det något slags perverterad idyllstämning.
Det blev annorlunda sedan."
ur "I skuggan av en stövel"

Bang var journalisten Barbro Alvings pseudonym. Hon var känd bland annat för sina utrikesreportage i DN. En bra samling av dessa är Bang - klipp ur nuets historia.
Bang om Bang gavs ut av Bangs dotter Ruffa Alving år 2009, det år Bang skulle ha fyllt 100 år. Boken innehåller dels artiklar ur en artikelsamlingen Det kom aldrig i tidningen och utdrag ur brev och dagböcker. Artiklarna är ur en serie i Vecko-Journalen där Bang skrev om sina reportage. Som ett från Hitler-Tyskland och ett från spanska inbördeskriget.

Artiklarna är bäst i boken men breven och dagböckerna innehåller mycket intressant. Som en beskrivning av en full och odräglig Eyvind Johnson som stöter på Bang, "Vilhelm Moberg var med också och var lika tjatig".

Balzac om litteraturens teori och praktik

"Kartusianklostret i Parma är mycket krävande, den fordrar av läsaren att han har en fullständig kännedom om hovet, nationen och landet, och därför jag inte förvånad över den absoluta tystnad som en bok av det här slaget har mötts av. Samma öde väntar alla böcker som går utöver det vulgära."
ur "Studier över Beyle (Frédéric Stendhal)", övers. Björn Larsson

Balzac om litteraturens teori och praktik var den sjätte och sista av de böcker av Honoré de Balzac som Jan Myrdal gav ut på Pan på 70-talet (Pan gav ut en ytterligare bok, Liljan i dalen, i samma format som de andra Balzac-böckerna men med efterord av Jan Stolpe och inte Myrdal).

Volymen innehåller brev och artiklar av Balzac om litteratur, egen och andras, i urval av Myrdal.

Texterna styrker Myrdals poäng genom hela seriens efterord att Balzac var en intelligent och intellektuell författare och inte endast en slags naturkraft.
Även i detta sista efterord ger Myrdal några slängar åt andra kritikers syn på Balzac: "Den Balzac de beskriver kan inte - trots sin allmänt vulgära berättarstorhet - varit i stånd att skriva Den Mänskliga Komedin. Studier över Beyle i denna volym kan en sådan Balzac inte ens varit i stånd att förnuftigt läsa."

Den "Studier över Beyle" som nämns är bokens höjdpunkt. En lång text om Stendhals Kartusianerklostret i Parma.
Balzac var en av få av Stendhals samtida som insåg Stendhals storhet.
Men också resten av texterna bjuder på spännande läsning.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Chagrängskinnet krymper

"Den unge mannen reste sig häftigt upp och varseblev till sin förvåning över den stol, vari han suttit, ett på väggen upphängt schagrängskinn, som ej var större än ett rävskinn. Genom ett vid första ögonkastet oförklarligt fenomen återkastade denna skinnbit mitt i detta dunkel, som rådde i rummet, ett så bländande sken, att man skulle kunnat likna det vid en liten komet."
ur Amuletten av Honoré de Balzac, övers. Emil Giljam

Jag har en bok med tre romaner av Balzac utgivna på Världslitteraturens förlag 1929. Av dessa har jag inte läst Två unga hustrurs memoarer. Jag har läst En dunkel historia men inte i den här volymen utan i Pan/Norstedts utgåva från 70-talet, som heter En skum historia och som också innehåller fortsättningen Deputeranden från Arcis. Det är en tidig kriminalroman. I Jan Myrdals efterord till Pan-utgåvan märks hans deckarintresse.

Den av romanerna jag har läst heter Amuletten. Peau de Chagrin på franska. I Pan-utgåvornas lista över brukbara översättning finns i stället för den här med en översättning från samma tid kallad Chagrängskinnet.

Chagräng stavas ibland chagrin (och 1929 tydligen ibland schagräng) och är ett skinn gjort på get eller åsna.
Chagrängskinnet i Balzacs roman är en magisk artefakt som kan uppfylla sin ägares önskningar till priset av att förkorta hans liv. Varje gång en önskning uppfylls krymper skinnet. 

Balzac hade ibland övernaturliga inslag i sina romaner som i Testamentet. Men detta är enda jag läst av honom där det fantastiska träder fram i förgrunden av berättelsen.

Balzacs chagrängskinn har påverkat flera senare författare. I Arne Sands Trollkarlens lärling så finns till exempel en liknande magisk artefakt. Och man ser ofta skribenter som refererar till den. Att säja att 'chagrängskinnet krymper' är ett sätt att peka på livets korthet.

När jag kollade en av nätbokhandlarna för att se vilka Balzac som fanns i tryck såg jag att Modernista planerar att ge ut den här. År 2017. Också med Amuletten som titel. Om det är denna översättning framgår inte.

Byprästen av Honoré de Balzac och Byprästen av Honoré de Balzac

"de röda färger, de toner av orange och nyanser av violett som solnedgången kastade på de gamla murverken och på balustraderna, på förstadens hus och flodens vatten[...]Kyrktornen och takåsarna i Saint-Martal badade i detta ljus och blandades med bersåns vinrankor. Det dämpade sorlet från en landsortsstad som till hälften döljs bakom flodkröken, den behagliga luften - allt bidrog till att försänka prästmannen i det lugn, som alla författare som skrivit om matsmältning rekommenderar."
övers. Jan Stolpe

Byprästen gick först som följetong i en tidning. Bokversionen var kraftigt omvandlad. Kapitel och stycken har ändrat följd. Honoré de Balzac ändrade ofta sina berättelser på detta sätt.
I Jan Myrdals efterord finns förtecknat i vilken ordning styckena fanns i följetongsversionen. Och Myrdal skriver: "Jag föreslår att läsaren först stryker under och numrerar styckena det ena eftet det andra och därefter ser dem i sitt sammanhang från 1839 för att sedan ta ställning till hur och varför det sammanhanget brutits upp."

Och då jag är en lydig läsare så har jag numrerat och strukit undet (se bild) och slått och läst den första versionen och sen läst om den senare versionen (första gången läste jag bara boken upp och ner).
Jag råkade skriva fel på ett ställe vilket var irriterande. Det var intressant att uppleva hur Balzac ändrat berättelsen. Fast om du ska läsa boken på detta sätt så föreslår jag att du införskaffar två exemplar.

Frispråkiga historier - en samling oanständiga noveller av Honoré de Balzac

"jag vill vara säker på att det verkligen är en hovdam och inte en engelsman, ty de har vitt och slätt skinn som kvinnor, det vet jag mycket väl, som har hängt så många engelsmän."
ur "Profossen som inte kände igen sin hustru", övers. Ernst Lundqvist

Frispråkiga historier är noveller inspirerade av Boccaccios Decamerone. Dessa oanständiga berättelser skrevs av Honoré de Balzac på 1830-talet och gavs ut i tre samlingar.

Här finns nunnor, konungar och bedragna äkta män och allt annat som hör till genren.

Förutom det erotiska så finns här också skatologisk humor. 

I "Konung Ludvig XI:s förlustelser" så bjuder kungen sina gäster på mat med kraftigt laxermedel i och låser alla slottets dass.
Man kan få mycket nöje av att läsa de litterära klassikerna.

Bönderna av Honoré de Balzac

"Gamle Fourchon för sin del pekade menande på askhögen i spisen och dottern begrep genast. Hon uppfattade både den fara svärmodern svävade i och faderns råd, tog en näve aska och slängde den i ögonen på skogvaktaren. Vatel gav till ett vrål, medan Tonsard som såg klart när skogvaktaren var bländad brutalt knuffade honom ut på den skraltiga trappan där det var lätt att snybbla för den som ingenting såg, och Vatel rullade ända ner på vägen och släppte bössan. I en blink var vedknippan upplöst, knubbarna drogs ut och gömdes undan på kortare tid än det tar att berätta det." (övers. Eva Alexandersson)

Bönderna är en av Honoré de Balzacs senare romaner. Den skiljer sej på en del sätt från andra verk i Den mänskliga komedin. Bland annat så är det inte så många av romanfigurerna här som återfinns i andra berättelser i romanbygget.
Balzac höll romanen högt men den är oavslutad. Fast det finns en avslutad version.

Första delen av romanen gick som tidningaföljetong. Men tidningen ville inte fortsätta trycka andra delen. Romanen hade fått en del kritik. Bland annat om faktafel. Balzac svarade att dessa fel var med vilje och att dådana fel är nödvändiga i en samtidsroman. Vilket ju är underbart arrogant.
Efter att Balzac dog gavs ändå boken ut av Balzacs änka, oftast kallad madame Hanska. Hanska hade skrivit till Balzac att hon ogillade kvinnoskildringarna i hans roman Chagrängskinnet. Tjugo år senare gifte de sej. Madame Hanskas version av Bönderna innehöll en hel del tillägg. Med lyckligt slut och allt. 1973 års svenska utgåva innehåller bara de delar av del två som man vet säkert att Balzac skrev. 50 sidor ungefär.
Madame Hanskas version av Bönderna finns i en tidig svensk översättning med titeln Bondemakt och jag har funderat på att läsa den för att jämföra. Men det har inte blivit av.

Äldre litteratur har ofta mer ingående miljöbeskrivningar och utläggningar om hur romangestalterna ser ut. Detta gäller inte minst Bönderna som börjar med en lång beskrivning av den teakt romanen handlar om. Kommer man över detta hinder är det emellertid en mästerlig roman som är svår att lägga ifrån sej.
Även ofullbordad är Bönderna en stor läsupplevelse.

Citerat från veckans läsning

"Den som önskar bli älskad eller behövd, ska överraska med smekningarna, inte slösa med dem, inte ge dem för att den andra vill ha dem. De ska komma med skenbart godtycke, som ett oförutsebart men ändå regelbundet undantag. Då räknas de tiofalt hos mottagaren och binder henne hårt. Se bara på Guds strategi för att hålla människorna intresserade."
ur Utan personligt ansvar av Lena Andersson

"Det hade slutat regna. Havet var svullet, blankt och uppsvällt, vilket evigt tjat om att havet är vackert."
ur "Ekorren" i Lyssnerskan av Tove Jansson

Antikkabinettet av Honoré de Balzac

"När det gäller att kasta sig ut i avgrunden visar unga män ett märkvärdigt handlag, en häpnadsväckande skicklighet, de träffar omedelbart mitt i pricken."
övers. C. G. Bjurström

På 70-talet gav Jan Myrdal ut en serie med böcker av den franske 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac.
Först ut var romanerna Antikkabinettet och Bönderna. De kom ut i originalpocket på Pan/Norstedt 1973.

Antikkabinettet är som det mesta Balzac skrivit en del av Den mänskliga komedin - ett jättelikt romanbygge. Bifigurer från en bok kan dyka upp i en annan. Som Rastignac som är med i Antikkabinettet och flera andra av Balzacs berättelser.
I slutet av boken finns en lista över gestalterna i romanen där man får reda på i vilka andra Balzac-böcker de förekommer. Det finns även en lista på brukbara översättningar av Den mänskliga komedin på svenska språket.

Jag läste om Antikkabinettet förra året. Jag hade tänkt det som en början på en läsning av hela Den mänskliga komedin - eller åtminstone av de böcker som finns på svenska. Det blev bara Antikkabinettet.

Men det var roligt att läsa om den. Det är en bra bok. Om en ung adelsman som lever över sina tillgångar. "En utmärkt introduktion till Balzacs författarskap" enligt bokens baksida, signerad av Myrdal. Och visst.

Myrdal har även skrivit ett efterord till boken, liksom till de övriga Balzac-böckerna i serien. Myrdal skrev mycket om Balzac på 70-talet. De viktigaste artiklarna finns i Skriftställning 4 och Skriftställning 5 (eller i Strindberg och Balzac). Han gjorde även ett tv-program om Balzac tillsammans med Rune Hassner.

Myrdal gör bland annat upp med Georg Lukács idé om realismens triumf hos Balzac. Enligt Lukács finns det en motsättning mellan avsikt och utförande hos Balzac. Författaren och konstnären Balzac övervinner Balzacs sympatier för adeln. Myrdal visar att denna motsättning är överdriven. (En kritik av Myrdals kritik av Lukács kan du hitta i Kommunistisk kritik av Per-Olov Zennström.)

Myrdal nämner inte Lukács i efterordet till Antikkabinettet men han tar upp det citat av Friedrich Engels som Lukács stödjer sej på. Det är ett spännande och intressant efterord.

(Det här inlägget är en del i den serie där hag skriver om alla böcker i min boksamling, i bokstavsordning. Eller inte riktigt alla. Då jag har en herrans massa Balzac. Runt femton stycken. Och jag kommer inte att skriva om alla dem.)

Tenderenda av Hugo Ball

En risk när man skriver om Hugo Ball är att råka skriva 'Hugo Ball är ball'. Jag ska försöka undvika detta.

Ball var en av dadaisterna och med om att dra i gång Cabaret Voltaire. Tenderenda är en postumt utgiven bok skriven under hans dadaistiska period. Förlaget Coyote liksom Ball själv kallar boken för roman. Huruvida det är en roman går att diskutera. Boken innehåller nonsensvers och pjäsutdrag. Flera av pjäserna hade satts upp i Cabaret Voltaire. Här kan Gud slåss med Djävulen och Döden: "Då slog Gud kategoritabellen i huvudet på honom så den gick itu, och dansade vidare i manliga krumelurer och snabba rundlar."
Det finns en slags ramhandling som med lite god vilja kan säjas handla om Balls tid som dadaist.

Det är en underlig men/och underhållande berättelse. För att låta Ball själv få ordet: "schampa wulla wussa ólobo/hej tatta gôrem/eschige zunbada/wulubu ssubudu ulu wassubada/tumba ba-umf/kusa gauma/ba-umf" (översättning här och ovan, kanske mer ovan, Cecilia Hansson).

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

The Bradleys av Peter Bagge

Serierna om familjen Bradley fanns i Peter Bagges egna serietidning Neat stuff som också publicerade andra serier av Bagge. Huvudpersonen Buddy Bradley skulle senare få sin egna tidning Hate som på 90-talet var en av de populäraste alternativserietidningarna. Serien har publicerats i svenska tidningar som Megapyton och Galago.

Men det här är då The Bradleys ett album om familjen Bradley. Bagge blandar den självbiografiska genren med slapstick. Hjälten Buddy Bradley är ytterst osympatisk med ettmusikintresse som enda försonande egenskap. En greatest hits-samling med The Yardbirds spelar en roll i de två bästa serierna i albumet. Och jag lyssnar på en greatest hits-samling med The Yardbirds medan jag skriver detta.
Egentligen är jag inte något stort Bagge-fan. Men det finns stunder då serien glimtar till. Och han har influerat månfa. Som till exempel Martin Kellermans Rocky. Nu är jag i och för sej inte något stort Rocky-fan heller.

Det dialogiska ordet av Michail Bachtin

 "Rabelais [nämner] konstnären Zeuxis som dog av skratt vid åsynen av ett porträtt av en gumma som han själv hade målat."

övers. Johan Öberg

Michail Bachtins verk är lätt att ta till sej. "Som ingen annan av hans yrkeskollegor verkar det som om Bachtin sätter något i rullning inom dem som läser honom" skriver Göran Greider i essäsamlingen Det levande löftet. 

Greiders essä handlar om Bachtins idé om den dialogiska texten (och är delvis en uppgörelse med denna). Det är nog hans mest populära teori. På 90-talet kunde det mesta påstås vara dialogiskt på svenska kultursidor.

Därför är det kanske inte så konstigt att Det dialogiska ordet fått sin titel efter denna teori. Trots att en lång text om kronotopen dominerar boken.

Kronotop är en term tagen från den matematiska naturvetenskapen (Bachtin var trots allt en sovjetisk litteraturvetare). Och en undersökning av tids- och rumsformer i litteraturen kan låta krångligt. Men denna och de andra texterna i boken är mycket fängslande och faktiskt hyfsat lättlästa.

I slutet av "Svar på en fråga från 'Novyj mir'" efterlyser den åldrade Bachtin "en vetenskaplig utforskande djärvhet, utan vilken det är omöjligt att nå höjderna eller sänka sig ned i djupen".
Det dialogiska ordet är ett exempel på en sådan djärvhet.

Morels uppfinning av Adolfo Bioy Casares

I den korta argentinska romanen Morels uppfinning så kommer en förrymd fånge till en ö där han, från början på avstånd, betraktar ett sällskap och deras intriger. Framförallt fascineras han av en kvinna i sällskapet. Efter hand blir han mer oförsiktig när han iakttar dem. Men de verkar inte lägga märke till honom.

I mitten av Adolfo Bioy Casares berättelse finns ett mysterium. Det är en slags gåta som skulle kunna finnas i ett avsnitt av Star Trek eller en historia av H. G. Wells. Namnet Morel påminner om Moreau i Wells roman, vilket Jorge Luis Borges nämner i efterordet. Bioy Casares är förutom för den här romanen mest känd för sina samarbeten med Borges. Borges ficciones lånade också från äventyrsberättelsen och fantastiken (och visst går det att föreställa sej handlingen i Morels uppfinning ficcioniserad). Men Bioy Casares ger sej direkt in i genren.

Det här är en av Modernistas många nyutgåvor. Den har tidigare kommit ut i Bonniers Panacheserie och jag har läst den förut. När jag läser om den nu så är själva avtäckandet av romanens gåta inte fullt lika perfekt som jag mindes det. Men att jag mindes det som fulländat utfört säjer väl ändå något. Bioy Casares gör det mesta av bokens mysterium.

Berättelsen är inte bara spännande utan också tänkvärd. Fantastik när den är som bäst.

Jag länkar till skrattets historia

"Vi sade att varje social grupp och varje yrke hade sina egna favoritsvordomar.[...]När den unge Gargantua kommer till Paris och börjar bli trött på alla nyfikna och närgångna blickar, dränker han folkmassan i sin urin. Rabelais beskriver inte folkmassan, utan återger alla svordomar och förbannelser som bryter fram ur denna folkmassa, och vi hör och kan lyssna oss till dess sociala sammansättning. Så här låter det:"
 ur "Kapitel II. Torgets språk i Rabelais' roman" i Rabelais och skrattets historia av Michail Bachtin, övers. Lars Fyhr

Nästa bok i min boksamling är Michail Bachtins Rabelais och skrattets historia. Den har jag skrivit om HÄR.

Citerat från veckans läsning

"- Vad vill du ha? frågade jag.
 - Min telefon, sa Samuel.
 - Fuck din telefon. Fuck Laide, fuck dig, fuck Sting (det sista sa jag bara för att det råkade spelas en Stinglåt från högtalarna - jag har inget särskilt emot Sting)."
ur Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

"That was when I heard an otherwordly singing reverberating over the steppe,[...]A wordless canticle of untrained habiline voices greeting the dawn. An aubade, call it. It was heartbreakingly fervid, not sweet or pristine, but rough-edged and full of raw conviction. An anthem.
  The habilines - humanity's ancestors - were singing."
ur No Enemy But Time av Michael Bishop

Ryttararmén av Isaak Babel och min studentfest

Ryttararmén av Isaak Babel är en roman om inbördeskriget efter ryska revolutionen.
Jag fick boken i studentgåva en gång i tiden.

På den tiden bodde jag i Kivik men gick i skolan i Kristianstad. Vi flyttade till Kivik när jag redan hade gått ett år på gymnasiet i Kristianstad. Skolan som fanns i Simrishamn hade inte mitt C-språk ryska. Och så ville jag väl inte gå i skolan i Simrishamn.

Detta gjorde att när det blev dags för mej att ta studenten och ha studentfest så hade de flesta mina vänner inte möjlighet att komma till min studentfest. Då de antingen själva tog studenten eller skulle till andra studentfester närmare där de bodde. En grupp vänner som var ett år äldre än jag själv sa också i sista stund att de inte skulle komma då min bror hade sagt åt de att de inte fick supa hemma hos oss.

Trots detta blev det en trevlig fest. Förutom släkt och vänner till föräldrarna så kom två vänner som var fyra år äldre än jag och därför inte kände några andra som gick ut gymnasiet. Och en ett år under mej. Han gav mej en pocketutgåva av Ryttararmén som han sa han hade köpt för fem kronor.
Det är en bra bok.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning. Av en slump har boken getts ut i nyutgåva av Modernista. De skickade ett recensionsexemplar. Det var recensionsdatum på den häromdagen. Men detta är så klart inte en recension av den utgåvan.)

Noveller av Marcel Aymé

"27 juni. - Fabeln att maj månad förlängdes för vissa privilegierade får ökad näring. Laverdon, som ändå är en trovärdig person, har försäkrat mig att han levde trettiofem dagar i maj. Jag fruktar att alla dessa tidsransoneringar har gått människorna på hjärnan."
ur "Tidkortet", övers. Lorens von Numers

Oanständiga bestsellers åsido så är Marcel Aymé mest känd som novellist. Hans noveller är absurda, ofta med drag av fantastik.
Jag har två novellsamlingar av Aymé: Konstiga kroppar och Mannen som kunde gå genom väggar. Den senare gavs ut på svenska 2001 och är en översättning av en novellsamling i sin helhet. Den förra kom ut 1949 och är ett urval ur fyra novellsamlingar, däribland Mannen som kunde gå genom väggar. 

Det gör att ett par av novellerna, som "Tidkortet" finns i bägge samlingarna. I den novellen så börjar man ransonera tid och tid blir en vara på svarta börsen. Här märks det att Mannen som kunde gå genom väggar  kom ut 1943. Det märks även i fortsättningen "Dekretet". Där alla världens länder går samnan och inspirerade av sommartiden flyttar fram klockan sjutton år till då de räknat ut att det kommer att vara fred.

Aymé ör en rolig författare men det finns en svärta i flera av novellerna. Bland mina många ofärdiga utkast till inlägg här på bloggen finns en jämförelse mellan sf-författaren Horace L. Golds "Helighetens pris" och Aymés "Den envisa glorian" (i Konstiga kroppar). I den senare vaknar huvudpersoben upp med gloria, i den förra med vingar. I bägge fallen har våra hjältar fårt dessa attribut genom sitt fromma leverne. Det visar sej vara rätt så besvärligt att ha gloria, respektive vingar.
Men hos Aymé blir novellen mörkare när huvudpersonen börjar föraöka göra sej av med glorian genom att pröva på de sju dödssynderna. Han börjar med högmodets synd.

I Frankrike så är Aymé fortfarande en läst författare och hans samlade verk har getts ut. I Sverige är han väl numera inte så känd. Men det gavs ut många av hans böcker här på 40- och 50-talet.

Och med detta inlägg är vi klara med vår genomgång av böcker i min boksamling av författare på bokstaven A. I morgon börjar vi på B.

Det gröna stoet av Marcel Aymé

"I Claquebue utövades kärlekens hantverk på fjorton olika sätt, men de hade inte alla kyrkoherdens gillande. En beskrivning av de skilda maneren saknar betydelse i detta sammanhang, och för övrigt skulle jag löpa risken att hetsa upp mig."
övers. Lorenz von Numerz

Den franske författaren Marcel Aymé som senare skulle komma att bli mest känd för sina noveller slog igenom 1933 med romanen Det gröna stoet. Romanen var en stor succé. Det är en förvånansvärt oanständig roman. Rekommenderas. 

Veckan innan av Anna Axfors

"Våren känns smärtsam//Jag kommer ihåg mina drömmar/och idag förlorade jag tydligen ytterligare en följare" (ur "Våren känns smärtsam")

Anna Axfors är en ung svensk poet. Hennes diktsamling Veckan innan från i år kom ut på det norska förlag AFV/Press. Chapbook kallar förlaget det. En slags kortare, billigare diktsamling. I A4-format så den lite ser ut som sån information man får från MKB och liknande. Jag är lite osäker på om boken heter Veckan innan eller Veckan innan från Åhléns till döden. 

"poesin måste bli sexig igen/poeterna måste bli sexiga/folk måste vallfärda till bokhandlarna/så som de vallfärdar till horklubbarna och porrbutikerna" (ur "att skriva")

På Axfors blogg finns ett inlägg som heter "en hyllning till dansk poesi" som består av ett tjog bilder på Axfors där hon viftar med en liten dansk flagga. Det finns nog nån slags ironi där ("jag gillar ironi" går en rad i en av dikterna här) men dikterna påminner ändå en del i tilltalet om det hos danska unga poeter som Caspar Eric eller Asta Olivia Nordenhof.

Som i en Sonnevidikt tittar diktjaget på en dokumentär om förintelsen. Men till skillnad från i en Sonnevidikt så alluderar diktjaget till Carolas schlager "Främling". Det finns dikter inne i dikterna som är dikter "som en tönt hade kunnat skriva".
Här finns självbiografiska allvarliga dikter och dikter om att samla Åhlénspoäng. Och även om det märks av och till att det är en bok av en ung poet så känns den tunna chapboken inte alls särskilt tunn när man läser den.

"och det är väl inte hela världen om världen faller in i ditt huvud" (också ur "Våren känns smärtsam)

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

"Hur var det egentligen i Auschwitz?
  Vilken fråga. Hur skulle man kunna svara på den? Det flimrade till framför Miriams blick. Modd. Lera. Inte ett grässtrå. Trädlöst land. En evighet av baracker. Utmärglade kroppar. Utstående tänder. Insjunkna ögon. Hundskall. Mengele. Ukrainska lägervakter. Hängningar. Appell i gryningen. Noma."

Förra tisdagen var jag på bokcirkel och diskuterade Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Vi satt på Fregatten, en polsk pub i Malmö. Det är den andra av Axelssons böcker vi läst i den bokcirkeln. Den förra Aprilhäxan var jag inte så förtjust i.
Men jag, liksom de andra, tyckte Jag heter inte Miriam, var bra.

Den handlar om en romsk kvinna som suttit i nazisternas läger. En händelsekedja leder till att hon ger sej ut för att vara judinna. En dag berättar hon detta för sin sondotter. Det är en lättläst skildring. Det finns gott om passager som är svåra att läsa för att de är obehagliga. Men de är liksom jämnt fördelade så man ska stå ut.

Min morfarsfar var polsk jude. Han kom till Sverige innan nazisterna ens fanns till. Men resten av min polsk-judiska släkt dog troligen i nazisternas läger. Jag har läst rätt mycket böcker som handlar om nazisternas massmord på judarna. Romaner, noveller, pjäser. Jag har inte alls läst lika mycket om massmordet på romerna. Boken tog också upp de så kallade tattarkravallerna

Mycket av lägerskildringarna påminner ändå om skildringarna av lägren hos Primo Levi (som finns med i bokens litteraturförteckning i slutet) eller Peter Weiss. Men som sagt mer lättläst. Vilket det kan finnas en poäng med.

Vi hade valt Jag heter inte Miriam genom att en av bokcirkelmedlemmarna rog med sej fyra böcker och vi röstade. Den här vann över nån bok om neandertalare.

Marxistiska litteraturanalyser

Jag märker att jag i min genomgång här av min boksamling har missat att ta upp några antologier. Som till exempel Kurt Aspelins Marxistiska litteraturanalyser från 1971. Det är en alldeles utmärkt antologi med texter av Plechanov, Walter Benjamin, Lukács och alla de där.
Men bäst gillar jag Leif Zetterlings tvetydiga omslag.

Att uppfinna ensamheten av Paul Auster

"Pinocchio som simmar genom det stilla vattnet, nästan går under på grund av Gepettos vikt och tar sig fram genom den gråblå natten (sidan 296 i den amerikanska utgåvan) med månen lysande på dem med ett vänligt leende på sitt ansikte och hajens gigantiska öppna mun bakom dem. Fadern sitter på sonens rygg:"
övers. Aris Fioretos

Min far, som dog för lite mindre än ett år sen, tyckte mycket om Paul Austers böcker. Hans favorit var, om jag minns rätt, Den röda anteckningsboken. Det gör att det känns lite vemodigt att bläddra i Att uppfinna ensamheten (som är min Auster-favorit) om Paul Austers far.

Boken är indelad i två delar: "Porträtt av en osynlig man", som börjar med att Paul Austers far dör, och "Minnets bok".

"Minnets bok" har ett motto ur Pinocchios äventyr. Boken. När jag var lite gick jag och såg filmen Pinocchio (disney-versionen med min far). Redan när jag först läste "Minnets bok" hörde delarna om Pinocchio till det jag tyckte bäst om i boken. Men jag blev inte lika sorgsen av dem.

New York-trilogin av Paul Auster

"Det var förmodligen något slags delirium. Jag kände mig som en ingenjör som tryckte på knappar, drog i spakar, klättrade från ventiltrummor till elcentraler, rättade till en detalj här, tänkte ut en förbättring där, hörde maskineriet brumma och dunka och spinna, själv glömsk av allting utom dånet från min egen uppfinning. Jag var den galne vetenskapsmannen som hittat på den stora hokus-pokus-maskinen och ju mer rök som vällde ut från den, ju mer oväsen den åstadkom, desto lyckligare blev jag."
ur Det låsta rummet, övers. Ulla Roseen

Paul Austers New York-trilogin består av tre kortromaner: Stad av glas, Vålnader, Det låsta rummet. De gavs från början ut var för sej. Men jag har de samlade i en volym. Vilket är det vanliga.

Den kom ut i mitten av 80-talet och var en stor succé. När jag gick gymnasiet var det som om alla hade läst den. I verkligheten var det väl bara några få. Men den är för mej starkt knuten till gymnasieåren.

Berättelserna förhöll sej till kriminalberättelsen på ett postmodärnt men lättsmält sätt. De flesta föredrog den första delen Stad av glas. Med den suggestiva inledningen "Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han."

Min favorit var och är den sista delen Det låsta rummet. Den handlar om hur huvudpersonen får en handfull manuskript som har skrivits av en gammal vän. Och som visar sej vara ett författarskap som kommer att bli en litterär sensation. Jag har alltid gillat berättelser om fiktiva författarskap.

Vålnader är också spännande. Men mindre originell. Och Stad av glas är bra. Det är inte konstigt den var alla favorit.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Drömmen har öppna ögon

När jag först läste det här urvalet av den tyskspråkiga judiska poeten Rose Ausländers dikter så skrev jag att det var lite Paul Celan Light över dikterna (Ausländet kände Celan). Vilket, även om jag la till att det var positivt menat, var lite orättvist.

En del av dikterna påminner ändå om en enklare Celan. Dikterna är ofta som fragment av barnramsor. Och är bra.

Urvalet är det första i Ellerströms Enhörningsserie som är med i denna genomgång av mitt bibliotek, men det kommer inte att vara det sista ur den serien.

Raderna ur "Inte oktober inte november" (övers. Salomon Schulman) nedan hade kanske passat bättre om en månad men jag tycker de passar rätt bra redan nu:

Höst säger du
men jag säger dig
inte oktober inte november
du måste uppfinna en ny kalender
ett annat alfabet

Citerat från veckans läsning

"Hur eller vad djuren i sina tankar kallar oss vill vi inte ens tänka på."
ur Röd doc> av Anne Carson, övers. Mara Lee

"Grannen tar i hand och önskar mig lycka till med att försöka rekonstruera Samuels sista dag. Om jag ska ge dig något råd så är det att hålla det enkelt. Bara berätta vad som hände - rakt upp och ned. Jag har läst utdrag ur dina andra böcket och där kändes det som om du gjorde det onödigt svårt för dig."
ur Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

Självbetraktelser av Marcus Aurelius

"För den slungade stenen är det intet ont att falla, intet gott att stiga."

Marcus Aurelius var en romersk kejsare. Han gjorde väl en del typiska kejsarsaker som att kriga och sånt. Men han skrev också en samling levnadsregler och reflektioner. Självbetraktelser heter de i den översättning jag har av Ellen Wester i Forumbiblioteket (det finns en senare reviderad version av denna översättning). Det grå omslaget känns passande.

E. M. Cioran skriver i Om olägenheten i att vara född att Marcus Aurelius står honom närmare än Friedrich Nietzsche: "I valet mellan frenesins lyrik och försonlighetens prosa tvekar jag inte. Jag finner mera tröst och till och med mera hopp hos en trött kejsare än hos en ljungande profet." (övers. Lasse Söderberg)
Och även om jag nog skulle blivit irriterad på en del som skrivs här om det sagts av en samtida så läser också jag hellre den trötte kejsaren än många ljungande profeter.

Man skulle kunna säja att detta är en slags tidig självhjälpsbok. Även om det är en bok som hjälper dej att inte förundras ("Hur barnslig och outvecklad är inte den som förundrar sig över något som sker här i världen!") eller glädjas alltför mycket. Detta råd ger Marcus Aurelius dej t. ex. om du skulle råka gilla musik: "Behaget i en sång, en dans eller en brottningskamp lär du dig akta ringa, om du t. ex. sönderdelar sångens harmoniska hela i dess enskilda ljud och inför vart och ett frågat dig, om det är detta som tjusar dig. Du kommer att blygas."

"Men inom mig log mitt hjärta." Här finns ändå ett slags ljus (som är en förklaring till att Marcus Aurelius i Förenta staterna ofta är citerad i riktiga självhjälpsböcker).

"Hur löjligt människornas beteende är! Sina samtida, som de leva tillsammans med, vilja de ej tala väl om; däremot vilja de själva bli lovordade av sina efterkommande, som de aldrig har sett och aldrig skola få se. Det är ju ungefär som om man skulle bedrövas över att icke även förfäderna överhopat en med lovord."

De heligas uppror av Lars Åke Augustsson

"Tidens tre största poeter - John Milton, Andrew Marvell, John Dryden - var alla under någon period tjänstemän i den republikanska statsapparaten."

De heligas uppror är en historisk essäsamling om puritanerna och Oliver Cromwell (inte han från Wolf hall) och den engelska revolutionen vid 1600-talets mitt. Den kom 1983. Två år tidigare hade Augustsson gett ut romanen Puritanen där de engelska puritanerna ska ha diskuterats (jag har inte läst romanen).

Enligt förordet så har Augustsson fått impulserna till boken av Jan Myrdal. Augustsson hade tidigare redigerat en av Myrdals skriftställning-volymer men blev senare (som så många andra) ovän med Myrdal. I Inför nedräkningen ger myrdal en strindbergskt färgad förklaring till brytningen: "En Lars Åke Augustsson förlåter mig aldrig att jag lade ned stort arbete på att få hans debutroman utgiven."

Augustsson är inte en lika stor stilist som Myrdal. Men det är en intressant bok som ställer intressanta frågor. I som Augustsson skriver i sitt bidrag till antologin Utsikter. 24 författare om arbetarlitteraturen : "Ändå är det de mest ofärdiga av mina böcker jag är mest nöjd med. Vare sig de diskuterar moraliska problem i arbetarmiljö (Arbetet och döden) eller politiska problem i histprisk miljö (De heligas uppror),[...] Med ofärdiga menar jag att de slutar i en utmaning, ett frågetecken, vad gör du åt det här?"

Arbetet och döden

"Åter lät Valter boken sjunka, och han mindes svärmorsans ord vid svärfarsan Torstens begravning.
  - Om han kunnat nöja sig. Men det var världen han ville åt."
ur "En läsande arbetares död"

På 70-talet kom en ny våg arbetarlitteratur i Sverige. Författarna var ofta knutna till något av de kommunistpartierna till vänster om VPK. Lars Åke Augustsson var medlem i det maoistiska SKP. Han har senare, tillsammans med Stig Hansén, i boken Maoisterna skildrat partiet. Förutom arbetarskildringar har han skrivit en reportagebok om Albanien och en roman om FNL-rörelsen.

Novellsamlingen Arbetet och döden kom ut 1980. Den innehåller fyra berättelser som utspelar sej på ett svenskt pappersbruk. Augustssons far hade arbetat på en sulfitfabrik. Och fler av hans böcker har motiv från pappersindustrin.
Arbetet och döden är den bästa av de av Augustssons böcker som jag har läst.

Jag har boken i En bok för alla. Där säjs ett tema i berättelserna vara "vägen bort från dogmatisk socialism". Och i en av novellerna ondgör sej en arbetare över en annan arbetare som han kallar Revolutionären. Augustsson bör dock fortfarande ha varit medlem av SKP när boken skrevs.

Berättelsen "En läsande arbetares död" påminner mej en del om Karl Rune Nordkvist. En författare Augustsson väl kände till (Augustsson anknöt till flera äldre arbetarförfattare.)
I mitt antikvariskt inköpta ex av Nordqvists Kattens död  låg en utklippt recension av romanen skriven av Augustsson samma år som Arbetet och döden kom ut. Augustsson skriver: "Finns det någon svenskare författare än Karl Rune Nordqvist? Så trogen som han mot sina höstdagrar, mot sina förlorare antingen de finns i Spanien eller i Norrland?"

Jag har läst en av Augustssons arbetarromaner efter att han lämnade SKP. Förutom att en av romanfigurerna håller en något opåkallad antikommunistisk monolog så bar det inte någon drastisk skillnad i ton mellan böckerna.

Mimesis av Erich Auerbach

"Of course this observation is not intended to suggest that Petronius ought to have worked an essay in national economy into his Banquet. He need not even have gone as far ad Balzac who, in the novel mentioned above, Eugénie Grandet, described the growth of Grandet's fortune in a manner which reflects all of French history from the Revolution to the Restoration."
ur "Fortunata", andra kapitlet i Mimesis, övers. Willard R. Trask

Mimesis har undertiteln The Representation of Reality in Western Litetature. Den undersöker hur verkligheten avbildas eller framställs i Bibeln eller hos bröderna Goncourt, hos Balzac liksom Petronius. Den skrevs på 40-talet.
Det är en klassisk litteraturhistorisk översikt som fortfarande är inflytelserik.

Men ofta när folk hänvisar till Erich Auerbach så skriver de om första kapitlet, "Odysseus' Scar", om Homeros och Gamla testamentet. Så en genväg är att bara läsa detta första kapitlet (kanske även kapitlet "In the hôtel de la mole" om du tänker läsa Sara Danius). Fast hela boken är väldigt läsvärd.

Boken skrevs på tyska. Jag har den på engelska i Willard R. Trasks övrrsättning. I en tidigare bok i denna serie om alla böckerna i mitt bibliotek så skriver Johan Asplund "den ypperliga engelska översättningen av Willard Trask". Men jag tror boken finns på svenska numera.

Historiska kommentarer till Tjänstekvinnans berättelse

Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänstekvinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet. 

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare. 

Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos Lonson så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.